Att vara i sorg är svårt på många sätt och mycket handlar det om hur man blir bemött. För den som förlorat ett husdjur gäller det att stå upp för sin sorg om inte omgivningen tar den på allvar, menar gestaltterapeut Meit Backman. Försöker man dölja hur ledsen man är blir det aldrig bra.
– Grunden för sorg är densamma. Oavsett vem man förlorat. Det handlar ofta om att vi människor har så svårt att vara tillsammans i sådana stunder. Det krävs därför att man har en stabilitet i sig själv så att man vågar och orkar stå upp för sin sorg. Inte vifta bort den och låtsas som om allt är bra om man möts av oförståelse eller nästan likgiltighet. Annars blir sorgen förknippad med skam. Det gäller att vara sig själv trogen här.
Själv hade Meit Backman en högt älskad katt hon förlorade för några år sedan.
– Jag kan fortfarande börja gråta när jag pratar om Pepsi, trots att det gått flera år sedan han dog nu. Jag har inga problem att visa den sorgen, men har man inte grundläggande kontakt med sig själv finns en risk att man inte låter sorgen ta plats.
En del uttrycker det som att de måste klara att ”hålla ihop” när de är i sorg. Klara att fungera, vara som vanligt, gå på med allt som livet kräver.
– Bara det uttrycket, att ”hålla ihop”, säger något om vad det handlar om. Lägga locket på, kväsa, nästan förneka känslorna blir det. Det är aldrig bra eftersom känslor kommer ut förr eller senare. Sorg kan handla om så mycket. En kris, som det är att förlora ett älskat husdjur, väcker även andra känslor. Har man tryckt ned andra sorger i livet är det lätt att de kommer upp då. Man måste bearbeta, inte hålla andan.
En relation med ett husdjur är ordlös men djup. Det är villkorslös kärlek från själ till själ när den är som bäst.
– Man öppnar upp sin själ för ett djur och vi projicerar mycket på våra djur också. Det är så mycket fysisk närhet, kel, gos, lek och bus med ett husdjur – en glädje som många av oss annars till stor del kapat i våra liv som vuxna. Djuren hjälper oss att få kontakt med sidor vi tryckt ner länge.
All den där närheten som finns där – och sen plötsligt finns den inte mer. Tomheten som uppstår då är brutal.
Hur ”lång tid” det tar att sörja går naturligtvis inte att säga. För de flesta går den akuta sorgen så småningom över i saknad. Om en person liksom ”fastnar” i den djupa fasen av sorg, säger Meit att hon i egenskap av terapeut brukar reagera.
– Känslor är ofta lager på lager och om någon fastnar i det där akuta, smärtsamma, tänker jag att det ofta är andra sorger och smärtor som ligger bakom. Kanske att man aldrig tillät sig sörja vid en tidigare förlust, att man stängde av och inte vågade känna efter? En del är rädda för just det, att sorgen är som en kran och om de öppnar den kommer den aldrig att sluta rinna.
Men egentligen, menar Meit, hur smärtsamt det än är så är ett sorge-
arbete också en chans till läkning
även från tidigare upplevelser.
– Vågar man titta på såren lite djupare kan man ha mycket att vinna. Tycker man att det känns väldigt besvärligt kan man gärna prata med någon. Få hjälp att förstå.
