Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm ger kommunerna 15 månader på sig att lyfta demensvården. Men vem betalar?
Övergivna och inlåsta vandrar demenssjuka boende vilset omkring i korridorerna. Vi minns Uppdrag gransknings TV-bilder från Piteå i september 2010.
En natt i november samma år följde Socialstyrelsen upp med en nattlig granskning av 94 boenden i 48 kommuner. Den systematiska ovärdigheten fick siffror: På sex av tio boenden lämnas demenssjuka inlåsta och utan uppsikt på natten.
Politikerna kunde inte blunda. Riksdagens socialutskott krävde att regeringen skulle agera, och 2011 gav äldreminister Maria Larsson (KD) Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en vägledning för bemanning.
I somras, den 2 juli, kom så de nya reglerna. Senast den 1 januari 2014 ska de följas ute i samtliga kommuner.
Lars-Erik Holm: Det här är några av de allra viktigaste föreskrifter som jag har varit med och beslutat om under mina fyra och ett halvt år på Socialstyrelsen. De berör en stor grupp av samhällets svagaste människor som har svårt att göra sig hörda. De nya reglerna handlar om hur samhället ska värna de svagaste och deras behov.
Varför blir det bättre?
Lars-Erik Holm: Föreskrifterna slår fast att det är de äldres individuella behov som ska styra bemanningen. Idag är det på de allra flesta ställen bemanningen som styr vilka behov som tillgodoses.
Hur kan personalen styra behoven?
Lars-Erik Holm: Ta det här med duschning. Man kan få vara med och duscha sig själv, eller man kan bli avspolad. Det ena kanske tar en halvtimme, det andra tio minuter. Med för lite personal räcker tiden till en avspolning, vilket inte är att uppfylla lagens krav.
Att bemanna demensvården så kan kosta ytterligare elva miljarder per år.
Lars-Erik Holm: Om en verksamhet i dag inte lever upp till dagens krav att tillgodose den enskildes behov av insatser enligt socialtjänstlagen så medför det ökade kostnader för att åtgärda bristerna. Hur stora kostnaderna blir beror på bristernas storlek. Många kommuner måste därför inrätta nya tjänster eftersom de har sparat för hårt. De verksamheter som redan idag har en bemanning enligt lagens intentioner får inte ökade kostnader.
Landets socialchefer säger att risken är stor för att barnomsorg och skola får ta de nedskärningar som måste till för att reglerna ska kunna följas. Därmed skulle generationer komma att ställas mot varandra.
Lars-Erik Holm: Men allt det du nämner är ju kommunernas kärnuppgifter. Man bör ställa demensvården mot andra verksamheter i kommuner, mer populära och glassiga, som att bygga idrottsanläggningar exempelvis.
Måste kommunerna höja skatten för att klara reglerna?
Lars-Erik Holm: Jag skulle inte utesluta det. Tar man en debatt med medborgarna så förstår de att det här måste få kosta pengar. Det är regeringen och kommunernas intresseorganisation SKL som måste föra den här diskussionen. Vårt uppdrag är att ta fram regler som gör att lagen följs.
Vågar politikerna gå till val på att förbättra demensvården ute i kommunerna?
Lars-Erik Holm: En intressant fråga! Jag har länge frågat mig varför det är så svårt att göra politik av äldrefrågor. Tyvärr har jag hört politiker säga helt cyniskt att det beror på att äldre är väldigt trogna sitt parti – man vinner inga nya röster i den gruppen.
Finns djupare förklaringar, tror du?
Lars-Erik Holm: Ja. En annan politiker har sagt att det beror på att vi inte har någon erfarenhet av vår egen ålderdom. Som politiker har vi erfarenhet av våra barns liv, av att vara tonåring, småbarnsförälder, yrkesverksam – men ingenting om en period av bara förluster, vilket åldrandet innebär. Därför objektiviserar vi ofta åldrandet och åldringarna, och kallar dem för det förfärliga ordet ”brukare”.
Kan pensionärsorganisationerna och pensionärsråden ute i kommunerna göra skillnad?
Lars-Erik Holm: Ja, genom att lära sig vad de reglerna innebär och följa upp dem. Föreskrifterna är ett verktyg för såväl privatpersonen som för pensionärsrådet i kampen för sina lagliga rättigheter gentemot kommunen.
Vad kan den enskilde göra, menar du?
Lars-Erik Holm: Reglerna anger vad jag som äldre och anhörig har rätt att kräva av kommunen. Då kan man hålla föreskrifterna i näven och faktiskt konstatera att socialnämnden och kommunen är skyldiga att fatta ett formellt beslut om mig eller om mina anhöriga.
Reglerna börjar gälla 1 januari 2014. När startar tillsynen?
Lars-Erik Holm: Tillsynen kan sannolikt börja under 2014.
Vad gör ni om ni märker att det fortfarande inte fungerar som det ska?
Lars-Erik Holm: Då skriver vi ett beslut och frågar efter vad de tänker göra för att uppfylla föreskrifterna. Sedan kan man förelägga med vite. Vitet är i sig inte alltid det avgörande utan oftare den massmediala uppmärksamhet som ett föreläggande med vite får. Medias granskning och rapportering är jätteviktig.
Varför satsar inte Socialstyrelsen på att fastställa en minimibemanning?
Lars-Erik Holm: Eftersom det är de individuella behoven som ska styra så tror vi inte heller på en rikssiffra, en schablon. En siffra för minimibemanning riskerar snabbt att bli maximumnivån för kommunerna.
I våras gav regeringen er i uppdrag att utvidga reglerna till att gälla inte bara demenssjuka utan alla äldre som bor i särskilda boenden. Hur går arbetet?
Lars-Erik Holm: Den 31 oktober ska Socialstyrelsen redovisa hur vi tänker ta oss an det här och när det ska vara klart. Vi tror nog att det här ska gå att göra som föreskrifter också och att även dessa nya regler ska börja gälla 1 januari 2014. Jag säger inte att det blir så men man kan tänka sig att de krav och de föreskrifter som finns nu ska gälla alla särskilda boendeplatser.
Jan Arleij
jan.arleij@veteranen.se
De nya reglerna
• innebär att den demenssjuka ska ha ett skriftligt beslut på de insatser som ska göras. Ges idag till 17 procent av de dementa, resten får bara papper på att de beviljats plats i särskilt boende.
• kräver en plan för hur insatserna ska förverkligas. Utifrån dessa planer måste utföraren, kommunal eller privat, anpassa sin personalstyrka. Därefter ska kommunerna göra en utvärdering som fastställer om beslutet har genomförts.
• kallas föreskrifter och är juridiska skall-krav. De har status som lag, och måste följas. Annars kan Socialstyrelsen ge kommunerna böter.
• pekar tydligt ut att det är socialnämnden som ansvarar för att de som har beviljats plats i särskilt boende också får den hjälp som de behöver. Nämnden kan aldrig säga att den har avtalat bort ansvaret.
