I sin hemstad Maastricht kan violinisten André Rieu inte gå ut utan att bli igenkänd. Han är en världsstjärna inom klassisk musik och turnerar ofta med sin 60-mannaorkester. I sommar kommer han till Göteborg.
The maestro himself! utbrister en kvinna när André Rieu kommer gående på en liten gata i Maastricht i södra Nederländerna.
André ler mot henne men går målmedvetet vidare. Vi är på väg mot torget där han brukar uppträda tolv gånger varje juli månad med sin stora Johan Strauss Orchestra. 8 500 människor fyller torget varje gång. Över 100 000 allt som allt!
– Det är klart att det är speciellt för mig att spela just här, säger han när vi kommer fram till torget som ligger mitt i den gamla stadskärnan. Det här är ju min stad, jag är född och uppvuxen här. Det här torget är mitt vardagsrum, säger han leende.
I ena kanten av torget har han fått en stor rund plakett på marken av stadens borgmästare i samband med att han hade sin hundrade konsert här.
Många av årets månader är han ute på turné. Han har turnerat i samtliga världsdelar och sålt 40 miljoner album.
Med andra ord – man kan lugnt säga att han lyckats uppfylla sina drömmar.
– Jag ville spela fiol, ha en orkester, ett slott och få resa runt och ha konserter. Allt det har jag ju faktiskt fått, säger han och skrattar. Och vet du varför jag ville ha ett slott? För att jag älskar Tintin och ville ha ett slott som kapten Haddock!
André kommer från en musikalisk familj av franskt ursprung som bott i generationer här i södra delen av Nederländerna. Hans far var dirigent och redan som liten var André fascinerad av musiken, den stora orkestern och alla stråkar som tillsammans skapade en sådan magi. Det han däremot inte tyckte om var att allt verkade så seriöst, så återhållsamt och allvarligt.
– Har ni sett filmen om Mozart? Han var ju en rolig kille! Det ska finnas glädje även i klassisk musik. Man behöver inte se så gravallvarlig ut varken när man spelar eller lyssnar på den, säger han.
Och det är just glädjen han vill förmedla med sina storslagna konserter som innehåller ljuseffekter, fantastiska kläder på orkestermedlemmarna och ibland även en gästartist. Hans dröm har alltid varit att göra klassisk musik tillgänglig även för den breda publiken.
Med på turnén i år är sångerskan Emma Kok, en nyss fyllda 16-åring som för ett par år sedan vann en stor talangtävling i Nederländerna. André bjöd in henne att sjunga på en av hans konserter där hon framförde en tolkning av Voilà, Frankrikes bidrag till Eurovision Song Contest 2021. Framträdandet blev viralt och har visats över 60 miljoner gånger på sociala plattformar.
– Det var min son Pierre som introducerade mig för Emma. Titta här! sa han och visade mig ett klipp på när hon sjöng. Hon är fantastisk, så jag bjöd in henne till studion. Sen var hon med mig på en sommarkonsert här i Maastricht och nu ska hon med på turnén också.
När André själv var liten var allting strängt. Hans pappa var inte bara dirigent till yrket utan också ”dirigent hemma”, som André uttrycker det. André började spela fiol som liten och tyckte att det var svårt först. Men det gick ganska snart över. Redan vid fem års ålder lyckades han göra vibrato med sin fiol och hittade fram till vad som verkligen är viktigt när det gäller musik – känslor.
– Nyckeln är känslor, det gällde då och det gäller nu. Om jag känner något för ett stycke vet jag att även publiken kommer att göra det.
Det händer att han sitter hemma och lyssnar på ett stycke om och om igen och hör precis vad som borde läggas till eller ändras för att lyfta det ännu lite mer. Inom strikt klassiska kretsar är det inte alla som tycker om just den biten.
– Jag har varit inbjuden till en talk show i fransk tv ett par gånger. Där finns det de som fnyser åt det jag gör och tycker att det är för populistiskt.
Det är dock ingenting som bekommer honom. Han drar fulla hus och ser att publiken gillar det de hör och ser. Det är det enda som betyder något för honom.
– Min mamma brukade säga att jag inte skulle titta folk rakt i ögonen utan vara lite mer diskret. Men det vill jag inte, jag vill se min publik i ögonen. Jag vill ha kontakt! Bra musik är den som rör mitt hjärta.
För några år sedan skickade skådespelaren Anthony Hopkins en egenkomponerad vals till André Rieu. Han hade skrivit den som ung när han drömde om att bli kompositör och var det någon han skulle vilja se framföra den var det just André Rieu. Drömmen blev sann och det blev känslosamt när Anthony Hopkins och hans fru flög till Wien för att höra André och hans stora orkester framföra And the Waltz Goes On.
Han håller ett högt tempo med ett hundratal konserter varje år. När vi ses ska han snart i väg till Abu Dhabi med hela konkarongen, sen vidare till Bulgarien och Grekland. Efter det hem ett par veckor innan det är dags för några veckor med konserter i Storbritannien. I juni är det så dags för först Danmark och sedan Scandinavium i Göteborg.
Hur orkar han?
– För att det är så roligt. Musik är mitt liv. Det finns ingen skiljelinje mellan musiken och mitt privatliv. Men jag är också noggrann med att jag ska må bra. Varje kväll mellan åtta och nio tränar jag styrketräning med min personliga tränare som också följer med mig på turnéerna. Det finns inget viktigare än styrketräning.
– Som tur är kan jag också sova i princip var och när som helst. Min fru är väldigt avundsjuk på mig för det. Det hjälper mig mot jetlag och annat att jag kan ta mig en lur när jag behöver.
På sitt slott strax utanför Maastricht kan han också slappna av. Fast egentligen bor han i ett hus intill, slottet räknar han mer som sitt kontor och sin representationsvåning. Här visar han det stora orangeri där han har exotiska växter och fåglar.
Han tar fram sin mobil och spelar upp hur de papegojliknande fåglarna kvittrar och låter. När de hör det kommer de genast fram ur växtligheten där de gömmer sig och tittar ner mot oss med huvudena på sned.
– Det har hänt att de faktiskt vågar komma nära, men nu har jag inte varit här tillräckligt mycket, säger André.
När han köpte slottet för ett tjugotal år sedan var det i mycket dåligt skick. Han har själv varit delaktig i renoveringen, eftersom även historiska byggnader är ett av hans intressen. Liksom att baka. Det gör han också mer än gärna så fort han får lite tid över.
– Jag har några amerikanska fans som kallar mig ”renässansmannen” för att jag gillar att hålla på med så många olika saker. Det ligger något i det, jag gillar att variera mig.
Han skulle vilja bli 140 år, säger han. Enbart för att kunna fortsätta leva den dröm han lever nu i många år till.
– Det är inte så att det blivit rutin och att jag går på något slags autopilot. Jag är fortfarande nervös inför konserterna och så ska det vara. Mina musiker och även publiken skulle märka direkt om jag var lite blasé.
Vad tror han själv är hemligheten bakom den enorma framgången?
– Jag spelar sånt som rör mitt hjärta – då rör det också andras.
