Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria och van att tänka. På sistone har han tänkt mycket på det här med att bli gammal och vad det egentligen innebär. Tankarna blev boken I november – om åldrandet.
Sven-Eric Liedman går taktfast med sina gångstavar mot Kafé Arman i Göteborg, ett av hans favoritställen. Inte minst för att det ligger precis nedanför Masthuggsberget där han och hans fru sedan många år bor i en lägenhet högt upp med utsikt.
Trapporna ner från berget är branta och långa. De tar han inte, på grund av artrosen i knäna.
– Jag gick runt en lite snällare väg, säger han leende.
Vi ska prata om hans nya bok, I november – om åldrande. Så annorlunda jämfört med tidigare böcker han skrivit, tunga fackböcker om bland annat Karl Marx.
– Jag är glatt överraskad över hur mycket respons jag redan fått på den här boken som egentligen bara skulle vara lite av en ”mellanbok”, säger han.
Det som gav honom idén att skriva en bok om att åldras var två saker. Dels en liten flicka på sparkcykel som väntade på att han skulle komma uppför en backe där hon ville åka ner. När han kom nära sa hon med klar röst: ”Du är gammal!”
Sen var det när ”81-åringen” figurerade i media, Esbjörn Bolin som hamnade i hustvist med Ebba Busch.
– Jag var också 81 då. Man pratade om honom som ”81-åringen”, en stackars gammal man som verkade rätt hjälplös och kom i tvist med en av våra tuffaste politiker. Allt kändes olustigt med hur han framställdes.
Sven-Eric har också lagt märke till att många som skriver om att åldras är i 60-årsåldern. Och då är man ju faktiskt inte gammal än.
– Det man kan göra i den åldern är att föreställa sig hur det är att bli gammal. Men man är inte inne i det själv.
Så när blir man då ”gammal” på riktigt?
– Ja, det är ju svårt att sätta en exakt gräns men när jag fyllde 75 tyckte jag nog ändå att jag kände mig äldre. Eller ja, gammal. Jag och min bror Bengt, som var tre år äldre än jag, enades då om att nu är vi faktiskt gamla.
Det finns en livsvisdom som Sven-Eric lagt sig till med under livets gång, den enda faktiskt. Och det är att inte sörja sina förluster.
– Jag försöker i stället glädjas åt minnet av vad jag kunnat göra och uppleva tidigare i livet. Jag brukade springa väldigt mycket, flera mil i veckan, några maraton och många halvmaraton. Jag minns känslan när det var lika naturligt att springa som att sitta vid ett skrivbord. Men vid 58 fick jag sluta för mina knän började strula. Men jag sörjer inte att jag inte längre kan springa utan tänker mer på hur fantastiskt det var då.
Förlusten av vänner och nära är något helt annat. Där har han ingen livsvisdom att luta sig mot.
– Nej, det är bara sorgligt. Nyligen dog Kjell Espmark, han var en vän till mig. Det var väldigt förberett, han visste att han skulle dö. Läkarna hade sagt att han hade två månader kvar att leva och så blev det också. Andra dör mer hastigt, som en ännu närmare vän till mig, Jan Ling. Hans aorta brast och han bara dog plötsligt under en promenad med sin son och sondotter. Det var säkert skönt för honom att bara försvinna men naturligtvis jobbigare för anhöriga.
Att så många runt omkring en försvinner är den jobbiga biten med ålderdomen, tycker Sven-Eric.
– Det är så många vänner och bekanta som är borta nu. Det är ett riktigt ruinlandskap. Mitt första arbete var på kulturredaktionen på Sydsvenska Dagbladet. Alla de jag jobbade med då är döda nu. Men jag samlar på lite yngre vänner också, de är bra att ha. Sedan har jag ju tre barn, tio barnbarn och åtta barnbarnsbarn också, så jag är lyckligt lottad.
Han är också lyckligt lottad med ett gott minne. Minnesbilder från livets olika skeden poppar ofta upp och han gillar att vistas i det ”vidsträckta arkiv” som är minnena.
– Det kan komma upp minnesbilder när som helst. Jag kan se min far i predikstolen, jag minns när min bror och jag lekte häst och vagn och han ramlade ner från ett bord och bröt armen, hur mamma hörde skriken och kom inspringande i sin persianpäls. Jag minns mina doktorander, saker som hänt när barnen var små, allt möjligt. Det är som en pågående inre film.
Ibland när han sitter och funderar och den här filmen flimrar förbi i hans inre händer det att det dyker upp mindre angenäma saker. Saker han sagt och sedan ångrat eller tillfällen när han tyckt sig vara utsatt för oförrätter. Då händer det att han undslipper sig ett litet stön eller en ofrivillig grymtning.
– Min fru kan fråga vad som står på och jag bara skakar på huvudet och säger ”inget”.
Just då är han ju långt borta, inte riktigt här i nuet. Men egentligen har inget hänt, det är bara minnena som pockar på. Det gamla livet bildar en ny väv med det nya. Minnena flyter ihop med livet som är här och nu och det skapas hela tiden nya minnen. Filmen fortsätter och blir bara längre.
Ingenting borde vara mer väntat än ålderdomen. Men ingenting är mera oväntat
Simone de Beauvoir, citerad i Sven-Eric Liedmans bok
I sin bok väjer Sven-Eric inte heller för det kroppsliga. Det lite ”äckliga” i att åldras. Som mjällvårtor.
– Jag vill inte mörka att det finns en del ganska äckliga saker med att bli gammal. Mjällvårtor är små utväxter på huden som kan vara bruna, grå eller svarta. Det är små godartade tumörer som brukar falla bort av sig själva.
– Jag är inte heller så förtjust i att se mig själv i spegeln. Men jag måste det på morgnarna när jag rakar mig. Varje gång slår det mig att det står en gammal man där och varje gång överraskar det mig att det faktiskt är jag.
Inuti känner han sig som förut. Han läser och hänger med i vad som händer i samhället, upprörs ibland, precis som tidigare. Att man skulle bli så särskilt mycket visare som gammal tycker han inte stämmer. Man är den man är och den man alltid varit.
Att 70 skulle vara det nya 50 är inte heller något han är benägen att hålla med om.
– Jag är fascinerad över forskningen som görs på äldre och det är fantastiskt att 70-åringar idag är friskare än de var tidigare. Men det är en helt annan sak att vara 70 än 50. När man är 50 har man fullt upp med jobb och annat. Det finns en massa förväntningar på en hela tiden. När man är 70 är allt det där borta. Ingen förväntar sig något av en längre vilket ger en viss frihet.
Eftersom han är välsignad med ett så pass gott minne, minns han så långt tillbaka i tiden som slutet av andra världskriget. Han var sex år när kriget slutade. Han minns också det gamla Sverige, inte minst ålderdomshemmen på landsbygden i 40-talets Fattigsverige. Och kan konstatera att det absolut inte var bättre förr.
– Det var hemskt hur man behandlade gamla då. Men tyvärr måste jag säga att vi inte är så långt ifrån det idag. I och med pandemin kom det ju fram hur det ligger till på äldreboenden och att så många av dem som kommer in där dör ganska omgående. Var tionde inom en vecka, var femte under den första månaden. Bara varannan överlever första året. Det är inga roliga siffror.
”Alla vill bli gamla men ingen vill vara det”, sa man när Sven-Eric var ung. En sanning de flesta kan skriva under på. Visst vill man leva, hänga med så länge det bara går. Men inte bli någon som andra tilltalar på ett lite medlidsamt sätt. Inte heller tillhöra ”våra gamla” som det pratades om under pandemin. Man är sig själv, sin egen. Samma som man alltid varit.
– Sin ålder ser man främst i andras blick, konstaterar Sven-Eric. När jag var runt 70 blev jag nästan förnärmad om någon erbjöd mig sin sittplats på spårvagnen. Men nu tycker jag att det är skönt, det medger jag.
Mitt bland alla minnen och allt skrivande njuter han av livet. Att sitta på balkongen och se hur ljuset kommer tillbaka. Lördagsdrinken på balkongen med frun, en vana de haft sedan länge. Livet helt enkelt. Som pågår än.
