På Bokmässan i Göteborg har SPF Seniorerna en monter varje år. Mest för att informera och locka nya medlemmar. Men i år hade man också samlat ihop ett gäng författare som alla börjat skriva efter pensioneringen. Längre ned: Därför skriver vi våra berättelser.
– Vi gjorde en efterlysning bland medlemmarna om det fanns några som hade börjat skriva som pensionärer. Vi fick en hel del svar, säger Kerstin Segesten som själv är ett exempel på just detta.
De blev en grupp på tio författare som turades om att sitta i montern under mässan och prata om skrivlust och sina egna böcker.
– Den äldsta var 92 och den yngsta nybliven pensionär. Och det råkade bli lika många kvinnor som män, säger Kerstin.
Många kom in i montern och ville prata om böcker och eget skrivande, eller längtan efter att börja skriva. Det är något med det skrivna ordet som lockar, helt klart.
Enkät – därför skriver vi våra berättelser
Kerstin Segesten, har skrivit Alma Fredrika – nämndemannens dotter och Vår herre odlar inte potatis
– Jag har skrivit läroböcker under mitt yrkesliv men när jag gick i pension kände jag att jag ville skriva annat. Jag ville skriva min mormors levnadsberättelse.
– Det intresserar mig hur helt vanliga kvinnor levde runt förra sekelskiftet. Även vardagliga liv och miljöer innehåller mycket dramatik. Min mormor födde tio flickor. Sju av dem levde till vuxen ålder och jag har vuxit upp med en mamma, sex mostrar och 14 kusiner.
– Eftersom mormor dog tre år innan jag föddes har jag fått ”uppfinna” henne i boken. Jag har intervjuat mina kusiner och mostrar och utifrån det har jag vävt historien om hennes liv. Min bok fick en fin recension i Göteborgsposten. De skrev att det var ”en remarkabel berättelse” och att det var något ”Selma Lagerlöfskt” över den. Det gjorde mig förstås väldigt glad och gav mersmak.
– Så nu har jag även skrivit en bok om min farmor. Som föddes fjorton år före min mormor i granngården.
Bengt Bjerstaf, har skrivit Lärarns pojk, Livet vänder blad och Avgörande möte
– Mina böcker är det som kallas feelgood, berättelser där man anar att det nog kommer att gå bra. I min första bok, Lärarns pojk, var jag själv modell för huvudpersonen Olof. Men jag väver en historia utifrån det så att Olof får eget liv. Den sista boken, Avgörande möte, kom till när jag hittade en kartong med gamla brev som mamma sparat. Det var en brevväxling mellan mina föräldrar som var fin att få ta del av. Det var som att jag fick lära känna dem när de var unga. Precis som med Olof har jag gjort dem till karaktärer. Det är en mycket stimulerande process att skriva. Det händer att jag och karaktärerna inte är riktigt överens om vad som ska hända. Sen när en bok är klar drabbas man av en känsla av tomhet. Skrivandet håller mig igång och mina vänner peppar mig. ”Du kan ju inte sluta nu, Bengt”, säger de.
Carina Blid, har skrivit flera böcker, bland annat När kärleksörten blommar på hösten, Glimtar av minnen, och Nattens doft av kaprifol.
– Jag skriver mest drama, men också feelgood och humor. Jag tittar på livet och människor med öppna ögon och öron och skriver om det. Det är fiktiva berättelser men det är klart att jag väver in saker jag själv tänkt eller varit med om. När kärleksörten blommar handlar om ett par som träffas som äldre och hur deras barn reagerar på det. Jag känner ett antal fall där det blivit svårt i en sån situation.
Ann Westin, har skrivit Mat med minnen och Bröd och bakverk
– Jag ville skriva en receptsamling till mina barn. Runt recepten fanns berättelser, som när katten åt upp hela fiskgratängen. Efter ett tag tog berättelserna över och blev nästan huvudingrediensen i boken. Det ger mig mycket att skriva.
