Syndabocken gör tillvaron enklare – och farligare

Vi ser helst att det är någon annans fel om saker går snett. Hellre än att urskilja vår egen roll i skeendet kan det ligga nära till hands att se sig som ett offer för andras brister eller illvilja.

»Den av er som är utan synd, han kaste första stenen!«
Om vi följde Jesu ord skulle det inte bli särskilt många stenar kastade. Men nu lever vi inte med den sortens självinsikt. I stället är »vem är den skyldige?« en av de eviga frågorna. Och det återkommande svaret är: »det var inte jag!«.
På skolgårdar, i politiska debatter, i rättssalar, i intervjuer och vid familjesammankomster, överallt denna drift att förlägga skulden för olyckor, misstag och missförhållanden på andra.
Historiskt har det ofta varit minoriteter eller människor i underläge som beskyllts för att ha orsakat allt från jordbävningar till sedernas upplösning. Två grupper intar särställningar: judar och kvinnor.
Nazismens utpekande av judar som undermänniskor var en fortsättning på den demonisering som de i århundraden hade utsatts för av katolska kyrkan.
Av de tiotusentals människor som torterades och brändes när häxprocesserna tog fart i Europa under senare delen av 1400- talet, var åttio procent kvinnor. Ett slags manual för inkvisitorerna var boken Häxhammaren, Malleus Maleficarum från 1486, i vilken förklaras att kvinnor i pakt med djävulen är skyldiga till allt elände som sker. Tortyr var nödvändig för att få den misstänkta att tillstå sina illdåd. Där finns många referenser till Bibeln för att stärka bilden av kvinnor som onda och liderliga, och i en sexualfientlig religion som kristendomen är naturligtvis den främsta kvinnliga gestalten oskuld.
Också inom den kristna tron finns en knivig skuldfråga som ännu väntar på en lösning. Det är det så kallade teodicéproblemet, alltså hur det kan komma sig att det finns så mycket ondska och lidande i världen trots att Gud är både god och allsmäktig.
Närmare i tiden finns till exempel McCarthy-erans kommunistjakt i USA och Stalins utrensningar i Sovjetunionen, och i våra dagar råder heller ingen brist på kollektivt skuldbeläggande, med etniska rensningar och främlingsfientlighet. Utpekandet skapar sammanhållning inom den anklagande gruppen, om de anklagade är skyldiga eller ej är inte alltid det väsentliga.
Men också i vardagen behöver vi syndabockar. Vi ser helst att det är någon annans fel om saker går snett. Svekfulla vänner, otacksamma barn, brist på framgång i arbetet, grusade drömmar och äktenskap som gått i stå – hellre än att urskilja sin egen roll i skeendet kan det ligga nära till hands att se sig som ett offer för andras brister eller illvilja. Att acceptera konsekvenserna av sina handlingar kan vara riktigt obehagligt.
Ofta är det förstås andras fel när det går åt skogen, och vi skyller ju inte alltid ifrån oss, men det är nästan en reflex att söka en förklaring som ligger utanför oss själva i stället för att rannsaka egna tillkortakommanden.

Uttrycket syndabock kommer från Gamla testamentet. I Tredje Mosebok överför Aron Israels barns missgärningar till en bock, djuret blir ett försoningsoffer som sedan drivs ut i öknen. Det är bara ett av många exempel på rituellt skuldbeläggande. I antikens Grekland kunde människor med fysiska eller sociala handikapp beskyllas för att ha orsakat missväxt eller olyckor, varpå följde misshandel och fördrivning.
Men det finns en del begreppsförvirring kring termen syndabock. I den ursprungliga betydelsen är det någon som oskyldig ges eller tar på sig skulden för andras klavertramp eller illdåd, och här lär väl Jesus stå i en klass för sig. Numera avses ofta – inte minst på sportsidorna – någon som faktiskt har ansvaret för fiaskon och magplask, eller som i alla fall har del i skulden, men som ensam får bära hundhuvudet.

»Förr skyllde vi på Gud eller ödet, nu skyller vi på våra gener och vår uppväxt« skriver författaren Charlie Campbell i boken »Scapegoat. A history of blaming other people«, i vilken han från olika håll belyser det tidlösa fenomenet att skylla på andra. En orsak till den driften står att finna i att vi söker enkla förklaringar också till komplicerade sammanhang (vilket inom parentes sagt är en bärande affärsidé även i självhjälpslitteraturen). Men en komplikation som man måste begrunda är att om man anser att andra är skyldiga, så kan man vara ganska säker på att dessa också har den självsynen.
Så vem är egentligen skyldig? Eller är alla oskyldiga? Kunde vi ha handlat annorlunda än vi gjorde – en undran som berör den mycket besvärliga frågan om vi verkligen har en fri vilja.

Campbell pekar på några av mekanismerna bakom syndabockssökandet. Det handlar om vår ofullkomlighet, om egennyttan, känslan av att det måste vara någons fel att världen och vi själva inte är som vi önskar. Vi söker mening, ett samband mellan orsak och verkan. Det är i glipan mellan den man vill vara och den man i själva verket är som ropet »Det var inte mitt fel!« ofta uppkommer.
Annars finns ju hur många potentiella syndabockar som helst. Anser man att samhället inte är som det borde vara, har man förmodligen också en uppfattning om vems fel det är. Folkpartister och socialdemokrater, veganer och köttälskare, förnuftsivrare och astrologer, anarkister och nynazister, feminister och machomän, homofober och homosexuella, ateister och kreationister – alla har de mer eller mindre klara idéer om var skulden ligger.
Om man nu ändå tillstår att man faktiskt har ett finger med i ett oönskat eller klandervärt skeende finns en nödutgång: man ber om ursäkt, men på ett sätt så att skulden ändå blir någon annans. En klassiker på det området är: »jag lydde bara order!«

Text: Anders Mathlein
Illustration: Stina Wollter

Essän är tidigare publicerad i Veteranen nr 8, 2014. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Bli medlem i SPF! Alla medlemmar får Veteranen som medlemsförmån.

Kommentera