Här är alla lika viktiga

Flexibel planering, en chef som deltar i det dagliga och lyhördhet för de boendes önskemål bidrar till trivseln på Hagalidsgården i Västerås. Boendet har belönats för sina goda resultat.

När Pia Sjölund 2012 kom som ny verksamhetschef till demensboendet på Hagalidsgården i Västerås var arbetsmiljön dålig. Personalen hade aldrig fått höra vad de gjorde rätt, bara vad de gjorde fel. Det hade gjort de anställda ängsliga och passiva. Det fanns inget bra samarbete mellan de anställda, inte heller någon vi-känsla. Det var också vid den här tiden den så kallade Carema-skandalen briserade i medierna och gav hela äldrevården dåligt rykte.
Den som blir demenssjuk tillhör den kanske mest utsatta och värnlösa gruppen i samhället. Så beroende av andra människors hjälp är nog ingen, utom möjligen mycket små barn. Vårdinsatserna är omfattande: mellan 50 och 60 miljarder kronor läggs årligen på demensdrabbade. Samtidigt stiger antalet individer som drabbas av demens kraftigt. I dag finns 160 000 individer med sjukdomen, år 2030 beräknas antalet ha stigit till närmare 230 000.

Mer personal …

Regeringen tror på fler anställda inom äldreomsorgen. Mer personal ska ge den högre kvalitet i vården som både Statskontoret och Socialstyrelsen efterfrågar. Därför avsätts två miljarder i statsbudgeten varje år från 2016 och tre år framåt. En tiondel ska gå till kompetenshöjning bland vårdpersonal. Merparten av pengarna går dock till 5 000 nyanställda inom hemtjänst och äldreboenden. En stärkt bemanning ska ge mer tid för den enskilda patienten, och den föreskrivna ”personcentrerade” omvårdnaden förväntas därmed få större genomslag.

… är inte lösningen

Mer pengar till utökad personal är välkommet i en bransch där många arbetar under stressiga förhållanden. Men alla tror inte att lösningen ligger i ökade resurser. Mycket goda vårdresultat pekar åt ett helt annat håll, mot arbetsmodell och ledarskap, snarare än mot mer pengar och större personaltäthet.
På tre år har Pia Sjölund och hennes kollegor ryckt upp Hagalidsgården till ett av landets bästa demensboenden. Därför har föreningen Gott ledarskap i demensvården belönat Pia Sjölund med ett stipendium på 100 000 kronor, för sin ”insats att vända detta demensboende från att vara en institution med missnöjd personal till ett hem för mycket nöjda vårdtagare och engagerad personal”. Allt har skett utan fler anställda eller ökade kostnader.
– Vi har belönat ett ledarskap som är noga med hur resurser används. På Hagalidsgården deltar chefen i det dagliga och personalen är bättre än andra på att förstå demenssjukas behov, säger Lena Larsson, ordförande i Gott ledarskaps styrelse.

För att arbeta här måste man ha ett genuint intresse av människan bakom sjukdomen.

Närproducerad mat

Hagalidsgården är en före detta skolbyggnad från 1960-talet, idag ombyggd till 32 lägenheter för lika många demenssjuka. I korridorer är det rikt pyntat med blommor, väggprydnader och föremål som gärna får minna om de boendes ungdom. En hög hatt och en brudklänning har lånats in från ett museum i samband med månadens tema: ”bröllop”. Maten är närproducerad, ekologisk och lagad på plats. När halvfabrikaten togs bort minskade insulinbehovet direkt hos de med diabetes, såväl som behovet av magmediciner.

Alla lika viktiga

Vad är det då Pia Sjölund på Hagalidsgården är så bra på? Hon leder verksamheten med tydliga mål, men hon kallar sig inte chef. Alla i personalgruppen är lika viktiga – det är kärnan i hennes ledarskapsfilosofi. Likaså prestigelöshet: man ger ett handtag till den kollega som behöver.
– Arbetsmiljön är en stor fråga för oss. Som anställd ska jag kunna förutsätta att ledningen får mig att växa. Ingen här ska ha en klump i magen när man går in till chefen. Vi kan ha tuffa diskussioner men målet är alltid de boendes bästa. Är det något som inte fungerar är det mitt ansvar som chef att ta tag i saken, säger Pia Sjölund.

Noggrann rekrytering

– För att arbeta här måste man ha ett genuint intresse av människan bakom sjukdomen, se till att de boende kan göra så mycket som möjligt själva och så länge som möjligt bibehåller sina förmågor och därmed sin värdighet. Social kompetens är en personalegenskap vi är betjänta av, säger Malin Neidenmark, sjuksköterska och biträdande verksamhetschef.
En självklarhet ambition, kan det tyckas, men långt ifrån en realitet på alla demensboenden. Sedan Pia Sjölund blev chef har trettio procent av personalstyrkan bytts ut.

Fokusera på rätt saker

En belöning till de anställda i form av en biobiljett, en eftermiddag på spa eller en bit mat tillsammans på restaurang är saker som också bidrar till en känsla av gemensamhet. Och numera är ingen rädd för att göra fel.
Det har blivit dags för lunch, och nere på en av avdelningarna står dansbandsmusiken svagt på. Levande ljus. Stämningen är smått fridfull bland de åtta boende och deras vårdare runt matbordet. Pia Sjölund ger sig genast i slang med än den ena, än den andra. Någon visar henne en blomma i en bok, och de börjar diskutera den blå färgen. Chokladkakan till efterrätt har de boende varit med och bakat.

Checklistan där varje vårdare på sitt pass rutinmässigt ska pricka av syssla efter syssla är långt ifrån viktigast på Hagalidsgården.
– Det var tvättdag igår men Maria som var i tjänst målade naglarna på alla tanterna under sitt pass. De hade hur roligt som helst. Så tvätten blev inte gjord. Men det gjorde inget, det är viktigare att umgås. Tvätten kunde vi ta hand om idag, säger Pia Sjölund.
– En verksamhet som inte fungerar har oftast varken med tidsbrist eller personalbrist att göra. Fungerar det så beror det på att man fokuserar på rätt saker.

Ser personen bakom

Och rätt saker är exempelvis att de boende i görligaste mån själva får bestämma hur de ska vårdas. För någon är det viktigt att titta på sena Aktuellt, för någon annan att inte bli lämnad ensam i duschen och en tredje vill ha hjälp att lösa korsordet.
På Hagalidsgården bryter ledningen ned Socialstyrelsens nationella riktlinjer om ”personcentrerad omvårdnad” till konkreta mål, och de individuella genomförandeplanerna stannar inte som dokument i en pärm. En levnadsberättelse upprättas tillsammans med de anhöriga när den boende flyttar in, ett dokument som tas fram då och då för att underlätta för de boende.
– Ta till exempel en boende som alltid blir aggressiv i samma ögonblick man kommer in i rummet, eller som vägrar duscha eller inte vill ha sänggrinden stängd på natten. Då kan levnadsberättelsen ge oss vägledning om vad problemet beror på, och vi kan förhoppningsvis åtgärda det. Vi kan prova att nå de öar i hjärnan där sjukdomen inte fått fäste. Förr i tiden ringde man direkt på doktorn som fick komma och ge den aggressive ett piller, säger Malin Neidermark.

Tar med anhöriga

Nödvändigt för en bra demensvård är inte bara personal och vårdtagare. De anhöriga är det tredje benet. Pia Sjölund anser de närstående ”ovärderliga” för en bra vård. De ska uppleva sig som en del av teamet.
– Vi lägger minst lika mycket kraft på relationen med de närstående som den till de boende. Jag vill påstå att det är ett generalfel att inte ha de anhöriga med.
För att göra de anhöriga mer delaktiga har man skaffat en sida på Facebook. Här kan de följa vilka aktiviteter som pågått under dagen. Ett månadsbrev skickas också till alla anhöriga och regelbundna anhörigträffar hålls.

Vill vara bäst

Inte bara stipendiet utan även Socialstyrelsens färska riksomfattande siffror för 2015 visar att Hagalidsgården jobbar på rätt sätt. Boendet i Västerås ligger i toppskiktet i myndighetens enkät. Samtliga boende svarar att personalen har tillräckligt med tid, att bemötandet är bra och att man känner sig trygg här.
Betyder det att inget kan göras bättre på Hagalidsgården? Nej, ensamheten besvärar fortfarande hälften av de boende, några vill ha bättre information om vart man vänder sig med klagomål och trivseln i de gemensamma utrymmena kan bli ännu bättre.
– Vi vill ju vara bäst, säger Pia Sjölund och skrattar. Mitt valspråk är: ”Ingen ska vara rädd för att bli gammal”.

Text Fredrik Söderling Foto Per Groth

Kommentera