Det skar sig mellan Hjördis och hennes väninna. De hade ingen kontakt på flera år, men hittade tillbaka till varandra.
Hjördis Gustafsson hade en väninna hon kunde prata om allt med.
– Vi lärde känna varandra genom jobbet för länge sen när vi var ett gäng kollegor som hängde ihop. Men hon och jag blev närmare vänner. Vi befann oss i samma fas i livet och fick till och med barn samma år. Efter det fortsatte vi att umgås med våra familjer och när barnen blev större hittade vi andra former att umgås på.
Väninnan slutade på jobbet men det förändrade ingenting. Kontakten fortsatte med promenader, fikastunder och annat. Några år senare hamnade de på samma jobb igen.
– Det var på ett behandlingshem där hon jobbade på natten och jag på dagen. Det fanns en mängd konflikter bland personalen och vi hamnade på olika sidor. Det påverkade vår kontakt och vi träffades inte så ofta. Men så snart vi slutat på den arbetsplatsen återgick vi till vår vanliga kontakt.
Det kändes som att hon stängde dörren.
Så småningom skedde en förändring i deras vänskapsförhållande. Väninnan gick igenom en sårig skilsmässa, men träffade senare en ny man. Hon ville ofta prata om sin nya relation och analysera in i detalj det som var bra och det som var problematiskt.
– Jag försökte leva mig in i allt men till slut började jag tröttna. Jag tror också att jag till slut kände mig lite ”använd”.
Under en promenad den här tiden kände sig Hjördis lite extra irriterad.
– Jag tror att jag kanske blev lite snäsig. Och så sa jag att inte hade lust att prata om honom mer. Vi hade ju så mycket annat att prata om, tyckte jag. Som barnen och livet i allmänhet. Vi kände ju varandras föräldrar och hade mycket historia ihop.
Den promenaden slutade med att de var osams. Och det skulle bli svårt att hitta tillbaka visade det sig.
– Vi försökte prata någon gång efter den där promenaden. Men det var stängt. Jag ville verkligen inte vara utan henne men det kändes som att hon stängde dörren efter det där. Det här arbetsgänget vi båda ingick i brukade ses en eller ett par gånger per år. Vi sågs vid de träffarna, men då kändes det kyligt. Vår egen kontakt dog ut.
Efter några år råkade de på varandra på en konferens. Då hade Hjördis man som länge varit sjuk i cancer blivit sämre och hon var väldigt skör.
– Vi stötte ihop i pausen och jag minns att hon frågade hur det var med Stefan. Vi satte oss i en trappa med en sån där konstig lunchtallrik med klyka för glaset man brukar få på konferenser. Och så började jag gråta. Jag grät och grät och grät. Hon sprang och hämtade servetter flera gånger.
Lunchen tog slut, Hjördis fick samla ihop sig själv så gott det gick och väninnan sa: ”Hör av dig om du vill. Du vet var jag finns”.
– Men då tänkte jag att det kommer jag nog inte att göra. Jag mådde alldeles för dåligt.
Det gick ytterligare något år. Hjördis man blev allt sämre. Väninnan ringde och sa: ”Du har stöttat mig så mycket genom åren, nu vill jag stötta dig.”
– Jag frågade om hon ville prata om det som hänt mellan oss men det ville hon inte. Hon ville börja där vi stod.
Sedan dess har de successivt jobbat sig närmare varandra. Väninnan kom tillbaka in i Hjördis liv när hon gick igenom sin svåraste period – att se sin man försvinna bort i sin sjukdom. Nu var det Hjördis som fick prata och väninnan som tog emot.
– Skillnaden den här gången var att nu var hon trygg med sin man. Samma som hon dejtade då flera år tidigare.
Några år efter att Hjördis man dog provade hon själv att dejta ett tag.
– Jäklar, vad hon har fått höra då! säger hon och skrattar. Men jag frågade hela tiden: ”Orkar du höra?” Och det gjorde hon.
Idag känns det som att de hittat tillbaka till varandra fullt ut, tycker Hjördis. Nu, inför att hon skulle prata om deras vänskap i Senioren, frågade Hjördis väninnan om det var okej.
– Och då kunde vi äntligen prata om det som hänt och varför vi förlorade varandra under några år. Hon sa att för henne kändes det helt oacceptabelt att hon inte skulle få prata om honom då. Det var det enda hon ville prata om, för vid den tidpunkten var detta det viktigaste i hennes liv. Och så säger hon: ”Stefan var ju sjuk redan då. Du orkade väl inte lyssna på mig.” Jag kanske var skörare än jag var medveten om. Våra respektive verkligheter krockade med varandra.
