Ingen går genom livet helt oskadd. Men en del råkar värre ut än andra och tvingas uppleva trauman som sätter spår. I värsta fall redan i barndomen. Hur gör man för att gå vidare och inte låta det som gör ont ta för mycket plats? Patricia Tudor Sandahl har funderat över det.
Hon är psykolog, psykoterapeut, föreläsare, radiopratare och retreatledare. Patricia Tudor Sandahl kan stoltsera med många titlar men det går en tydlig röd tråd genom allt hon gör. Hon letar ständigt efter svaret på frågan hur vi människor ska kunna må så bra som möjligt, göra oss fria från tungt bagage och fortsätta växa och leva livet fullt ut.
– Jag jobbade tidigare på en psykoterapimottagning och kom mer och mer att se att det handlar om att kunna försonas med sådant som hänt tidigare i livet. Det ligger ett personligt ansvar i det också, som man kanske först inte vill se men så småningom tvingas inse. Att ingen annan än man själv kan göra så att det blir en verklig förändring. Men jag har också ändrat inställning lite i takt med att jag själv blivit äldre. Ju äldre man blir desto mer inser man också att vägen till försoning ser olika ut för olika människor.
Patricia vet av egen erfarenhet hur det är att dra omkring på ett tungt lass från det förflutna. Hon växte upp med en våldsam och krigsskadad pappa i ett fattigt Manchester i England. Länge hade hon svårt att förlåta sin pappa för vad han gjort mot henne och hennes syskon. Det tog många år, men till slut kände hon att hon kunde förlåta honom. Det var när såg honom ligga på sin dödsbädd med händerna på täcket. De stora händerna som tidigare varit så våldsamma men nu var så sköra.
Men det är inte alltid man måste förlåta för att komma till ro. Det finns en skillnad mellan att förlåta och att försonas, menar Patricia.
– Ja, det är en stor skillnad däremellan. Man kan aldrig tvinga fram en förlåtelse. Att försonas med det som hänt är en annan sak.
Patricia har en mening hon tycker sammanfattar det hela bra, en mening hon ofta upprepar på sitt modersmål: Freedom is what you do with what has been done to you. På svenska: Frihet är vad du gör med det som blivit gjort mot dig. Innebörden av det är att ingen annan än du själv kan förändra det du känner och hur du låter dig påverkas av det.
Men vägen till försoning måste gå genom förståelse. Man kan inte försonas med något man inte förstår. Steg ett är att bli medveten och förstå vad som hänt. Bara det ett stort steg, men det är lätt hänt att man fastnar där.
– Man kan förstå och kanske älta i många år utan att det händer något. Man känner likadant, smärtan är fortfarande lika stor. Och kanske att vi terapeuter till och med underblåst det där att söka förståelse till varje pris. Jag tror man har en önskan om att det ska vara så att bara jag förstår går det bra sedan. Men man måste också stifta fred med sitt förflutna.
Läs också: ”Jag har byggt upp en styrka”
Många fastnar i offerrollen. ”Om jag haft ett annat liv, om inte det där hade hänt, då hade allt varit annorlunda.”
– Man gör sig själv till ett offer, och ja, man är också ett offer. Men det här är ditt liv. Visst kan det vara lite bekvämt att stanna i offerrollen och inte behöva ta ansvar för sitt liv fullt ut. Det finns en bekvämlighet i det. Nu låter jag lite hård, men det är ändå så. Ju mer jag har blivit intresserad av de här existentiella frågorna där vi sitter i samma båt allihop har jag insett att det ligger en styrka i att se vad man har och försöka göra det bästa av det. Okej, du fick en nitlott, men det är vad du har fått. Gör det bästa av det!
Åter andra lever i någon form av förnekelse där man inte ens vill prata om det jobbiga.
– Risken då är att det blossar upp senare när man minst anar det. Man kan få reaktioner när något annat händer som man inte förstår sig på. Eller så kanske man kapar av en del av sig själv och lever under sin fulla potential, vilket också det är lite sorgligt.
Patricia tror att vägen till insikt och ro går genom lidandet, inte runt det.
– Om man har för avsikt att vara en så hel människa som möjligt är det min uppfattning att man också måste ta till sig det mörka i ens liv. Ibland kan man behöva hjälp med det. För min del hjälpte det att skriva. Att bara låta det flöda ur mig för att sedan ta in det igen. Det kan hjälpa att se sig själv utifrån ett tag, att externalisera för att sedan internalisera. En bra psykoterapi har den verkan. Det blir inte lika laddat och då kan man börja försonas.
Patricia tror att vi lite till mans är rädda för det mörka och helst håller det ifrån oss.
– Men sorg och längtan är också en del av att vara människa. Om vi vågar möta det mörka upplever vi mer djupet av att vara människa.
– Sen kan man ju inte jämt gå runt och tänka på all skit som hänt. Det mörka är en del av mig, inte hela mig.
Patricias råd för att försonas med sin bakgrund
- Prata om det som hänt på ett avdramatiserat sätt. Berätta för någon du litar på eller skriv om det känns bättre. Det gör att du kan se det som hänt utifrån. Det blir mindre laddat vilket gör det lättare att kunna försonas med det som hänt.
- Prova dig fram till det som passar dig bäst, om det är att skriva dagbok eller prata. En del tycker att det hjälper att prata med andra som varit med om liknande saker. Att höra andra berätta kan också göra att du får hjälp att förstå vad du själv gått igenom.
- Var inte rädd för att möta det mörka. För de flesta är det bättre att dra fram det i ljuset än att försöka hålla det inom sig.
