Seniorens Ulrika Palmcrantz har träffat tre seniorer. Här berättar dom om sina relationer till barnbarnen.
Ing
egärd Reboia, 64
Barnbarn: Dante, 3 och Ebon, 1,5
– Det är väldigt, väldigt kul att ha fått barnbarn! Jag träffar båda ofta, just nu Ebon allra mest eftersom Dante går på förskola och vi inte hinner ses riktigt lika ofta. Men häromveckan var han och jag på bio, då fick jag ha honom en hel dag. En fredag när jag var ledig frågade jag min son om inte jag och min man kunde få hämta Dante på förskolan. Det fick vi och det var fantastiskt. Det är väldigt kul att umgås med dem på egen hand. Att få ha dem men ändå inte ha hela ansvaret.
– Skillnaden nu är att när man är med barnbarnen behöver man inte tänka på tusen andra saker också, som det var när ens egna barn var små. Igår var jag med Ebon på kvällen eftersom hans föräldrar var på teater och då var jag verkligen bara med honom. Jag tänkte inte på något annat just då. Det är lyx.
G
unilla Granström, 75
Barnbarn: Clara, 25
– Clara och jag har alltid haft en väldigt tajt relation. Hennes föräldrar skildes när hon var liten och hon har alltid varit mycket hos mig också. När hon blev äldre har hon alltid bjudit på sina kompisar och jag har fått vara en del av hennes liv vilket jag uppskattat mycket! Särskilt som hon är mitt enda barnbarn. De kommer hit, fikar och pratar, och det är roligt att få vara en del av det. Clara kan berätta saker för mig som de flesta nog bara berättar för sina kompisar. Men nu är hon vuxen och bor i en annan stad. Sedan dess känns det extra viktigt med kommunikationen. I Claras värld går allting så fort, i min går det långsamt nu för tiden. Jag har lärt mig att det är säkrare att få svar om jag sms:ar än ringer. Fast jag egentligen vill prata.
– När man bor långt ifrån varandra gäller det att vara aktiv själv om man vill behålla relationen. När vi pratar måste vi komma igång i samtalet för att jag ska kunna ha henne nära, det får inte bara bli ytligt prat. Det måste finnas tid ibland.
Torgny Ger
tell, 72
Barnbarn: Felix, 9, Dante, 7, Anton, 7, Alma, 3, Ebba, 3, Maja, 1, Sebastian, 4 och Felicia, 2
– Först gick vi väl och väntade lite på barnbarn, jag och min fru Elisabeth. Sedan kom de i en strid ström. De senaste fyra åren har vi fått fem barnbarn! Vi har en sån fantastisk tur att alla våra tre barn bor relativt nära oss så vi träffar alla regelbundet.
– Eftersom de är så många och så tätt i ålder har vi valt metoden att vi finns tillgängliga, men vi binder inte upp oss konsekvent vissa dagar och hämtar på förskolan som en del gör. Däremot kan vi ju ställa upp när det blir oväntade saker som dyker upp. Nyligen satt vi på akuten med Felicia som ramlat och brutit armen.
– Det är ett privilegium med barnbarn, det är det verkligen. Man behöver inte vara logisk eller konsekvent som man var tvungen att vara med sina egna barn. Här kan man ju göra lite undantag utan att det gör något. Det är bara att viska lite till dem att inte tala om det för mamma och pappa… Hemma har vi ett rum som vi gjort till lekrum. Där får de leka fritt när de är hos oss, men de har lärt sig att de också måste städa efter sig. Jag är verkligen glad att få ha så nära kontakt med alla barnbarn, det betyder enormt mycket.
Text och foto Ulrika Palmcrantz
