De två vännerna har följts åt hela livet. Alla samtal genom åren blev till slut en bok om tid och samhällets förändring.
Idén sjösattes någon gång 1995 när Hasse Henecke och ytterligare två barndomsvänner samlades hemma hos Hans Ullmark i San Francisco. Som alltid flöt samtalen på som ett snabbt rinnande vatten. Så har det alltid varit, oavsett hur lång tid som gått sedan de fyra senast sågs.
Har man känt varandra sedan man var barn brukar det vara så. Det gör inget om det går lite tid, man vet var man har varandra och allt tar vid där det slutade sist.
– Jag ska skaffa ett hus i Provence där vi kan sitta och skriva, sa Hans i alla fall lite halvt om halvt på skämt den där kvällen 1995.
Tanken på en bok har länge funnits där i bakgrunden.
Och så blev det. I och för sig hade nog boken Bord för fyra blivit till i alla fall, oavsett huset i Provence. De har haft så många samtal genom åren, om barndomen, misstagen, framgångarna, skratten, kärlekarna, skilsmässor, barn och barnbarn. Tanken på en bok har länge funnits där i bakgrunden.
– Vi ville skriva om våra liv, men det som samtidigt kom upp var varför livet blev som det blev. Livsvalen man gör – eller inte gör. Varför gick det bra för oss fyra men inte för många av de andra där i Blackeberg där vi växte upp. Som Kenta som hamnade i drogmissbruk och sen fängelse. Varför han och inte vi? säger Hans.
Svaret är nog familjen, det är de eniga om. Kenta hade ingen familj som stöttade honom. Det hade de fyra vännerna, även om det förstås fanns svårigheter även för dem. Hasse Henecke förlorade sin pappa redan när han var 30.
”Att farsan fick cancer och dog när jag var trettio och innan vi hunnit göra upp om varför livet blev som det blev är tragiskt men inget man kan göra något åt”, skriver han i boken.
Hans Ullmark å sin sida har gått i terapi för sin relation till sin pappa som visserligen fanns där men inte var den som pratade med sin son eller ens visade något intresse för vad denne företog sig. Själv har Hans gjort tvärtom, pratat mycket om sina känslor och inte varit rädd för att använda ord som ”älska” och ”kärlek”.
Det är Hans och Hasse som skrivit boken, men de två andra vännerna som i boken kallas Leo och Pierre har varit med under processen och tyckt till och bidragit med minnen.
–Det har alltid varit viktigt för oss fyra att ses regelbundet. Varför har vi aldrig pratat om, det har bara känts viktigt, säger Hans.
Något de också blivit varse under åren och alla samtal är att de sannerligen levt i ett samhälle under förändring.
– Med facit i hand tillhör vi den kanske mest gynnade generationen, den som växte upp i efterkrigstiden när allt kändes hoppfullt. Det blev allt viktigare för oss att lista ut vad som hänt i samhället och hur det påverkat oss. De stora penseldragen ser man först efteråt, menar Hasse.
Det de ser när de tänker tillbaka på barndomen i Blackeberg väster om Stockholm, är de starka mödrarna.
–Det var de som stod för stabiliteten i våra familjer, menar Hans. I våra egna kretsar upplevde jag det som att det fanns en naturlig jämställdhet mellan killar och tjejer.
När Hans sedan följde sin dröm och flyttade till USA insåg han snart att där hade inte jämställdheten nått lika långt.
– Jag har bott länge i USA och tycker att de ligger ett fyrtiotal år efter oss i många av de stora frågorna. Det finns en stabilitet i Sverige jag tycker saknas där. För oss fanns det ett system som fångade upp oss.
– Ja, mina föräldrar la sig inte i mina studier. Jag skolkade, gick om, men till slut gick det bra ändå. Det var fritt och tillgängligt och fungerade även utan föräldrars inverkan, säger Hasse.
När de jämför sig med sina egna barn – totalt har de fyra vännerna 14 barn – tycker de att de faktiskt har det ännu bättre, med fler valmöjligheter än när de själva var unga.
– Däremot har de det kanske stressigare för att få ihop sitt livspussel, tror Hans.
Något de alla tampas med nu är vetskapen om att merparten av livet inte ligger framför dem, utan bakom.
På senare år har samtalsämnet allt oftare också glidit in på det faktum att de fyra vännerna faktiskt blivit äldre och nu närmar sig åttio.
–Vi är fyrtiotalister, en omnipotent grupp som har varit den där jätteproppen Orvar och allt vad man brukar säga om oss. Men nu är vi inte så omnipotenta längre utan börjar inse att vi till och med ska dö någon gång, säger Hasse.
För Hasses del var det inga problem med att sluta arbeta, men Hans däremot som byggt upp en framgångsrik reklambyrå i USA hade svårare med det.
– Jag var den äldsta reklamaren i Kalifornien ett tag, säger han och skrattar. Jag hade sagt att jag aldrig skulle pensionera mig, men nu har jag ett mindre filmföretag och jobbar inte alls lika mycket som förut. Men det tog mig några år att gå igenom den processen, det blev som en identitetskris. Jag gick till och med hos en terapeut för att ta mig igenom det.
Hela sitt liv har han prioriterat arbetet. Enligt honom var det också det som tog knäcken på hans första äktenskap.
– Jag har bett både min exfru och barnen om ursäkt. De sa alla att jag inte behövde känna skuld, att det var bra nu för alla. Men det är fortfarande mitt livs största misstag. Även om jag – och det måste jag erkänna – nog hade valt jobbet igen. Det har varit en så stark drivkraft i mitt liv.
– Men det är väl också svårt att backa ur när man väl gått in i ett visst liv, inflikar Hasse lite till sin väns försvar. Du genomförde ju etableringen av byrån och jätteuppdraget åt Microsoft. Själv kan jag tänka att jag borde ha varit lite mer dådkraftig i mitt liv, jag har aldrig vågat ta risker på det viset som du gjorde.
Det är inte alltid de bara sitter och klappar varandra på ryggen. Det händer också att de utmanar varandra för att få fram något slags sanning. Som när de vid ett tillfälle i boken pratar om Hasses två tidigare havererade kärleksrelationer och Hans frågar vad han ”egentligen lärt sig?”. Efter lite utvikningar säger Hasse: ”Ok, jag har kanske insett att jag har dålig inlevelseförmåga och brist på empati på ett djupare plan. Dålig kontakt med mina egna känslor också för den delen. Jag vet inte…”
Insikter som svider, men som också gör gott att komma fram till. För att på något sätt försöka förstå allt som händer genom livet.
Något de alla tampas med nu är vetskapen om att merparten av livet inte ligger framför dem, utan bakom. Det här med ”framtidsdrömmarnas fundamentala inverkan på vårt välmående”, som Hasse uttrycker det. När det hela inte längre går ut på att bygga upp sitt liv, hur ska man då tänka?
– Vi fortsätter att ha framtidsdrömmar, säger Hans. Vi ska skriva en till bok, om ”mellanrum”.
Mellanrummen i livet, allt det där viktiga som finns mellan raderna. Där livet egentligen levs.
