Vänner i vått och torrt

Teaterchefen Martina Montelius och polismästaren Carin Götblad är nära vänner. "Carin är en förebild för mig. Hon är mycket mer anarkistisk än man kan tro. När jag blir 66 ska jag också lägga ut massor av bilder på marsvin på Facebook", skrattar Martina.

Vänskapen mellan Carin och Martina började på ett sätt redan 1975 när Martina var nyfödd.
– Martinas mamma, författaren Kristina Lugn, var min bästa vän under många decennier. Framför allt när barnen växte upp. Kristina och jag träffades på en samtalsgrupp för unga ensamstående mödrar i riskzonen i Upplands Väsby, berättar Carin.
Hon har sett Martina växa upp och leka med hennes barn.
Familjerna firade alla högtider ihop. Som jul, påsk, midsommar och födelsedagar.
– Redan som väldigt liten visade Martina intresse för ungefär samma saker som jag tyckte om. Kristina var inte fullt lika intresserad av djur. Men hon blev ju tvungen, säger Carin och skrattar gott.
– Martina är en sån djurvän. När mina två gamla råttor blev för gamla sa jag: ”Tyvärr måste jag nog avliva Fiffi och Lill-Babs. Men om du vill kan du få dem!” Självklart tog Martina hand om dem. De hade en lång dödskamp i en garderob. Martina matade dem med köttbullar ända tills de dog.

– Ja, jag blev lite av en palliativ enhet för Carins döende djur, skrattar Martina. Och det var nog bra för mig. På det sättet fick jag möta döden och förgängligheten på ett fint sätt i tidig ålder. Då slapp jag bli rädd för döden.
Deras gemensamma kärlek till djur byggde starka band dem emellan.
–Carin introducerade mig för många smådjur, grisar och hästar på Smedby gård, en slags 4H-gård där hon jobbade som fritidsfröken ett tag. Jag fick hjälpa till och lärde mig till och med att köra sulky.
Vad har dessa djur betytt för dig?
– Otroligt mycket. Det är den mest stabila och okonstlade relation man kan ha. De får inte plötsligt komplicerade känslor som vi människor. Man behöver aldrig känna sig osäker med ett djur, säger Martina.
Redan när Martina var liten såg hon Carin som en vuxenkompis.
– Hon visste allt om det som verkligen kan hända när man är barn. När jag gick vilse i tillvaron och inte visste vad jag skulle göra var det självklart att ringa Carin, säger Martina.
När övergick det till en vuxen och egen relation?
– Ganska tidigt upptäckte jag en sak som jag tyckte mycket om hos Martina och det var att hon är vidsynt och fördomsfri, säger Carin. Och så har hon alltid varit väldigt känslig. Speciell. När hon hoppade av gymnasiet sa hon bara helt frankt att ”svensk gymnasieskola har ingenting att erbjuda mig.” Då var hon väl 15-16 år. Det säger rätt mycket om henne. Hon har högutbildat sig genom självbildning och klarat det alldeles utmärkt, säger Carin.
Martina minns också den tiden, när hon var 16 år och Carin 35 år.
– Det hände att vi skulle åka någonstans med tunnelbanan och pratade så mycket att vi missade vår hållplats. Vi kunde diskutera allt! Existentiella frågor, samhällsfrågor eller bara analysera människor vi såg på tåget. Carin tänker helt fritt och ser världen ur så många perspektiv samtidigt, säger Martina.

Carin har varit en förebild för Martina på många plan.
– Hon har fungerat som ett levande bevis på att man kan förändra sitt liv genom egen vilja. När hon var 20 var hon ensamstående småbarnsmamma som inte ens hade gått i gymnasiet. Men Carin vägrade nöja sig med den tillvaro hon blivit tilldelad. Hon arbetade sig ur sin situation. På bageri, som fritidsledare och förskollärare.
– Och en dag firade vi att hon hade tagit examen i juridik, samtidigt som hon jobbade. Hon ansträngde sig något så kopiöst. När hon blev polismästare minns jag att hon sa: ”Det kräver inte någon större intelligens att gå igenom juristutbildningen. Det handlar bara om hur mycket man är beredd att offra sin fritid,” säger Martina.

Vad är vänskap för er?
– Jag har haft det tufft som ung så jag vet hur det är att inte ha något att sätta emot fördomar från människor och myndigheter. När man inte har någonting. Inte utbildning, inte vänner, inte nätverk, inte pengar, ingenting. Den erfarenheten har jag haft en enormt stor nytta av i mitt yrkesliv som högsta polischef. Jag vet hur det känns. Jag känner alltid väldigt starkt för människor som är lite annorlunda. Som inte nödvändigtvis måste vara inom boxen man blir tilldelad. Sedan har det hänt många sorgliga saker i mitt liv. Och i Martinas. Hon är inte heller en person som har seglat fram på en räkmacka, säger Carin.
–Är man bekymrad över en människa man håller av, någon som har det svårt, då kan man fråga Martina om råd. Hon är klok och har både en stor tolerans och en stark moralisk kompass. Hon är alltid hoppfull, samtidigt som hon tar saker på allvar.
Har ni haft någon kris i er vänskap?
– Nej, det tycker jag inte. Däremot har det hänt fruktansvärda saker, outhärdligt svåra saker. Min äldsta son tog sitt liv vid 21 års ålder och det är ingenting jag vill sitta och prata om. Då stötte jag bort alla, även Kristina och Martina. Jag stod inte ut, säger Carin
– Men Kristina och Martina gav liksom aldrig upp. De kom, och återkom, lämnade in små kort genom brevlådan. Så till slut, det tog över ett år, kunde jag träffa människor igen, lite grand.

Man vill ju att någon ska vara stolt över en

Martina Montelius

Det finns säkert läsare som befinner sig där just nu. Med en vän som befinner sig i djup kris eller sorg och stöter bort andra. Vad ska man göra?
– Det viktigaste är att finnas kvar. Inte ge upp. Även om personen är avvisande. Ha tålamod. Tiden gör att man så småningom vänjer sig vid det oacceptabla. Vissa saker i livet finns det ingen tröst för. Jag hatar den där klyschan att man ska gå igenom sorg. Jag vill inte gå igenom något som är helt oacceptabelt. Det går att leva ändå.

– Ibland gör det så ont att det inte finns ord. Då känns det respektlöst att försöka beskriva det. För mig är allvar och eftertanke det enda förhållningssätt som känns värdigt en oacceptabel förlust. Och kyrkomusiken som kan tala till hjärtat där orden inte räcker till, säger Carin.
Fanns det något som hjälpte dig?
– Orgelmusik talar till känslorna och hårt arbete skingrar tankarna. Att arbeta med saker som är viktiga och meningsfulla.
Där är ni också ganska lika, att ni har kunnat försvinna in i arbetet?
– Ja, och insikten av att arbetet är viktigt, att det har en inre och högre mening. Jag har nästan bara sådana vänner! Människor som inte har ett engagemang utanför sig själva eller bara vill tjäna pengar, de blir väldigt ointressanta, säger Carin. På detta område är Martina sannerligen en stor förebild.

Martina minns också tiden efter Carins sons död.
– Det var som om allt hade stannat. Vi satt hemma hos Carin i hennes kök och tittade i hennes fotoalbum, från när alla vi barn var små. Jag och Karl och Martin var med på så många bilder tillsammans. Det var så många minnen. Ingen av oss kunde acceptera det som hänt. Men vi kunde ändå titta i familjealbumen tillsammans. Det var ett sätt att få ta in saker lite gradvis. Det betydde mycket för mig, säger Martina.
– Den första jag tog kontakt med när Kristina hade dött, var Carin. Det finns ganska många saker som bara Carin kommer ihåg. Carin är en del av mig. Det går nästan inte att göra en beskrivning av mig utan att Carin ingår. Hon har varit med och präglat hela mitt liv. Både i de svåraste och värsta ögonblicken, men hon har också uppmuntrat mig och tyckt att jag var en bra person under en lång period när jag inte tyckte det själv. När jag hade en självbild som var väldigt svart, då ingav Carin ett annat perspektiv och hopp på ett sätt som inte var flåshurtigt. Hon förnekade inte sanningen utan sa att ”jaa, livet är fruktansvärt”.

Det är viktigt att odla sin vidsynthet och lyssna på yngre

Carin Götblad

Carin och Martina har två ganska diametralt olika yrken. Carin ett uniformsyrke, Martina arbetar med teater. Har de olika perspektiven varit en tillgång i relationen?
– Man har mer gemensamt än man tror. Att driva polisverksamhet och att driva en teater har ganska många likheter. Man har att hantera människor som har mycket känslor och starkt patos för det de gör. De är ofta stora individualister, svårstyrda. Och det gäller att ta vara på den där kraften och engagemanget de har och inte krocka för mycket, säger Carin.
Har er vänskap förändrats med tiden?
– Nu är ju både Martina och jag väldigt upptagna i våra yrken. Vi hinner sällan bara ”slinka in på en kaffe”. Men vi har ganska mycket kontakt via sms och vi frågar varandra om råd. Jag frågar Martina om råd om jag har privata bekymmer. Hon är klok och har den sortens humor som bara intelligenta människor har. Sen är hon gränsöverskridande på ett sätt som är bra. Vilket hon kombinerat med en väldigt jordnära Kulla-Gulla-personlighet. Hon är snäll, tålig och tar ansvar, det är en ovanlig kombination, säger Carin.
Carin går ofta på Teater Brunnsgatan Fyra.
– Martina skriver ju så roliga pjäser. Och hon bjuder alltid in mig till premiärerna.

Martina blir lika glad varje gång Carin kommer på premiären.
– Carin är min bästa hejarklack. Hon tar med sig sina barnbarn och träffar alla skådespelarna back stage. De älskar henne, så mycket att de också blir kompisar med Carin på Facebook, skrattar Martina.
– De andra skådespelarna har ofta familj och föräldrar som kommer från halva Sverige för att se premiären. Om inte Carin funnits hade ingen kommit från min familj, eller den äldre generationen. Så det betyder jättemycket för mig. Man vill ju att någon ska vara stolt över en och undra hur det går för en.
Nu, när Carin är en bra bit över 60 tycker hon att det är ännu viktigare att man inte bara pratar med människor i samma ålder. Det är så lätt att man fastnar i att prata krämpor.

– Martina är ju ung, hon har inga krämpor. Hon pratar om viktigare saker. Det är viktigt att odla sin vidsynthet och lyssna på yngre. Det är ett sätt att behålla sitt lättsinne. Många äldre förlorar det, för att livet har farit fram med dem, säger Carin.
– Martina har ett fantastiskt lättsinne. När jag tänker på henne så är det en generös, varm person som säger något intressant och sen skrattar. Det är ren lust som driver vår vänskap, tror jag.
Nu planerar de en sommarsemester tillsammans på Gotland.
– Jag måste få åka dit. Då ska Carin och jag gå på långa promenader och dricka te och ta hand om marsvinen. Jag kanske till och med får prova att rida. Carin skulle nog kunna fixa en häst, säger Martina upprymt.

Kommentera