Janusz Korczak var en polsk judisk läkare och pedagog - vars tankar ligger till grund för FNs Barnkonvention - som lämnade karriären för att ta hand om föräldralösa judiska barn. När barnen deporterades till Treblinka blev han erbjuden att stanna och rädda sitt liv. Han valde att gå med barnen. Margit Silberstein har inte kunnat sluta tänka på honom. Text Kurt Mälarstedt Foto Margareta Bloom Sandebäck
Janusz Korczak kunde ha räddat sitt eget liv – men när de tyska nazisterna i augusti 1942 tömde det judiska gettot i Warszawa valde han att följa ”sina” 192 barn från ett av gettots barnhem till utrotningslägret i byn Treblinka. Där dödades de snabbt. Barnen och Janusz Korczak.
I mitten av 1970-talet läste den då nyblivna journalisten Margit Silberstein om denne Korczak i Vägen hem av den polsk-judiska författaren Zenia Larsson som överlevde Förintelsen och kom till Sverige 1945.
–Det var mitt första möte med Korczak. Jag blev knockad, jag släppte honom aldrig och inte han mig, skriver Margit Silberstein i sin nya bok Hand i hand med barnen till Treblinka (Albert Bonniers förlag), som släppts nu i januari.
När vi ses över lunch för att tala om hennes bok går hon ännu lite längre:
– Jag blev ju förälskad i Korczak. Som många är jag svag för berättelser som hans – någon som står upp och tror på något.
Janusz Korczak föddes 1878 i Warszawa som Henryk Goldszmit och arbetade som barnläkare, pedagog och författare, bland annat till Hur man älskar ett barn (1919), som var skriven i fält under första världskriget. Han inspirerades tidigt av Ellen Keys bok Barnets århundrade (1900), grundade barnhemmet Dom Sierot för föräldralösa barn och var en av de första i Europa att kämpa för barns rättigheter och andra idéer som påverkade innehållet i FNs barnkonvention, antagen 1989.
Margit Silberstein fortsätter berättelsen om sin fascination och beundran för Korczak:
–En människa som vigde sitt liv åt barn och gick in i döden med de barnen. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Treblinka var ju inte ett arbetsläger. Det handlade om mord, ren och skär utrotning av judar. Det finns de som tycker att han kunde ha räddat sitt eget liv, kanske tillsammans med åtminstone några av barnen. Men det kunde han ju inte. Hur skulle han ha kunnat fortsätta att leva om han hade gjort det. Han som hade ägnat sitt liv åt barn?
Under sin nu långa karriär som journalist har Margit Silberstein då och då skrivit om Janusz Korczak, först med en intervju redan på 1970-talet i Kvällsposten med Michal Wróblewski, som arbetade i barnhemmet tillsammans med Korczak men som överlevde utrensningen och transporten till Treblinka.
Men att skriva något längre och mer utförligt? Korczak var trots allt och underligt nog ganska okänd i Sverige. Fanns det verkligen ett intresse för en bok om honom?
Sedan hon lämnat journalistiken – politisk reporter på Sveriges Radio, politisk kommentator på SVT och senare i Dagens Nyheter – gav Margit Silberstein för tre år sedan ut Förintelsens barn, som handlar om hennes egen bakgrund och uppväxt som barn till överlevande från Förintelsen och om deras mycket vackra kärlekshistoria (se Senioren nr 7/2020).
Boken blev uppskattad och sålde bra. Vid ett uppföljningsmöte med Sara Nyström, hennes förläggare på Bonniers, frågade Margit Silberstein lite försiktigt om hon möjligen kände till Janusz Korczak.
–Visst gjorde hon det. Sara hade till och med gjort ett skolarbete för länge sedan om honom i gymnasiet. En kamrat hade en pappa som kände till Korczak och de hade intervjuat inte bara pappan utan också Michal Wróblewski.
Margit Silberstein ville inte skriva en bok enbart om Janusz Korczaks välkända öde – detta att han gick i döden i Treblinka med 192 barn och blev en medmänsklighetens hjälte av samma dignitet som Raoul Wallenberg. Hon ville berätta om hela hans fascinerande historia. Döden i Treblinka skulle inte överskugga allt annat han också var och stod för i livet.
Janusz Korczak tog sin läkarexamen 1905 och specialiserade sig redan från början på barn. I synnerhet fattiga barn. 1912 blev han chef för det judiska barnhemmet Dom Sierot som han sedan drev efter demokratiska principer och med stort inflytande för barnen ända till det förfärliga slutet i Warszawa.
– Han var ju en idealist, han ville förbättra världen och han ville börja med barnen. Hans grundläggande tanke var att barn inte bara är små gulliga varelser. De är människor här och nu som har samma rätt till respekt och mänskliga rättigheter som vuxna, säger Margit Silberstein och ger ett vackert, poetiskt citat ur Korszaks bok Hur man älskar ett barn:
När jag leker eller pratar med ett barn förenar sig ett ögonblick av mitt liv med ett ögonblick av barnets liv och dessa ögonblick har samma mognadsgrad.
Korczaks tankar är fortfarande högst relevanta. Den förra svenska regeringen tillsatte 2022 en utredning om hur barns rätt kan stärkas. I utredningen (SOU 2023:40), som lades fram i augusti föreslås bland annat att barn ska få stöd för att föra egen talan i domstol i frågor som rör umgängesrätt och placering utanför hemmet. Janusz Korczak skrev för över hundra år sedan:
”Barnens främsta och oantastliga rättigheter är rätten att uttrycka sina tankar, att aktivt delta i bedömningar och domstolar som gäller dem själva.”
Korczak valde att inte skaffa egna barn. Hans mission i världen skulle vara att bli som en far för alla de barn som inte hade någon. Några sorgliga rader i Gettodagboken, som han skrev under sin sista tid i Warszawa-gettot, tyder på att han var rädd, kanske skräckslagen, inför tanken att ha en relation med en kvinna.
Antisemitismen är latent i vårt samhälle. Den inte bara lever, den frodas
Hand i hand med barnen till Treblinka kommer ut i en tid då inte bara antisemitismen och hatet mot judar tilltar. Margit Silberstein hoppas att boken ska väcka tankar om vad antisemitism kan leda till och inspirera till motstånd mot fördomar och grupptryck.
– Antisemitismen är latent i vårt samhälle. Den inte bara lever, den frodas. Varje gång en konflikt uppstår i Mellanöstern där Israel är inblandat fortplantar sig hatet mot judar i hela världen snabbt. Det är som att trycka på en knapp. Men den här gången är det värre än vanligt. Det är som om det är legitimt att hata alla judar utifrån kriget mellan Israel och Hamas. De urgamla föreställningarna om att judarna styr världen.
Margit Silberstein citerar Christer Mattsson, föreståndare för Segerstedtinstitutet i Göteborg: ”Antisemitismen handlar inte om judarna, den handlar om antisemitismens föreställningar om judar.”
– Jag är livrädd för vad som händer med vårt samhälle när vi transformeras till ett ”vi och dem”– när man beskriver minoriteter i pluralis och talar om dem som ”judarna” och ”muslimerna”.
Janusz Korczak föddes i den assimilerade familjen Goldszmit. Anledningen till att han bytte sitt judiska namn till ett mer polskklingande namn var att han som ung författare ville delta i en tävling om ett teatermanus. I den antisemitism som rådde i Polen även då skulle han inte ha en chans med ett typiskt judiskt namn. Hans bidrag till tävlingen fick ett hedersomnämnande.
Han fortsatte sin karriär som författare, läkare, pedagog och barnhemsföreståndare med sitt nya namn och under hela livet såg han sig själv som både jude och polack.
Även om hon blev förälskad i Korczak är Margit Silbersteins skildring av hans liv och verksamhet nyanserad.
– Jag vill inte sätta honom på en piedestal. Han kunde vara hård och burdus ibland. Aldrig mot barnen men mot sina medarbetare och hans kvinnosyn var stundom problematisk.
Hon har givetvis också svårt för eugeniken, den rörelse som Koczak var en del av och som kretsar kring tanken att vetenskapen kan bidra till att förbättra framtida släkten genom biologisk förädling.
Rashygien alltså, rasbiologi. Vi vet numera var den läran kan sluta, skriver hon i sin bok.
Ändå.
– Man vill ju ha hjältar. Och även hjältar är människor…
