Onsdag den 8 mars (kvinnodagen) samlades ett hundratal SPF-medlemmar i Nybrokyrkan i Falun för att lyssna till Marie Lennestigs föredrag om en häxprocess i Dalarna under perioden 1757 – 1763. Marie Lennestig är utbildad inom etnologi och har varit föreståndare för Mentalvårdsmuséet i Säter.
Maries intresse för häxprocesser väcktes vid 15 års ålder när hon fick veta att en kvinnlig släkting under 1700-talet anklagats för att vara häxa. Kvinnan hette Kerstin Andersdotter och bodde i Åls socken (i dagens Insjön). Marie har senare lyckats få fram en hel del fakta om Kerstin, som kom att heta Fändriks Kerstin Andersdotter efter sitt giftermål.
Under 1600-talet svepte en våg av häxprocesser över Sverige och den i Ål kom att räknas som en av de sista. År 1757 levde folket i byn relativt väl utan epidemier eller hungersnöd, även om livet var mycket enkelt. Byborna gick regelbundet i kyrkan och kunde sin katekes, men man trodde också på djävulen. Det mesta kunde misstänkliggöras och kallas för trolldom.
1757 påstod skomakarlärlingen Erik Johansson att han mött traktens trollpackor i en dröm och att kvinnorna hade skadat djur i byn. Ryktet spreds om häxorna i byn och när det nådde prästen agerade han och kontaktade biskopen Samuel Troilius. Denne var skyldig att göra ett visitationsbesök, som hade kunnat leda till att man inte gick vidare i processen, utan betraktade skomakarlärlingens berättelse som fantasier. Beslutet blev dock att inleda en rättslig process då 18 kvinnor anklagades för att vara häxor och en av dem var Fändriks Kerstin.
Länsman Tillberg och domaren Eckman ledde processen. Till en början nekade de flesta till anklagelserna, men efter hårda förhör, påtryckningar och tortyr erkände kvinnorna att de var häxor. De berättade otroliga historier om hur de bl.a. flugit till Blåkulla på kor och getter och umgåtts med fanen. Vittnen kallades in, t.o.m. släktingar, och intygade att kvinnorna var skyldiga, trots att ingen sett något ske.
När det blev höst avbröts rättegången för karlarna behövdes på gårdarna och kvinnorna fördes till Falun. Där satt de fängslade i rådhuset och många var i mycket dåligt skick efter tortyren. Kyrkan i Falun tog nu tag i ärendet och förhörde kvinnorna på nytt. Det framkom att orsaken till deras erkännanden var rädslan för domaren Eckman, en rädsla större än rädslan för tortyr. Nu förklarades kvinnorna oskyldiga och skickades hem till Ål igen.
När rättegången senare återupptogs erkände skomakarlärlingen Erik att han hittat på allt och han dömdes till bl.a. prygel och böter. Samuel Troilius, nu ärkebiskop, trodde fortfarande på trolldom och drev saken vidare med nya rättegångar, men utan framgång. Inga vittnen ställde upp och kvinnorna förklarades på nytt oskyldiga och fick viss ekonomisk ersättning för sina skador. Länsman Tillberg och domaren Eckman ställdes däremot inför rätta och båda dömdes. 1763 kom så den slutgiltiga domen, vilken innebar början till slutet för häxprocessen i Dalarna och också i hela riket. Trolldom var inte längre ett ärende för rättsväsendet.
Fändriks Kerstin levde vidare i Ål till 75 års ålder. Länsmannen Tillberg återkom också till byn och arbetade vidare. Skomakarlärlingen Erik skickades ut i krig, överlevde och fortsatte också han att bo i Ål. Hur kunde invånarna fortsätta livet tillsammans i byn efter denna långa häxprocess? Kunde kvinnorna glömma allt? Ja, det kan vi åhörare bara spekulera kring!
Text och foto Barbro Carnehag
