Sara Beischer, författare till den omtalade boken "Jag ska egentligen inte jobba här" hoppas, men tror inte på, att äldreomsorgen ska få bättre förutsättningar.
– Vi måste konkretisera vad en bra och god omsorg är. Vad innebär det? Och hur skapar man den här äldreomsorgen vi vill ha?
Men allra först måste vi fråga oss: Vill vi över huvud taget ha en god äldreomsorg? Tittar man på hur det ser ut idag så verkar det inte som att vi vill det, säger hon till Veteranen.
Romanen ”Jag ska egentligen inte jobba här” handlar om 19-åriga Moa, som flyttar till Stockholm med skådespelarambitioner men hamnar som vårdbiträde på ett äldreboende. I början blir hon både skrämd och äcklad av de boende och sina arbetsuppgifter. Men med tiden kommer hon nära de gamla och finner glädje i sitt arbete. Hon använder till och med sin fritid åt att skapa guldkant på de gamlas tillvaro.
Samtidigt som läsaren får följa Moas utveckling, får vi en inblick i tillvaron på ett boende. Vi får möta ljusa sidor, ömhet, omvårdnad, utbyte av tankar – kanske även vänskap – mellan generationerna och anställda som älskar sitt jobb. Men vi ser även den ständiga tidsbristen, stressen, den dåliga lönen som leder till dubbelarbetande, hur personal rings in på sina lediga dagar, hur de inte orkar springa på larm, och hur enkelt fel kan begås.
Sara Beischer använder sina egna erfarenheter från äldreomsorgen. Hon har arbetat där till och från sedan hon var 19. Idag är hon 28 år, läser till lärare och skriver böcker. Men hon återvänder ständigt till omsorgen. Senast i somras, då hon vikarierade inom hemtjänsten.
Det är inte bara Moa som ”egentligen inte jobbar där”. Nästan all personal som beskrivs i boken drömmer om att göra något annat.
– Så är det verkligen. Ingen jobbar egentligen där. För många, många är det tillfälligt. Det bidrar ju också till att sänka statusen på yrket. Du kan ersättas av en 18-årig gymnasist. Ändå är det ständig personalbrist, för ingen vill jobba, säger Sara Beischer.
Chefer tvingas ibland välja mellan att anställa en rent olämplig person eller att inte anställa alls, menar hon.
Personalbristen leder till större stress och mer trötthet hos de anställda. Och de låga lönerna tvingar dessutom många att jobba dubbelt.
– Det händer att folk som går på morgonpasset precis kommer från nattpasset på ett annat ställe.
En hemsk scen i boken är när en av de boende, Astrid, har glömts kvar i sin rullstol, hasat ner och nästan strypts av bältet. Som läsare får man känslan av att sådana saker kan hända väldigt lätt.
– Det sker vårdskandaler hela tiden, är min subjektiva bild. En del är små, och en del är stora. Och en del lyfts fram i media.
Tidsbristen gör att de anställda går på knäna, menar Sara Beischer. Samtidigt utnyttjar arbetsgivarna personalens medmänsklighet och ansvarskänslor. De vet att alla som jobbar gör sitt yttersta för att förhindra att någon far illa. Så då kan man hålla nere resurserna lite till.
– Någonting måste göras, för det är på väg åt fanders, säger hon.
Egentligen skrev hon inte boken för att skapa diskussion. Inte heller för att höja statusen på yrket, genom att skildra det fina i jobbet med gamla. Hon ville helt enkelt skriva en roman, och tyckte att någon måste berätta om hur det ser ut inom äldrevården.
– Men sen är det jättebra om den väcker debatt, säger hon.
En av de boende i boken är Elna, som vägrat att rätta in sig i ledet med institutionens nätunderbyxor. Hon får ha sina egna spetsprydda underkläder, och hon har rent av lyckats behålla sitt husdjur, fågeln Gojan, hos sig.
Finns det utrymme för att vara sig själv i dagens äldrevård?
Detta tycker Sara Beischer är en av de viktigaste frågorna, rätten att få vara en individ.
– Jag upplever det som skrämmande när man bara klumpar ihop människor som ”de gamla”. De är en massa individer som kommer från olika sätt att leva och har olika bakgrunder. Bara en sådan sak som att man har bestämda platser i matsalen och inte låter de äldre få sitta bredvid den de vill. Varför då?
När ”kvalitet” diskuteras idag pratar man om grundläggande behov. Rätten att vara ren och torr, och slippa svälta ihjäl. Men alla människor har större behov än så. Den som har hemtjänst kan betala för tjänsten ”Social utevistelse”, men när tiden tryter och det står mellan någons mat och en annans utevistelse så är utevistelsen som prioriteras bort.
Sara Beischer kallar sig för optimist. Men hon har svårt att se någon ljusning i utvecklingen av omsorgen.
– Vi har en fungerande äldrevård i Sverige. Men var går gränsen mellan en fungerande och en bra?
– Som det ser ut nu, om jag tittar på dagsläget, så har jag inte så optimistisk syn.
Frida Andersson Johansson
frida.johansson@veteranen.se
Boken
Romanen Jag ska egentligen inte jobba här, av Sara Beischer kom ut nu i januari. Boken ges ut av Ordfront förlag och finns att köpa hos ”alla välsorterade bokhandlare”.
