Vänner blir man aldrig för gammal för, tvärtom. Att ha en riktigt god vän förgyller livet och den dagliga tillvaron.
Att Lennart Nelsing och Bengt Ejdemyr ses nästan varje dag är bägges räddning. På varsin Minicrosser möter de världen som ”King of the Road” och ”Blixten”, och vinner egen glädje och andras leenden.
Träffas varje dag
När mobilen ringer och en Formel 1-bil hörs mullerstarta vet båda vem som är i andra änden.
– Vi behöver aldrig tveka, intygar de två män som ofta brukar mötas vid Frölunda kulturhus i västra Göteborg.
När vi ses där har Bengt Ejdemyr och Lennart Nelsing utrymme för sina ”bilar” och kan samtidigt skymta Bengts vardagsrum.
Det är Bengt, som lider av panikångest, som har valt platsen.
Sedan några år tillbaka träffas de här eller någonstans ute, mitt emellan sina bostäder, i stort sett varje dag.
– Att vi är kompisar betyder mycket. Vi puffar på varandra så vi kommer ut, som Lennart sammanfattar det.
– Vi hjälper varandra att andas. När jag mår dåligt säger Lennart: ”Vi åker ut en stund”. Andra gånger är det jag som lyckas få med honom, säger Bengt.
På håll ser de nästan likadana ut. Två lite tunnhåriga män med glasögon och keps på varsitt bulligt, grått fordon med nummerplåt och backspegel.
Har roligt tillsammans
Men vid närmare betraktelse har Lennarts Minicrosser tre hjul, och Bengts fyra. Bengt är mer storväxt än sin körkamrat, och tio år yngre. Och medan Bengt kallas ”Blixten” är Lennart ”Kingen” för såväl barn som äldre som spanar in registreringsskyltarna där fram.
Hos bägge är dialekten omisskännligt göteborgsk. Handslagen är stadiga och skämtet lurar ofta nära allvaret.
– Jag är kanske litet busigare än han, och det får han på axlarna sedan, säger Lennart.
– Vi har roligt och skrattar mycket. När så krävs är jag dessutom mer galen än normalt för att få honom på bra humör, säger Bengt.
De möttes på 90-talet, som busschaufförer i Mölndal. Men det var sedan de bägge gått in i väggen, med en månads mellanrum, och inte minst sedan båda blivit lämnade och ensamstående, som vänskapen utvecklades på allvar.
VÄNSKAP
Bengt Ejdemyr och Lennart Nelsing
Ålder: 62 respektive 72.
Bor: 600 meter från varandra i Västra Frölunda.
Familj: Bengt: Lever ensam med en 19-årig son hemma, separerad sedan hösten 2005. Lennart: Två döttrar 47, 44, och en son, 37. Sex barnbarn och två barnbarnsbarn, separerad sedan 2002.
Yrke/sysselsättning: Bengt: Kommer från Borås, har packat på Ellos, kört buss, lastbil, taxi och limousine. Lennart: Kommer från Uddevalla, har arbetat på Volvo, som säkerhetsvakt på ABAB, husvärd på Televerket innan det blev busskort och bussförare på 90-talet.
Övriga intressen: Bägge: Havet, ishockey och fotboll. Att få andra människor att le.
Bästa råd till andra som vill hitta givande vänskap: Sitt inte inne, ta dig ut! Försök att träffa någon kompis du trivs med – oavsett om du har rullator eller inte. En pensionärsförening kan vara värt att pröva.
Dagliga åkturer
I dag kan det bli åkturer på fyra-fem timmar varje dag och prat i telefon ett par-tre gånger. Under hockeymatcher framför tv:n på varsitt håll rings de så snart det blir mål.
De har tacklat såväl hjärtinfarkt (Lennarts två) som panikångest och stroke (Bengt för tre år sedan) med hjälp av varandra och sina fordon.
– Vi kör runt 400 timmar om året, säger Bengt och visar stolt Västra Frölunda Fotboll-dekaler på bägge sidorna av fronten.
– Gubbarna som spelar gillar oss, eftersom vi tutar när de gör mål, säger Lennart.
Måltutandet startade de med vid Gothia Cup i fjol, varje gång Frölunda gjorde mål. Sedan dess är de något av lagmaskotar.
Vi bjuder på oss själva när vi är ute Lennart Nelsing
Med sina långa turer i staden blir de allt oftare igenkända. Det händer att bilister tvärnitar för att ta en bild.
– Tack vare skyltarna är vi inte anonyma, säger Bengt.
– Vi bjuder på oss själva när vi är ute, vi har ju jobbat i en bransch där vi mött människor och försökt glädja dem. Det vill vi fortsätta med, säger Lennart.
Bengt var först med att få en bil beviljad av sin läkare. Det var i februari 2007, och han hade förgäves försökt återvända till sitt arbete. Men efter den första stora panikattacken i slutet av 90-talet, ett resultat av många års slit utan semester, blev det omöjligt. Den nuvarande bilen blev hans 2012, efter att han drabbats av stroke. I samma veva fick Lennart sin – mycket tack vare Bengts hjälp med ansökan.
– Vi har ju knappast de här utan att ha behov av dem, betonar Bengt.
Gemensam passion för havet
Själv är han fortsatt stark i överkroppen, han kan förflytta sig och komma upp ur sängen. Men smärtan sätter stopp för träning.
I Lennarts fall har två hjärtinfarkter och ett metallknä gjort att han inte klarar att gå längre sträckor.
Med elscootrarna kan de krympa staden och uppleva sin största gemensamma passion – havet.
– När vi är riktigt nere kör vi till havet, och står och tittar på vågorna. Där är det alltid något som händer, säger Lennart.
Nära havet försvinner stressen. Andningen blir djupare. Ibland behöver de inte säga något, bara sitter där ihop.
– Vi är som ett gammalt par, känner oss själva och varandra och behöver inte ”tjöta”, konstaterar Bengt.
Tillsammans är de starka och det är bara tillsammans de får lust och kraft att ge sig ut på längre turer än till mataffären.
Text Karin Tufvesson Foto Lina Ikse