Det händer att en smärta i kroppen etsar sig fast och blir kvar i månader eller år. Den får dig att begränsa ditt liv. Precis det hände journalisten Carin Hjulström. Till slut fick hon hjälp på en smärtklinik.
Författaren och journalisten Carin Hjulström berättade nästan inte för någon hur ont hon hade. Bara för sin pappa och för sin bästa vän. Knappt ens för de egna barnen, fast de såg ju förstås hur ont hon hade.
– Man är ju ingen rolig typ om man pratar om krämpor och smärta hela tiden. Så jag höll tyst, säger Carin.
Det började som kramp i sätesmuskulaturen. En allvarlig virusinfektion efterlämnade sig en bestående nervsmärta, neuralgi. Snart gjorde det ont i hela vänsterbenet. Efter något år spred sig smärtan även till det högra. Undan för undan plockade Carin bort saker ur sitt liv. Att ge sig ut på en löprunda på fem kilometer var otänkbart. Att fortsätta rida likaså. De smärtstillande tabletterna blev allt fler medan aktiviteterna blev färre.
– Jag gick till massor av olika läkare och sjukgymnaster, men ingen kunde ge mig ett vettigt svar. Ingen visste vad smärtan berodde på, än mindre hur de skulle kunna hjälpa mig. En del sa ärligt att de tyvärr inte kunde så mycket om smärta och att jag fick vila tills det klingade av. Men det klingade aldrig av.
– Jag tyckte att det var genant att smärtan var så ologisk. Hur kunde den hoppa från vänster ben till höger? Det lät ju helt orimligt. Jag började vänja mig vid att jag inte skulle kunna få hjälp. Det var bara att hanka sig fram.
Man kan inte få bort smärtan, men man kan få bort rädslan för den.
Efter några år fick hon trots allt en diagnos – trokanterit, som är en djupgående inflammation i slemsäckarna runt muskelfästena. Hon fick äta antiinflammatoriskt, men då blev magen förstörd istället, så det var heller ingen hållbar lösning.
I februari 2019 blev hon remitterad till smärtkliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm och fick träffa smärtläkaren Karsten Ahlbeck. Det är också han som efter mycket övertalning från Carins sida skrivit boken Överlista smärtan tillsammans med henne.
– Han var den första som sa till mig att min smärta satt i hjärnan. Att jag kunde sluta leta efter orsak, för hur det en gång hade börjat spelade inte längre någon roll. Det som hänt var att hjärnan gått i baklås och fortsatte sända ut smärtsignaler. Nu handlade det istället om att överlista hjärnan och få den att sluta skicka ut felaktiga signaler.
Carin kände en stor lättnad.
– Tack och lov att någon kunde ge mig ett svar! Min hjärna hade blivit som ett brandlarm eller ett självspelande piano som inte gick att stänga av. Men Karsten förklarade att man med lite tålamod och hjälp kan programmera om sin hjärna.
Trots att jag valsat runt i vården i tio år hade ingen nämnt diagnosen långvarig smärta.
Hon fick börja med att prova ut rätt sorts smärtstillande mediciner. Därefter gällde det att börja utmana sig själv och försiktigt prova att göra saker hon tidigare inte vågat. Allt för att lära hjärnan att det visst går att utföra vissa rörelser utan att det gör ondare. Eftersom den ursprungliga skadan är läkt sedan länge går ingenting sönder för att man rör på sig.
Karsten Ahlbeck säger att han i boken vill förmedla samma kunskap, erfarenhet och råd han ger sina patienter på Smärtkliniken. Att smärtan sitter i huvudet betyder inte att den är inbillning understryker han. Den är verklig och den har en biologisk orsak. Men man kan lära sig att lura smärtsystemet, det går att överlista smärtan och få ett bra liv igen!
Man räknar med att så många som runt två miljoner svenskar lider av långvarig smärta, det vill säga smärta som varat i mer än tre månader.
– Trots att jag valsat runt i vården i tio år hade ingen nämnt diagnosen långvarig smärta. Det är helt absurt att den är så okänd, säger Carin.
Att börja träningen med att överlista hjärnan handlar i mångt och mycket om att våga göra saker man slutat göra. I Carins fall att ta lite extra långa steg och att springa en kort bit under promenaden.
– Den här träningen betyder inte att smärtan försvinner, men jag har fått lära mig att acceptera den och inte vara rädd. Man kanske inte kan få bort smärtan, men man kan få bort rädslan för den. Att acceptera smärtan är inte samma sak som att godkänna den. Jag vet att jag kan få ont om jag exponerar mig för vissa saker, men jag vet också att det går över.
Idag tycker Carin att hon kan leva sitt liv nästan fullt ut. Hon kan visserligen inte springa fem kilometer rakt av och hon kan inte skaffa egen häst, men hon kan springa lite grand och hon kan rida någon gång då och då.
– Man lär sig inom vilka ramar man kan röra sig, och det är gott nog.
