”Omsorgen är för heteronormativ”

Äldre hbt-personer oroar sig ofta för hur de ska bli bemötta av äldreomsorgen. Fortfarande är kunskapen för låg, säger forskaren Anna Siverskog.

Tillsammans med Janne Bromseth är Anna Siverskog redaktör för den nya boken LHBTQ-personer och åldrande, Nordiska perspektiv, där flera forskare och experter bidragit med kunskap och där äldre LHBTQ-personer berättar om sina erfarenheter.

Varför behövs den här boken?
– För att det saknas kunskap om äldre lesbiska, homosexuella, bisexuella, transpersoner och queera personer i en Nordisk kontext.
Queerforskningen fokuserar ofta på yngre personer, medan äldreforskningen är heteronormativ, menar Siverskog.
– Det har inte genomförts någon större studie i de Nordiska länderna, men däremot ett antal mindre intervjustudier – och dessa ville vi samla i den här antologin. Vi ville också förmedla dessa berättelser som är en viktig del av historien, men som sällan syns eller hörs.

Hur skiljer sig tillvaron för äldre lhbtq-personer från den för yngre?
– Framför allt har de vuxit upp och kommit ut i en helt annan tid och kontext än vad yngre personer gör idag.
Homosexualitet har gått från att var kriminaliserad, till att sedan ses som psykisk sjukdom och något socialt oacceptabelt för att så småningom accepteras allt mer med ökade rättigheter. För transpersoner har möjligheten att genomgå könskorrigering, ändra juridisk könsidentitet och få rätt till transvård har förbättrats, samtidigt som man fortfarande förväntas anpassa sig till rådande könsnormer. Till exempel tvingades transpersoner att sterilisera sig för att få ändra könsidentitet, ända fram till lagändringen som trädde i kraft nu under sommaren.
– Många har erfarenheter av att under stora delar av livet smyga med sin sexualitet eller könsidentitet – men boken visar också att många kom ut tidigt och att det för en del varit relativt oproblematiskt, samtidigt som vi vet att yngre personer också kan ha svårt att komma ut idag.

Vad är de största problemen för äldre lhbtq-personer?
– Många av de som har intervjuas i boken oroar sig för hur det ska bli när de kommer i kontakt med äldreomsorgen, att de ska bli diskriminerade eller dåligt bemötta. Det kan handla om att ens samkönade partner inte ska ”erkännas” eller ”räknas”, att om en hamnar på ett äldreboende bli utsatt för homofobi.
– Transpersoner är rädda för att inte tas på allvar eller få hjälp med att klä sig som de vill, eller att som en transkvinna sa ”få hjälp med att måla tånaglarna” av hemtjänsten.
Äldre transpersoner har inte samma möjlighet som yngre att genomgå könskorrigerande behandling, kroppen kan sätta stopp. Vissa blir dåligt bemötta under utredningen och får höra att ”du är ju ändå så gammal”. Vården och omsorgen är väldigt heteronormativt präglad, menar Siverskog. Transpersoner tvingas till exempel ofta förklara för läkare vad trans innebär.
– Det kan också handla om ett man inom vården tar för givet att äldre inte har sex och därför inte informerar om könssjukdomar eller preventivmedel – samtidigt som vi kan se att exempelvis äldre homosexuella män nysmittas av hiv. Hiv-preventionen är också nästan uteslutande riktad till yngre personer.
Även inom hbtq-sammanhang förekommer ålderism, menar Anna Siverskog, och då särskilt bland manliga homosexuella där yngre kroppar värderas högt.

Hur ser medvetenheten inom äldreomsorg och sjukvård ut idag jämfört med för några år sedan?
– Många av berättelserna i boken visar tyvärr att kunskapen ofta är låg fortfarande, även om den sakta blir bättre. I ett kapitel i boken resonerar enhetschefer om hbt i äldreomsorgen. Enhetscheferna i den kommunen arbetade inte aktivt med hbt-frågor eftersom ”de inte kommit i kontakt med hbt-personer”, trots att de förmodligen hade hbt-personer i verksamheten.
Anna Siverskog menar att det också kan vara problematiskt att tänka att man ”behandlar alla lika”, eftersom likhetsperspektivet ofta utgår från att alla också är heterosexuella.

Enstaka seniorboenden med hbt-kompens är på gång. Borde inte alla boenden ha den här kompetensen?
– Jo. Vissa menar att ett boende för hbt-personer skulle innebära en stor trygghet för dem, men samtidigt ligger dessa boenden ofta i större städer och har begränsat med platser. Flera som jag intervjuat är också rädda för att vanliga boenden kommer att tänka att de inte behöver någon hbt-kompetens för att man förutsätter att hbt-personer bor på de speciella boendena. Jag tror dock att öppnandet av boendet Regnbågen i Stockholm kan bidra till att synliggöra äldre lhbtq-personer.

Anna Siverskog tycker att det är positivt att äldres sexualitet har börjat uppmärksammas mer, samtidigt som det inte är oproblematiskt att så mycket handlar om förväntningar på att ”hålla sig ung”, ha en frisk kropp och kunna prestera. Och även om de flesta skildringar av äldres sexualitet rör heterosexuella äldre, så tror Siverskog att det kan leda till att även lhbtq-frågor uppmärksammas mer i samband med åldrande.

Vilka bör läsa boken LHBTQ-personer och åldrande?
– Vi hoppas att den kan användas på utbildningar i hälso- och sjukvård, socialt arbete, på genusutbildningar och i studier av äldre och åldrande, men också av samhällsplanerare och praktiker. Men boken riktar sig också till aktivister, föreningar och förstås äldre och lhbtq-personer, så jag hoppas att den kan nå en bred publik.

Frida Andersson Johansson
frida.johansson@veteranen.se

Kommentera