När Kjell-Olof Feldt fick en cancerdiagnos började han dricka. Whiskyn dövade ångesten. Nu har han och hustrun Birgitta von Otter skrivit en bok om alkoholism och medberoende.
Det har hänt att Kjell-Olof Feldt har suttit på middagar och fått frågan från en bordsgranne om han skriver på något just nu. Jo visst, det gör han. ”Jag håller på med en bok tillsammans med Birgitta.” Om vadå, har den nyfikne undrat? ”Om min alkoholism.”
– Det brukar bli tyst då, en lite besvärad stämning. Det är så mycket skuld och skam kring det här med alkohol. Dricker man för mycket är det inget man pratar om. Birgitta och jag har tidigare skrivit en bok om prostatacancer, när jag drabbades av det. Då var det ingen som sa att det var modigt, men det säger de nu; att det var modigt att skriva den här boken.
Ämne som berör
Vi ses hemma i villan i Nacka, där de bott tillsammans i snart ett halvt decennium, han och Birgitta. Tre barn var hade de när de träffades, och Birgittas har vuxit upp här på heltid, Kjell-Olofs på deltid. Och så har det alltid funnits hundar. Nu är det de två västgötaspetsarna Alex och Ruben som vaktar hemmet.
Sedan de kom ut med boken Vägen ut – en loggbok om alkoholism och medberoende, tidigare i höstas, har de fått ställa upp på otaliga intervjuer både i radio, tv och tidningar. Uppenbarligen är det ett ämne som berör. Eller så är det som Kjell-Olof säger: ”det är väl det skandalösa i det som lockar”.
Drog sig undan
Boken blev också deras eget sätt att bena upp vad de gått igenom de senaste åren. Tillsammans, fast ändå var och en för sig. Kjell-Olof som blev mer och mer fast i alkoholens grepp, och Birgitta som blev mer och mer drabbad av allt det förde med sig.
– Ett tag när det var som värst, drog jag mig undan ganska mycket på kvällarna, säger Birgitta.
Man kan sluta dricka, men inte bli av med sitt beroende. Kjell-Olof Feldt
Det kan vara svårt att säga när ett drickande övergår i ett missbruk, men Kjell-Olof vet i alla fall så mycket att en milstolpe var när han fick sin prostatacancerdiagnos vid 70. Tabletterna han fick hjälpte inte mot ångesten som slog till skoningslöst, men det gjorde whiskyn.
– Sen fortsatte jag med de dryckesvanor jag la mig till med då.
Dolde flaskan
Ytterligare ett antal år senare var det en pressande deadline för en bok han höll på med då, som fick drickandet att ta ännu mera fart. Kanske var det här någonstans han började ha en flaska i källaren, en flaska som Birgitta inte visste om.
– Jag märkte ju förstås att han drack för mycket, och i något slags försök att hålla koll på hur mycket det egentligen handlade om, drog jag ett streck på flaskorna. Men jag slutade när jag insåg att det faktiskt inte var mitt ansvar hur mycket han drack.
Ingen tvekan
En annan sak Birgitta märkte allt tydligare var att Kjell-Olof blev personlighetsförändrad när han drack. Till slut drog hon sig för att bjuda hem folk, för när de var i sociala sammanhang kunde Kjell-Olof bli dominant, hålla långa monologer och ta över samtalet fullständigt. Ingen annan fick en syl i vädret. Birgittas barn märkte också av att en förändring skett, Kjell-Olof kunde bli arg och få vredesutbrott när någon sa emot.
– Till slut gick jag till en alkoholterapeut för att få veta om min man var alkoholist, berättar Birgitta. När jag berättade hur mycket han drack och hur han kunde bete sig sa hon att det var ingen tvekan, han var alkoholist.
Kjell-Olof å sin sida kände också att det börjat gå för långt, men det dröjde innan han beslutade sig för att ta tag i det.
Självbedrägeri
– Länge hade jag gömt mig bakom det faktum att jag var gammal. Jag ska ändå dö snart, tänkte jag. Det var ingen idé att göra något. Men sen insåg jag hur illa vi mådde i familjen. Jag hade inte märkt att jag blivit personlighetsförändrad, att jag inte var så rolig att ha att göra med alla gånger.
Det var ett klassiskt självbedrägeri som pågick. Att hitta ursäkter för varför man gör som man gör är inte särskilt svårt.
– Det är väldigt lätt att lura sig själv. Men det värsta är inte att man lurar sig själv, det värsta är att man ljuger för den människa som står en närmast. Jag begrep att någonting var fel.
Prestationsbehov
Trots att drickandet och beroendet blivit så pass svårt, fortsatte Kjell-Olof sitt aktiva liv. Han var ordförande i flera styrelser, höll föreläsningar och skrev artiklar och böcker.
– Jag är en sån som drivs av behovet att prestera, jag klarar inte av att göra ingenting. Jag vet att det finns de som gillar sysslolösa dagar, men det gör inte jag.
Allt svårare
När Birgitta kom in i hans arbetsrum hemma i villan om eftermiddagarna kunde hon känna att det luktade alkohol.
– Ja, whisky är en farlig dryck, den luktar. Vodka luktar inte, säger Kjell Olof lite torrt konstaterande.
Trots att de fortfarande hade bra stunder tillsammans, blev tillvaron svårare och svårare. På kvällarna drog sig Birgitta undan allt mer. De satt ofta i varsitt rum hemma i huset.
Darrig och dålig balans
Även hon hittade på ursäkter, förklaringar till Kjell Olofs förändrade beteende. Han tackade nej till saker hon ville göra, och året innan Kjell-Olof beslöt att göra något åt drickandet kunde han inte längre promenera i skogen med Birgitta och hundarna på grund av balansproblem. Han blev darrhänt och hade svårt att skriva för hand.
– Jag tänkte, han är sju år äldre, och, föreställde jag mig, mer rädd för åldrandet och döden. Jag har alltid varit lite lättare i sinnet. Det är väl det som är medberoende, att man hittar på ursäkter.
Viljan avgörande
Till slut insåg Kjell-Olof att han måste få professionell hjälp. Tisdagen den 17 mars 2015 besöker han och Birgitta ”Mottagningen för alkohol och hälsa Nord”. I sitt första inlägg i deras gemensamma bok skriver han:
”Det som ska avhandlas är hur mitt beroende av alkohol skulle kunna bringas att upphöra. Vi vet båda två att det inte är någon enkel sak. Chansen att lyckas är inte större än risken att misslyckas.”
– Den hjälp man får där är stöd i det beslut man själv väljer. Ville jag sluta helt, eller lära mig att dricka mindre? Viljan är helt avgörande. Vill man inte själv, fungerar det inte hur man än gör, säger Kjell-Olof. Jag visste att jag inte ville bli en nykter alkoholist utan kunna fortsätta dricka, men måttligt.
Blodtrycket steg
Under en inledande period på sex veckor drack han enbart mineralvatten. Abstinensbesvären blev svåra och suget som alltid fanns där var jobbigt. Han tänkte mycket på alkohol. Eller nästan bara på alkohol. Kvällarna blev en enda lång väntan på att få gå och lägga sig, och somna med hjälp av sömntabletter.
Riktigt rädd blev han när blodtrycket en dag i början plötsligt sköt i höjden, så pass att han fick tillbringa en natt på sjukhus. Men han fortsatte med mineralvattnet, ville ta kontroll över sitt drickande och inte längre vara slav under beroendet.
Blir inte av med beroendet
– Jag har vuxit upp med en styvfar som var nykter alkoholist, och det var inte roligt. Han var besatt av alkohol och ständigt arg för att han inte fick dricka. Han blev en ond människa, och hur illa det egentligen varit förstod vi först efter att han tagit livet av sig.
– Man kan sluta dricka, men inte bli av med sitt beroende.
Varför ska jag hålla koll på hur mycket han dricker? Birgitta von Otter
I samma veva som Kjell-Olof bestämde sig för att sluta supa, upptäcktes en liten tumör i hans ena kind. Det tog en och en halv månad innan han fick besked om att den var ofarlig.
– Så under min helnyktra period på sex veckor gick jag dessutom och väntade på besked. Jag tänkte att om det skulle innebära att jag hade en obotlig hudcancer fanns det ingen anledning att fortsätta mitt projekt. Då spelade ingenting någon roll längre.
Balansen blev bättre
– Men de fysiska belöningarna kom ganska snart. Jag kunde gå i skogen, balansen blev mycket bättre. Och nu kan jag skriva för hand igen.
Både Kjell-Olof och Birgitta tycker att det funnits en spänning mellan dem som löstes i och med arbetet med boken. I och med skrivandet förstod de hur det varit för den andra. Birgitta fick först nu klart för sig hur mycket Kjell-Olof faktiskt druckit, och för honom stod det nu klart hur personlighetsförändrad han blivit och hur familjen fått lida på grund av det.
Mycket känns lättare
Tonen mellan dem är trevligare nu, säger de. De drar sig inte heller undan längre på kvällarna. Mycket känns lättare, samtidigt som de inser att det från och med nu alltid kommer att handla om en balansgång.
– Jag inser det nu, att faran är aldrig över. Du har ju fortfarande kvar alkoholsuget, säger Birgitta och tittar på Kjell-Olof.
– Ja, så är det, även om det börjar senare på dagen och slutar tidigare på kvällen. Men jag har upptäckt att ett glas folköl med en ostmacka är bästa sömnmedlet.
Inte mitt ansvar
Birgitta försöker att inte oroa sig. Det fick hon hjälp av hos alkoholterapeuten, att inte ta på sig ansvar, ingenting av det här är egentligen hennes problem.
– Varför ska jag hålla på och rita streck på flaskor och kolla hur mycket han dricker? Det är hans ansvar. Men vi tar bara en dag i sänder. Man ska försöka att inte tänka längre än så.
– Nej, och för mig skulle det ju vara hemskt om Birgitta gick omkring här och var rädd för att jag skulle falla dit igen. Öppenheten mellan oss har hjälpt mig.
Intervjun lider mot sitt slut, hundarna ska ut och så småningom ska Birgitta och Kjell-Olof göra sig i ordning för en middag de är bjudna till.
– Vi får se hur det går, säger Kjell-Olof och ler lite pillemariskt. Han ser inte särskilt orolig ut.
