Nygammal kärlek sent i livet

Annika och Karin träffades egentligen redan för över tjugo år sedan, men deras vägar skildes åt. Tills för knappt två år sedan, när Karin tog kontakt. Sen dess har de hunnit både förlova och gifta sig. – Det är en gåva att få älska någon så här, säger Annika.

Deras första möte väckte så starka känslor att Karin kände sig tvungen att backa. Hon varken vågade eller kunde gå alla dessa starka känslor till mötes. Bryta upp från man och barn, de drev ett stort jordbruk också och hade ett helt liv ihop – nej, det gick bara inte.
Både hon och Annika bodde i trakterna kring Sollefteå då, men kände inte varandra. Båda hade fullt upp med man, barn och jobb, på varsitt håll.
Karin hade tio år tidigare råkat ut för en fallolycka och tappat minnet, vilket gjorde henne skör och vilsen i livet.
– Jag visste knappt vem jag var och hade inga minnen från min barndom. Jag var sökande fast jag inte visste vad jag sökte. En andlighet, en gemenskap, jag visste inte.

Något saknades

Så fick hon ett kassettband av en bekant, med Annikas sånger på. Annika som var lika vilsen hon, och som också desperat sökte efter något. Något saknades, och ju mer hon kämpade emot, desto starkare blev den känslan. Något skavde, något var inte riktigt bra. All denna längtan kanaliserade hon ut genom sina sånger. Som Karin lyssnade på, om och om igen. Orden gick rätt in i henne, hon blev som förtrollad.
– Här fanns det någon som levde här och nu och som förstod, någon som var som jag! Och hon fanns i närheten, det var inte någon gammal författare från Tyskland som var död.
Annika, på sitt håll, började i ärlighetens namn vara ganska trött på sig själv och sin smärta.
– Någonstans förstod jag att det här motståndet inom mig var det som skapade lidandet, men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur det, säger hon.

Kunde inte bryta upp

Karin skrev brev till Annika efter att ha lyssnat på hennes sånger i det oändliga. Efter ett tag träffades de. Egentligen kan man väl säga att det sa pang redan då, men det var så starkt och omtumlande att Karin inte klarade av det. Hon var inte redo, och hon ville inte skiljas, inte heller vara otrogen sin man.
– Jag älskade Annika, det var inte det. Men jag kunde inte bryta upp från mitt liv. Jag kan inte riktigt förklara det, det bara var så. Men jag sa till henne att vi skulle vara tillsammans som gamla, att jag skulle kyssa hennes åderbråck …
De hann träffas under några månaders tid innan Karin backade. De gick på fik, pratade, satt i bilen, pratade, pussades kanske lite, men inget mer. Allt var starkt och omtumlande och gick inte att dölja. Bådas män blev ledsna och oroliga över vad som höll på att ske. Karin, som då också kämpade med alkoholproblem, kände att hon blev som besatt av Annika. Som att hon flyttade över sin besatthet av alkoholen på henne.

Det small till igen, och jag tänkte, åh, hon har blivit gråhårig och vacker! Karin Berg Klaving

– Det var samma oförmåga till balans hos mig när det gällde Annika, och det skrämde mig, säger Karin.
Hon fattade ett medvetet beslut att de inte skulle fortsätta ses. För Annika blev det en stor besvikelse, här kom passionen i hennes väg och så rycktes den undan nästan i samma stund. Samtidigt som hennes förväntningar på hur deras relation skulle kunna se ut var ”orealistiska”.
– Jag visste inte alls hur det skulle gå till, jag var inte heller beredd att lämna familjen på något sätt, men jag ville ändå bara att Karin och jag skulle fortsätta ses. Det kändes snopet, det var så starkt mellan oss, och ändå ville hon inte. Men jag respekterade hennes beslut och på något sätt lyckades jag hitta vardagslyckan med familjen igen.

Bara grät och grät

Men alla starka känslor hade varit omtumlande för alla inblandade, inte minst för deras män. Två år efter mötet med Karin, ville Annikas man skiljas.
– Jag var förtvivlad då, bara grät och grät. Han sa; ”men kan du inte sätta in en annons och försöka träffa en kvinna?”. Han förstod, men i mig fanns det bara smärta och förvirring, kändes det som.
Trösten och räddningen för mig har alltid varit musiken, jag skrev och sjöng och lärde mig att blicka inåt.
Efter skilsmässan flyttade Annika till Sundsvall med de fyra barnen. Nu skulle hon starta ett nytt liv.
– En gång när jag var på stan såg jag Karin och hennes dotter, de bodde fortfarande i Sollefteå då, men var väl på besök i Sundsvall. Men jag gick inte fram.
Karin å sin sida, kämpade på på sitt håll. Också hon gick igenom en skilsmässa, träffade en ny man, gifte om sig. Till slut tog även det förhållandet slut, barnen blev vuxna och Karin skaffade ny bostad och tog även dit sin mamma, som bodde skruttigt på annat håll.

– Jag hade ställt in mig på det, att nu var det så mitt liv såg ut. Jag skulle inte ha något mer förhållande. Jag skulle leva för barn och barnbarn, och bo med mamma.
Trodde hon. Men sent under 2013 skaffar Karin en dator. Hon börjar söka på Annikas namn, och bland annat poppar det upp små filmer på Youtube där Annika sjunger sina sånger.
– Det small till igen, och jag tänkte, åh, hon har blivit gråhårig och vacker!
Hon sökte vidare, hittade en av Annikas söners blogg. Av det hon läste verkade det som att Annika var lycklig
– Sen en dag kom jag in på ett klipp på datorn där hon stod och sjöng min låt, den hon hade skrivit till mig! Min allra bästa vän, heter den. Tänk om det är mig hon tänker på, tänkte jag då! Och så klickade jag iväg en vänförfrågan på Facebook.

Vågade inte hoppas

Två timmar senare plingade det till i datorn. Annika hade svarat. För henne hade det snurrat till rejält i skallen när hon satte på datorn och såg Karins vänförfrågan. Hon som bara hade försvunnit ur hennes liv, varit nästan som död i alla dessa år.
– Jag gick förstås direkt in och tittade på Karins sida, och där satt hon på en bild med sina barnbarn. Jag hade ju undrat, hur gick det, vad hände? Men jag väntade mig ingenting, jag trodde att hon fortfarande var gift, säger Annika.
I maj, drygt två månader senare, skulle de ses igen, för första gången på 22 år. Annika stod på perrongen i Sundsvall och väntade.
– Jag såg henne direkt när hon klev av tåget, hon var sig lik. Men det jag kände igen mest var hur hon kramades – hårt och länge.
De pratade och pratade och pratade, och det var, säger båda två, som om livet ”synkat ihop dem”. Trots att de varit ifrån varandra så länge befann de sig på ungefär samma plats i livet. Lugnare än tidigare, andligare. Kanske nöjdare. Och framförallt – tacksamma. Att få ses igen, att få bli tillsammans till slut, att älska varandra öppet och inte behöva dölja något för någon, allra minst sig själv.
– Men det var lite avvaktande och respektfullt till en början. Jag vågade inte hoppas på någonting först, men jag tänkte att jag tar vad jag får, säger Annika.
– Och jag var lite rädd, men ändå beredd. Jag tänkte att nu får det bära eller brista, säger Karin.

Full fart framåt

Den här gången har ingen av dem backat. Tvärtom har det varit full fart framåt. Förlovning sommaren 2014, ett år senare stort bröllop i Sundsvall, ett öppet regnbågsbröllop där alla som ville var välkomna. Karins två barn och Annikas fyra sjöng alla för dem under ceremonin, i en gemensam kör. Något som värmde alldeles särskilt mycket, för båda. Att barnen skulle acceptera deras livsval har inte alltid varit självklart. Karin var länge orolig att Annikas barn skulle vara arga på henne, tycka att det var hennes fel, då för länge sedan, att deras föräldrar skilde sig. Och hennes egen dotter sa en gång i tiden när Annika ringde; ”mamma, det är din lebb-kompis i telefon”.
– Att se dem stå där och sjunga för oss var helt fantastiskt, över förväntan, obeskrivligt fint, säger Annika.
Den känsla som mest fyller dem båda två nu för tiden är tacksamhet. Att det kan bli så här bra, att man kan få känna så mycket glädje och kärlek så pass ”sent” i livet.
– Just för att vi gått igenom allt det där jobbiga på 90-talet uppskattar vi varandra så mycket nu, och är så snälla med varandra. Karin är så snäll, hon tycker ju verkligen om mig, och får mig att känna det varje dag, säger Annika.
För Karin är känslan att aldrig mer vara riktigt ensam en överväldigande känsla. Som egentligen funnits där ända sedan deras allra första, starka möte.
– Annika har varit lite som en fantasi-kompis för mig under alla dessa år. Någon som jag visste förstod mig.
Men nu är det inte fantasi längre, det är på fullaste allvar och alldeles på riktigt.
– Tänk att det kan bli så här! Och det är inte jag som har fixat det – det är typ Gud! säger Karin.

Text Ulrika Palmcrantz

 

Kommentera