Egentligen har 98-åriga Marianne Berg inte hyst några författardrömmar. Men hon kände att det var dags att berätta sin barndoms Tyskland - hur en demokrati på några år kan förvandlas till en diktatur och människor tvingas fly. Så kom boken Fem silverskedar till.
Femton år gammal kom Marianne Berg som ensamt flyktingbarn till Sverige med Kindertransport. Året var 1939 och i Tyskland bredde Tredje riket ut sig alltmer. Mariannes mamma var ateistisk judinna, hennes pappa protestant och likaså ateist. Familjens tillgångar hade konfiskerats. Dessutom hade det blivit förbjudet för judar att utöva sina yrken och i parken där Marianne brukade leka ställdes gula bänkar ut för judarna att sitta på. Deras pass stämplades med ett ”J”.
– Allt blev värre och värre i snabb takt. Mina föräldrar var skilda sen några år och min moster tyckte att jag skulle skickas till Sverige där det fanns en annan släkting. Vi var 500 judiska barn som kom till Sverige då.
Även om Marianne levt hela sitt vuxna liv i Sverige och fått sina barn här finns förstås minnena från barndomen i Tyskland kvar. Minnena av hur hennes familjs liv inskränktes mer och mer för att till slut smulas sönder.
– Ändå finns det värre öden än min familjs, säger Marianne sorgset och lakoniskt.
Närheten till orden och en lätthet i att skriva har hon alltid haft. Särskilt som hon arbetat med ord och text i sitt yrkesliv inom undervisningsväsendet.
– Att skriva är naturligt för mig. Och jag tyckte att det var viktigt att skriva den här boken nu. Det hade blivit dags att tala om hur det går till när man förvandlar en nation från en demokrati till en diktatur. Hur otäckt det är med propaganda och felaktig information och rädslan som uppstår människor emellan.
Boken heter Fem silverskedar och är en biografisk essäsamling.
Den handlar dels om åren 1924-39, Mariannes barndom och sönderfallet av hennes hemland, dels om hur det var att komma till Sverige. Och också om att hon fått kontakt med gamla skolkamrater från Berlin.
– Jag gick i vanlig skola först, men när Hitler tog makten blev det speciella judiska skolor. Eftersom det också blev förbjudet för judar att utöva sina yrken hade vi många väldigt bra och överkvalificerade lärare som haft helt andra jobb. Det skapades ett trettiotal judiska skolor i Berlin under den här tiden.
– Jag hade en underbar skolledare som studerat hos Maria Montessori i Italien.
För ett tjugotal år sedan fick Marianne kontakt med flera av sina gamla skolkamrater från Berlin.
– Det finns en tidning i Berlin som heter Aktuell som skickas till alla som någon gång bott i staden. I den finns olika sökannonser och en väninna hade sett vid ett tillfälle att någon sökte mig. Jag svarade, och sedan började en kedja sättas igång. Till slut hade jag hittat 21 skolkamrater runt om i världen.
Några av dessa skolkamraters livs-öden finns med i boken. Nazismen och att de tvingades fly har format deras liv. Om det ville Marianne också berätta.
Men hon är också noga med att po-
ängtera att hon inte skrivit boken för att skuldbelägga någon.
– Jag vill bara berätta och det känns viktigare än någonsin nu. Alla var utsatta för propaganda och det var svårt att värja sig. Vi var en vanlig familj, en väldigt kulturell familj. Det var ofta kulturpersonligheter hemma hos oss och jag brukade sitta under bordet och lyssna när de pratade. Jag brukade förse mig med äpplen och bröd så att jag kunde sitta där länge. Och sen föll allt, det gick fort och vi kunde inte göra något för att stoppa utvecklingen. Det får aldrig hända igen.
Nu håller Marianne på att jobba med en till bok som ska handla om hur det är att bli gammal.
– Det är så svårt att föreställa sig hur det är att bli gammal. När jag var i 80-årsåldern kunde jag inte föreställa mig hur det är att vara 98. Rörelsebegränsningarna som kommer, att vänner dör. Min make dog förra året. Trots att man vet om att allt det här kan hända går det inte att förbereda sig på det. Sen har jag också vänner som blir glömska och som jag försöker trösta.
Hon tänker också låta andra vara med i boken och skriva om hur de upplever sin ålder.
– Bland andra en 11-årig vän som vunnit flera novellpristävlingar. Hon ska skriva om hur hon upplever sin egen ålder. Det kommer att bli fint tror jag.
