Det var en fredagsmorgon i augusti som jag och min kompis Lasse steg ombord på M/S Gotska Sandön för en 3,5 timmar lång färd från Nynäshamn till ön som döpts efter fartyget, eller om det kanske är tvärt om. Bland alla passagerare var vi nio medlemmar från SPF Moringen i Nynäshamn som skulle stanna tre dagar på ön.
Det var solsken, 22° i luften och vinden tog i med 2 m/s, med andra ord en aning bättre väder än ett antal utöbor nu får anledning att tänka tillbaka på och rysa. Men det var då det, nu blev det en behaglig njutbar tur sittande ute på däck iklädd shorts och t-shirt.
Runt ön finns namngivna platser med namn som Säludden, Kyrkudden, Tärnudden, Hamnudden o.s.v och efter en behaglig tur lade båten till vid Las Palmas! Vem som gett platsen detta internationella namn vet jag inte men om man tänker att tallarna är palmer så är det kanske inte så långsökt.
Båten lade till med fören mot sandbottnen och en landgång på hjul rullades ut mot båtens för som har några trappsteg. Därpå bildades kedja från övre däck ner till det traktorsläp som var parkerat nära landgången och langning av allt bagage påbörjades. Ett litet roligt sätt att träffa de andra passagerarna och samarbeta.
Som sagt, nu var vi där och skulle ta oss till lägerplatsen drygt fyra kilometer bort. Det var en fin skogsväg genom vacker gles tallskog men för mig med krånglande höfter och Lasse med dito knän fick det ta sin tid med raster på sittbänkar eller trädfällen.
Strax innan lägerplatsen förvandlades tallskogen till en underbart vacker grön plats, benämnd Kapellänget, omgiven av ekskog med många stora gamla ekar, hassel och idegranar. Mitt i detta låg ett vackert timrat litet kapell uppfört 1950 efter att ett tidigare kapell brunnit ned. I kapellet hölls en kort aftongudstjänst varje kväll klockan åtta. Lasse och jag gick tillsammans med ett dussin andra dit vår första kväll på ön.
Den tjänstgörande prästen visade sig vara uppvuxen i Nynäshamn och numera kyrkoherde i Sigtuna. Efter att han hälsat oss välkomna frågade han om någon kunde spela orgel eller gitarr. Ingen kunde det så prästfrun fick agera försångare. Gudstjänsten avslutades med att vi samlades i en ring utanför kapellet och sjöng en psalm, en fin och känslosam avslutning.
Vi bodde i en av flera likadana stugor som innehöll två rum och mellan dem ett litet kök och hall. De flesta stugorna låg samlade runt en ganska stor lägerplats där det fanns långbord med tak, grillar, lekplats m.m. Vid varje stuga fanns enkla rejäla utemöbler. Välskött byggnad med kök och duschar och litet avsides en länga med torrdass som städades och tömdes varje dag. Allt var väldigt välskött och rent och föredömligt skyltat. Förutom stugorna fanns det ett antal glampingtält och därutöver kunde man inom markerat område bo i eget tält.
Vi hade sagolik tur med vädret, solsken, 22-24° varmt, 2 m/s vind på resdagarna men på lördagen tog vinden i ordentligt och gick upp till 2,5 m/s. Som numera etablerad skärgårdsbo föredrar jag att vara på vattnet, inte i det, men när man nu var här var det väl bara att bita ihop och krypa ner i det kalla. Men oj! Det var så behagligt att man inte ville gå upp. Där vi badade var det så långgrunt att vattnet hann värmas upp av solen på sin väg in mot stranden.
Jag upplevde ön som större än vad jag väntat mig, den är c:a tio km lång och sex km bred och består bara av sand, sand och mera sand. Man är ju van vid att det ofta är ont om vatten på öar men här fick vi slösa med vatten så mycket vi ville, hela ön är ju ett enda stort sandfilter och bra vatten är det gott om.
För att lättare kunna ta sig runt på ön på de många vackra och fina skogsvägarna fanns det cyklar att hyra, cyklar med inemot 10 cm breda däck för att kunna köra också i lösare sand än vägen. Vi valde dock att hålla oss i närheten av lägret och unna oss ett par lata dagar.
Nära lägerplatsen finns Fyrplatsen med ett härligt och innehållsrikt hembygdsmuseum inrymt i det som en gång i tiden var skola och i dess närhet finns Norra Fyren. Vi besökte med stor behållning båda anläggningarna. Fyren byggdes 1859 och är en stålkonstruktion med stående träpanel och utanpå den eternitplattor. Fyrens arkitekt och konstruktör var Gustaf von Heidenstam, pappa till författaren och poeten Verner von Heidenstam.
Som sagt, det var en härlig plats. Här hörde man inga bilar, mopeder eller fyrhjulingar, inga småbarn behövde höra en ängslig mamma ropa att det kom en bil. På anläggningen fanns ett par traktorer med släpkärror, ett par terränggående pickuper och en elmule. De har sina egna vägar att köra och beblandar sig inte med oss besökare.
Numera finns ingen bofast befolkning på Gotska Sandön men på 1800-talet och en bit in på 1900-talet var ön välbefolkad och det fanns skola och butik.
Gotska Sandön är en av Sveriges äldsta nationalparker, bildad 1909. Här gäller många restriktioner, bl.a. styr man den organiserade besöksverksamheten så att det vid varje tillfälle inte finns fler än 150 besökare på ön. Detta för att inte utsätta öns natur för slitage och störa dess djurliv.
Djurlivet består av ett stort antal fågelarter som varje år gästar ön och så finns det gott om skogshare, de har inga fiender som jagar dem. Man får inte ta med sig husdjur till ön och inte heller växter.
Det finns väldigt mycket historia att berätta om Gotska Sandön som jag kanske skulle velat berätta här men det skulle bli alltför omfattande. Därför föreslår jag att ni själva, om intresse finns, letar på internet och kanske på bibliotek för det finns så mycket intressant om hur människor levde och försörjde sig på denna ö vare sig det gällde sedvanligt bruk av jord och mark eller att lura fartyg på grund för att både slå ihjäl besättningarna och beröva dem deras tillhörigheter. Eller som när man lyckades få ett italienskt fartyg på grund och inte hjälpte dem loss förrän allt vin ombord var urdrucket. Allt som berättas är kanske inte sant men det är underhållande.
Underhållande var också vår hemfärd på ett hav som låg, om inte spegelblankt, så i alla fall med små rörelser knappt värda att kalla vågor, solsken, 22° i luften och vind 2 m/s i shorts och t-shirt på övre däck. Särskilt roligt för mig som utöbo var att när jag besökte båtens cafeteria stöta på Gustav Myrsten, en man vi saknar i Utös båttrafik, vars rederi äger M/S Gotska Sandön och fick en pratstund som dessutom resulterade i att jag och Lasse bjöds på varsin öl, Landsort Lager så klart.
Skall jag som resultat av resan till Gotska Sandön rekommendera något så är det att besöka denna fantastiska ö men att göra det då vädret är som bäst. Det är kanske inte så lätt men är man duktig så klarar man det, precis så som SPF Moringen i Nynäshamn gjorde.
Text: Arnold Kajerdal
