Pensionerade Gert Palmcrantz åker runt till äldreboenden och spelar gamla låtar. "I början sitter de flesta tysta, sen börjar de sjunga med."
Kafeterian på Tors äldreboende på Lidingö är fullsatt idag. Och det är inte bara kaffe de församlade är sugna på, idag ska det även vankas musik.
Gert Palmcrantz, musikproducent som även har musikprogram i Radio Lidingö sedan många år tillbaka, har kommit hit och tagit med sig en liten del av sin stora skivsamling och musik från inspelningar han själv gjort under snart sextio år. Han brukar åka runt till äldreboenden och spela musik och samtidigt ha lite frågesport om vilka det är som sjunger och spelar i låtarna.
Samma referenser
– Det krävs ju att det är någon som är i ungefär samma ålder som de äldre, om man ska veta vilken musik de kommer ihåg och tycker om, säger Gert, som själv är ”dubbelfyrtio” som han uttrycker det. ”Ssccchhh”, viskar han när en dam frågar honom hur gammal han är. ”Ja, vad ska jag säga som är 89 då?”, undrar hon.
Igenkännande skratt
Gert börjar med att spela upp en sketch med Sune Mangs och Stig Grybe som heter Vad var det hon hette nu igen…?, och det skrattas hjärtligt och igenkännande runt om i lokalen åt den förvirrade dialogen herrarna emellan. Många känner igen och kan till och med komma ihåg en del repliker, men det är inte lätt att komma på vilka rösterna tillhör.
Ni känner nog igen rösten också, men ni kanske inte är vana att höra honom sjunga.
Utmaningar
– Vi ska lyssna på en till nu, ni kommer säkert att känna igen den här rösten, säger Gert förväntansfullt.
Låten Hur har du det med kärleken idag fyller rummet och det diskuteras ivrigt runt borden vem det egentligen är som sjunger?
– Ni känner väl igen låten, va? Ni känner nog igen rösten också, men ni kanske inte är vana att höra honom sjunga, säger Gert och ler finurligt. Jag ska spela en till med samma kille, nu är det en duett ur en film som jag är säker på att ni sett. Många, många gånger såg vi den här filmen!
Musiken som ett ankare
I nr 5 av Senioren skrev vi om ny amerikansk forskning som visar att musik gör symtom på Alzheimers sjukdom mer hanterbara och generellt förbättrar patienternas livskvalitet. Det har forskare vid University of Utah Health kommit fram till genom att låta studiens deltagare lyssna på en personlig spellista med låtar som var bekanta för dem.
– Musik är som ett ankare och grundar patienten tillbaka i verkligheten, säger seniorforskaren doktor Norman Foster.
Jarl Kulle
Några damer som sitter närmast Gert känner genast igen att det är ur filmen Änglar, finns dom? Och att det är Christina Schollin och Jarl Kulle som sjunger.
Stämningen vid borden blir mer och mer uppsluppen, det är ju så roligt – men faktiskt också frustrerande – att försöka komma ihåg vem det är bakom den där rösten man så väl känner igen …
Gissas friskt
–Tänk att det ändå satt så långt inne med Jarl Kulle, säger Gert och skrattar.
Det blir en låt med Edvin Adolphsson, Nä nu djävllarr…! Och Gert kommenterar att det fanns ingen annan som kunde svära så härligt som just han.
– Hans ”l” i ”nu djävllar”, det är så underbart!
En rad låtar följer, med bland andra Ulla Sallert, Owe Thörnquist, Monica Z och Towa Carson, och det gissas och viskas friskt i hela lokalen.
Känner igen de flesta
Vid bordet närmast Gert sitter ett gäng damer som verkligen är på hugget. Ingalill Jacobsson, Britt-Louise Nyman, Ann-Marie Ahlström och Britta Edin gissar ofta rätt, eller de vet. De har lyssnat mycket på musik och känner igen de flesta låtarna. Särskilt Ingalill, kompisarna är noga med att lyfta fram henne som den mest kunniga i sällskapet.
– Ingalill, hon kan ju allt om musik! Men så är hon också yngre än vi, säger Britta Edin.
– Jo, jag har lyssnat mycket på musik genom åren, säger Ingalill lite ödmjukt.
Killarna doftade gott
Dansat mycket har hon också, och snart är hon och Gert inbegripna i ett samtal om dans på Skansen, nu respektive då.
– Det är inte samma längre, nu ska man ju dansa långt ifrån varandra, beklagar sig Gert.
Ann-Marie blir nostalgisk och kommer ihåg hur gott killarna brukade dofta när det var dans förr.
– Åh, de doftade så gott och hade gjort sig fina! säger hon och ser lite längtansfull ut.
Det är det jag vill med det här få fram lite leenden och lite glädje.
Musikkavalkaden är över för den här gången, allt mynnar ut i trevligt småprat och Gert slår sig ner ett tag med damerna längst fram.
– Ni var ju jätteduktiga, inga problem med minnet där inte, berömmer han.
Fats Domino
Någon vill gärna att han spelar en stenkaka till, och han sätter på Fats Domino.
– Den här skivan hade jag sommaren 1956 när jag var dödligt förälskad i en flicka. Hon var hos mig och jag hade planerat allting, hade satt på några plattor i spelaren och räknat ut när det skulle bli lämpligt att göra en liten framstöt. Ni vet att skivorna åkte ner en i taget, men spelade man en skiva lite för mycket hände det att hålet i mitten blev förstorat, och då åkte två skivor ner istället för en! Det här blev en sån miss för mig, precis när jag skulle göra min kur till en lugn låt kom det något mycket fartigare… inte alls som jag hade tänkt!
Vill skapa glädje
Om stämningen var något avvaktande om än förväntansfull i början av musiktimmen, är den desto mer uppsluppen nu. Alla pratar och surrar, om hur svårt det var att komma på vem som sjöng, och tänk, den där låten med Towa Carson som de inte hört på så länge …
För lite kultur
– Det är det jag vill med det här, säger Gert, få fram lite leenden och lite glädje. Äldre behöver känna lite medvind ibland och jag tycker faktiskt att massmedia borde skämmas, så lite som de gör för oss äldre. De som gör programmen idag kan ingenting om det som hände före millennieskiftet!
Leende på läpparna
Folk börjar bege sig och för en del, som bor i huset, är det inte långt att gå. Men många bor inte här, utan har kommit hit enkom för att få njuta lite musik. Och det är med ett leende på läpparna och antagligen med en låt spinnandes i huvudet de går härifrån.
Text: Ulrika Palmcrantz
Foto: Maria Rosenlöf
