Äldrevården kommer att kosta

Framtiden. Samhällets resurser kommer inte att räcka till för alla gamla, i varje fall inte om vi fortsätter som hittills. Det är det beska beskedet från en av landets främsta experter på äldrevård, socialgerontolog Mats Thorslund.

En halv miljon människor i Sverige har redan fyllt 80. Visst är det fantastiskt? Och om 25 år kommer 80-plussarna att vara dubbelt så många.

Ja, människolivet har blivit så mycket längre. Det har gått himla fort. I dag kan den som går i pension räkna med att ha i genomsnitt femton friska år framför sig. När folkpensionen infördes i Sverige 1913 var livet oftast praktiskt taget över vid 65. Men det finns en baksida… Slutet har inte blivit kortare. Att dö av ålder är ofta ett utdraget och inte sällan plågsamt skede.
Det är under den här allra sista perioden i livet som vi behöver väldigt mycket vård. Hur den vården ska se ut – och hur vi ska betala den – är vad debatten om äldreomsorgen borde handla om, tycker Mats Thorslund, senior professor i socialgerontologi vid Karolinska institutet i Solna.

Det är inte 70-åringar vi ska fokusera på

Men när jag ber honom måla upp ett drömscenario för framtiden tvekar han:
– Det finns ju en politisk enighet om att vi ska behålla den svenska välfärdsmodellen med gemensamt finansierad vård med professionell personal som vi betalar med skattemedel. Alla är överens om att det är så vi ska ha det.

Men det finns ett krux: Modellen är byggd för en tid när människolivet var kortare. Redan nu drar anhöriga ett allt större lass. Så hur ska vi ha råd när de äldre blir dubbelt så många?
– Det gäller att fatta rätt politiska beslut utifrån ett korrekt verklighetsunderlag, säger Mats Thorslund. Så sker inte i dag. Det är alltför många politiker som inte vet vad de pratar om.
Vad är det de inte vet?
– ”De äldre har blivit friskare”, säger man. Man talar om att dagens 70-åringar är som 50-åringar. Visst, det har varit en mycket positiv utveckling för 70-åringar. De åker ju Vasaloppet nu för tiden! Men egentligen har 70-åringarna aldrig varit intressanta för äldrevården, inte ens förr i tiden. Det handlar mera om de som är 85 plus.

Vi vill leva länge, dö fort

Det finns en paradox i vår syn på åldrandet, påpekar professorn.
Vi vill leva länge. Och det så kallade framgångsrika åldrandet – eller ”successful ageing” som det brukar heta med en internationell term – är verkligen en succé. Men när slutet väl kommer, ja, då verkar de allra flesta vilja att det ska gå fort. Då vill man absolut inte ligga med slangar och vara beroende av andra.
– Sjukvården är jätteduktig i dag på att hindra människor från att dö. Hjärtinfarkter och stroke, folk dör inte alls på samma sätt som tidigare av det. Ju duktigare vi blir på allt detta, desto fler blir det som dör av hög ålder. Vilket kan innebära att man – utan att ha någon egentlig sjukdom – får uppleva att organ eller organsystem sviktar och krafterna avtar.
Det här är sjukvården inte organiserad för, menar professorn. Och hur bra vården än blir, kommer de allra äldsta i livets slut inte kunna bli så friska att sjukvården eller den kommunala äldreomsorgen kan bli billigare i framtiden.

Så vad tror du – kommer vi att själva vilja få bestämma när vi ska dö?
– Det här är väldigt svåra frågor. Jag pratar med en hel del vårdpersonal, och min egen mamma låg också och var i praktiken döende i ett antal år, så jag känner väl till problematiken. Men vem ska fatta avgörandet?
I tider när ord som ”valfrihet” är så centralt på alla plan blir dilemmat förstås akut. Vi får välja vem som ska utföra hemtjänsten. Men vi kan inte välja hur vi vill ha det i livets slut. Så det är oundvikligt att frågor om hur livets slut ska te sig kommer upp på dagordningen.
– Sedan måste man vara oerhört försiktig, för det är svåra etiska och filosofiska frågor. I flera internationella undersökningar rankas Sverige som ett mycket bra land att åldras i. Äldre själva säger också i hög utsträckning att de är nöjda med den vård och omsorg de får i dag.
– Men vi kommer att få svårt att ha råd att vidmakthålla den standarden när de äldre blir dubbelt så många, slår Mats Thorslund fast.

Innebär det att vi måste hitta ett annat system än i dag?
– Ja, det tror jag. Den kommunala äldreomsorgen hänger inte med i utvecklingen. Bara som ett exempel: Antalet personer med demens blir allt fler, men demensplatserna ökar inte i samma takt. Så det finns en risk att familjen i allt större utsträckning kommer att behöva ta hand om sina gamla själva i framtiden.
– Och observera, säger Mats Thorslund, det är inget som jag tycker är bra!

Vad kan vi göra, då? Vad finns högst på professorns önskelista?
– Jag skulle önska att ledande politiker och andra ansvariga insåg att det inte räcker med att diskutera organisatoriska och administrativa förändringar. Problemet går inte att organisera och administrera bort. Självklart kan vi alltid hitta förbättringar. Men som jag ser det handlar det om förändringar i marginalen.
Antingen måste vi förbereda oss på ett delvis annorlunda system av äldrevård, till exempel att ge offentligt finansierad vård enbart till medborgare som inte själva har råd att trygga sin ålderdom med olika privata lösningar – med de uppenbara klasskillnader det skulle medföra. Eller också måste vi betala mycket, mycket mer för en allmän äldrevård.
– Under tiden som vi brottas med de här stora frågorna, säger Mats Thorslund, borde vi förbättra det som inte fungerar i dag. Primärvården, till exempel, som inte alls klarar av att möta äldre och skröpliga.

Det finns mycket att göra, säger han. Inte minst när det gäller att komma tillrätta med den brist på samordning och ineffektivitet som orsakas av att äldrevården bedrivs av två huvudmän, landsting och kommuner.

Gigantisk utmaning

– En gammaldags statlig utredning låter väl som ett omodernt förslag, men jag tycker att vi på allvar måste börja diskutera hur vi kan möta den gigantiska utmaning vi har framför oss. Vad finns det för olika alternativ att hantera den på? Så att saker och ting inte ”bara blir”.

Vi har ungefär tio år på oss. Det är alltså den riktigt goda nyheten:
– De närmsta tio åren har vi inte någon nämnvärd ökning av antalet gamla personer. Det är sedan, efter 2025, som 80-plussarna kommer att öka rejält, när den stora gruppen 40-talister blir gamla.
Professorn medger:
– Det finns också positiva tendenser. För mig som forskare är det särskilt glädjande att vi ser fler och fler yngre som söker till doktorandtjänster och tycker att åldrandet och vad som påverkar det är spännande.

Det kommer att kosta

Nej, några enkla lösningar kan han inte urskilja, Mats Thorslund. Och att vården skulle kunna bli billigare tror han är helt uteslutet.
– Alla statliga utredningar – och jag har suttit med i ett antal – utgår ifrån att det inte får kosta mer. Det är helt orealistiskt.

Kan vi också utesluta att forskningen genom medicinska framsteg kan förbättra hälsan under livets sista, svåra år?
– Nej, det kan vi förstås inte. Men om vi om femton år har kommit på varför man får Alzheimers och på allvar kan sätta in ett motmedel mot det, kan vi säkert få ner demensförekomsten. Det skulle innebära en mycket stor lättnad för äldrevården. Då skulle många fler kunna få avsluta sina liv hemma – till lägre kostnader för samhället. Och förhoppningsvis på ett värdigare sätt för den enskilda.

Text:  Catarina Baldo Zagadou
redaktionen@veteranen.se

 

Den här texten är hämtad ur Veteranen nr 7, 2015. Vill du inte missa något nummer av tidningen? Bli medlem i SPF Seniorerna, så får du Veteranen som medlemsförmån.

Kommentera