I huvudet på en biståndsbedömare

Monica Kandelin ska företräda de svårast sjuka. Men som alla biståndsbedömare måste hon också ta hänsyn till budgeten. Veteranen har följt hennes arbete i stadsdelen Skärholmen i Stockholm.

Monica Kandelin står utanför en dörr beredd att ringa på. Hon är nollställd. En timme senare kan hon ha fått ett helt liv i sina händer.
Någon har uttryckt ett behov av hjälp. Det kan vara en äldre person som själv slagit larm, det kan vara en anhörig, det kan vara en distriktssköterska. Ibland har Monica lite förhandsinformation, ibland vet hon ingenting.
Människan bakom den bruna lägenhetsdörren nära Skärholmens centrum kan bli en av Monicas cirka 110 klienter. Under längre eller kortare tid. Ofta har hon kontakt med dem till livets slut.
– Det är en förmån att få träffa på så många olika livsöden, säger hon.
Att vara biståndsbedömare är många gånger utsatt. Trycket finns från alla håll. Från klienter och deras anhöriga, från chefer som vill hålla budget, från politiker som då och då vill reformera arbetsformer. Från medier som beskriver till synes omänskliga bedömningar där gamla nekats tillträde till institutioner. Dramaturgin är tydlig. Besparingar gör att människor nekas sin rätt till omsorg.
Men Monica Kandelin vågar påstå:
– Den som behöver hjälp får det också. De som ringer mig vet att de får hjälp. Jag är deras ambassadör.
Fast sedan kommer reservationerna. Just nu. I nuvarande budgetläge. I Skärholmen. Faktum är att Monica Kandelin oftare stöter på det motsatta problemet än den där ”medieälsklingen” som inte får komma in på institution. Äldre som absolut inte vill dit.
– De flesta människor vill klara sig själva och det är egentligen självklart. Min uppgift är att se till att de får rätt hjälp vid rätt tidpunkt. Ska man flytta till institution ska det inte vara för sent men inte heller för tidigt.

Många ärenden på bordet

Hon ger exempel från en hög med ärendemappar hon har framför sig på sammanträdesbordet på stadsdelskontoret där hon sitter. I högen finns kvinnan som inte trivs på institution, som känner sig instängd och obekväm med att följa olika rutiner. Hon har provat flera olika boenden. Där är mannen med stort vårdbehov som inte ens vill ha hemtjänst. Som inte vill släppa ifrån sig nycklar till främmande människor. Och som hamnar på akutsjukhus istället och som Monica sedan försiktigt smyger på hemtjänst.

För individens bästa

Inte sällan får hon hålla emot alla de krafter som vill ha åldringen placerad på institution utan att i första hand tänka på hans eller hennes bästa.

– Det kan handla om de anhörigas begripliga oro eller dåliga samvete. Men jag måste se till att den äldres egen vilja och behov sätts främst.
– Många tror att boendet är lösningen. Min erfarenhet är att de som är dementa trivs bättre än de med kroppsliga svagheter. De kan bli deprimerade och längta hem.
En annan aktör är sjukvården.
– Fick sjukhuset bestämma skulle alla hamna på institution. För mig framstår det som märkligt att sjukvården så ofta driver på. Nästan alltid vid demensdiagnoser. Min uppfattning är att många äldre med även rätt långt gången demens kan leva bra liv i sina hem om de får anpassad hemtjänst och någon dagverksamhet. Sjukvården har så svårt att se till hela människan.

Ett komplicerat jobb

Vi befinner oss på ett kontor med tolv biståndshandläggare. Tillsammans styr de över användningen av 250 miljoner kronor per år. En budget värdig ett större företag.
Pengarna till äldreomsorgen är den största utgiftsposten i stadsdelen Skärholmens budget. De går till att betala institutioner som servicehus (allt färre) och boenden för vård och omsorg (allt fler). Och så förstås till den omfattande hemtjänsten som i Skärholmen utförs av inte mindre än 98 olika företag.
Monica Kandelin är socionom med tre och ett halvt års utbildning vid universitet. Hon är 53 år och snart har hon arbetat tio år med biståndsbedömning.
– Det är ett komplicerat jobb. Det tar flera år innan man känner att man är på fast mark.
Hon ska samverka med 25 boenden för vård och omsorg, fem servicehus och nästan hundra hemtjänstföretag. Platser på servicehus kostar skattebetalarna cirka 8 000 kronor per månad, platser på vård-och omsorgsboende betingar ett pris på nära 70 000 kronor per månad.

Vårdplanering

Ett par gånger i veckan åker Monica Kandelin till Huddinge sjukhus för vårdplanering. Ofta är det snabba ryck. Sjukhuset larmar Monica genom it-systemet webbcare när någon av hennes klienter ska skrivas ut. Från ögonblicket då patientens namn står där på bildskärmen har Monica Kandelin fem vardagar på sig att få fram en passande lösning.
Om det inte fungerar med hemtjänst, blir det någon typ av boende. Misslyckas hon får kommunen betala sjukhuskostnaden för patienten, upp till 11 000 kronor per dygn. Men det har aldrig hänt så vitt Monica kommer ihåg.
– När jag var ny i jobbet var det en väldig stress med sjukhusen. Jag kunde ha mardrömmar. Nu är jag lugnare. Jag tänker aldrig mer gå in i sjukhusets dans. Nu kan jag med tyngd säga ifrån om jag tycker att någon skickas hem för tidigt.
Olika aktörer ska enligt idealet träffas på vårdplaneringen kring patienten.

Anhöriga, läkare, sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut. I verkligheten blir det sällan så bra. Doktorn ska vara ordförande, men har minst tid och springer kanske bara förbi på väg till en operation. Hen vet inte så mycket, står i dörren och träffade kanske bara patienten som hastigast först på morgonen.
Monica Kandelin brukar ha med en samtalsförstärkare med hörlurar att ha i beredskap till patienten eftersom hon ofta upptäcker att denne inte hört vad läkaren och sjuksköterskan sagt under vårdtiden.

Depression vanligt bland äldre

Monica Kandelin får ett telefonsamtal. En klient har fallit och dragit på sig ett benbrott.
– Ibland kan orsaken till ett olycksfall vara alkoholproblem som uppstått på grund av en depression. Tyvärr tar vården sällan tag i sådant. Men jag måste vara modig och driva det.
– Depression är ett stort problem bland äldre. Många skulle behöva samtalsterapi men också antidepressiv medicin. Men de tillhör en generation där det är skambelagt att vara deprimerad och att äta medicin för det. Numera finns bra tillgång till demensvård, men att få hjälp med samtal för depression kan vara svårt.
Monica knappar in sig på webbcare, it-uppkopplingen mot sjukhusen. Hon måste ha koll. Hon skannar av listan med ögonen. Oj, en av hennes klienter är död. Hon ser symbolerna på skärmen och blir påtagligt berörd. Hennes arbete för den klienten är slutfört.
– Det känns konstigt. Underligt, en del personer lär man känna så väl och saknar.

Plus och minus med äldrevården enligt Monica

+ Den som sett gamla tiders långvård med sängar på rad förstår hur mycket bättre det blivit. Där låg döende åldringar med gapande munnar i rad på rad.
+ Valfriheten har gjort att alla måste skärpa sig. Inklusive den kommunala hemtjänsten.
+ Kundvalet ökar rättvisan. En Skärholmsbo kan välja boende i hela regionen. Till exempel det eftertraktade Borgerskapets äldreboende vid Hornstull.

– De allt kortare vårdtiderna på sjukhus. De minskar möjligheten att återvända till boende i hemmet. Patienten är för dålig och hamnar i onödan på ett institutionsboende.
– Det är illa att så få gamla hamnar på geriatrisk avdelning. Där finns specialister som saknas på akutvårdsavdelningar. Alltför många gamla får etiketten »saknar rehabiliteringspotential«.
– Alla den äldres val ska gå så snabbt. Den som får en plats på ett boende för vård och omsorg måste bestämma sig inom tre dagar.
– Svårt att samarbeta effektivt med så många olika aktörer inom sjukvård och hemtjänst.

 

Text och foto: Lasse Granestrand

Kommentera