Hur får man äldre män att prata? Den frågan ställde sig föreningen Hjärnkoll som arbetar mot psykisk ohälsa. I de flesta samtalsgrupper som ordnas är det mest kvinnor. Men männen både kan och vill prata. Fast helst på sitt eget sätt.
Thomas Cohn är utbildad psykolog men det är inte så han presenterar sig när han leder sina samtalsgrupper för män.
– Jag är inte där i egenskap av psykolog utan som just en samtalsledare. Jag sitter inte inne på några svar. Min uppgift är att få dem att komma i gång att prata och försöka få alla att bli delaktiga.
Att män inte skulle vilja eller ens kunna prata om känslor vet han är en bild som inte stämmer. Däremot har han upplevt i andra sammanhang där det är blandade grupper att det lätt blir så att kvinnorna som är mer vana vid den typen av samtal dominerar, medan männen hamnar i skymundan och inte riktigt vågar öppna sig.
Det är också det många av de män som börjar i en samtalsgrupp för män säger – att det blir annorlunda prat när det bara är män emellan.
– Vi män pratar visst om sådant som berör oss. Men i vår takt, på vårt sätt och med våra ord. Vi kanske behöver komma in en annan väg än ”känna-vägen”. Men vår känslopalett är också färggrann, även om orden inte alltid finns där. Man kan jämföra det med om jag skulle försöka beskriva hur ett vin smakar och man ber en vinkännare göra samma sak – klart att mitt svar då inte blir lika uttömmande. Men jag har ändå en stark upplevelse av vinet, säger Thomas Cohn.
Att lära känna en känsla och sedan sätta ord på den är inte alla vana vid. Inte alla kvinnor heller förstås. Är det så viktigt att kunna det då, kanske någon skulle inflika?
– Det man gör när man klär känslor i ord är att man gör dem tydliga både för sig själv och för andra. Inte minst negativa känslor blir mindre laddade.
Föreningen Hjärnkoll har satt ihop ett bokpaket med två böcker för de som vill starta samtalsgrupper för män (kan beställas kostnadsfritt förutom porto).
I inledningen av den ena citeras Kerstin Ekman ur boken Löpa varg:
”Frun: Hela mitt jag är uppfyllt av din ensamhet.
Mannen: Jag teg. Det var naturligtvis det som var felet, att jag teg. Men det låste sig för mig. Jag rådde inte för det.”
Man kan fastna i tystnaden. Ju längre den varar, desto svårare kan den vara att bryta. Thomas Cohn berättar om en man som var med i en grupp och satt tyst och lyssnade de första sex träffarna. På den sjunde av åtta träffar sa han att han tyckte att det varit så bra att få höra på alla andra och vad de varit med om. Långsamt kom även hans eget prat i gång.
Läs också: ”Man fick prata om allt”
– Det är så det är med oss alla, vi tar olika tid på oss. Men att alla mår bra av att prata och träffa andra råder ingen tvekan om. De här grupperna är en liten investering för välmåendet och kan vi bara få någon eller några män i varje grupp att aktivera sig något mer är det en vinst på såväl individnivå som samhällsnivå, säger Thomas.
Det bästa han vet är när han ser hur det börjar flyta i en grupp och männen öppnar upp mer och mer för varandra och känner tillit. När han behövs mindre och mindre helt enkelt.
Även om de har olika teman att utgå ifrån, som ”att åldras”, ”livet i backspegeln”, ”skam och försoning”, brukar pratet när det kommer i gång rinna i väg lite åt alla håll.
Läs också: ”Lättare att samlas kring ett tema”
– De hjälper varandra. Är det någon som öppnar en dörr följer de andra gärna med. Man kan se det lite som att gruppen står i en hall och det finns olika rum att gå in i. Min uppgift är att se till att det går att gå in i rummen utan att känna rädsla. Vill någon inte gå in i ett rum är det naturligtvis okej, men det betyder inte att de andra i gruppen inte heller får gå in där.
När det fungerar bra och samtalen flyter på allt bättre är det oslagbart, tycker Thomas.
– Det är en häftig känsla, man blir rörd faktiskt. Och en fråga som i princip alltid kommer upp mot slutet är: ”Vi vill fortsätta att ses och prata, hur gör vi?” Då försöker vi hjälpa till med det praktiska. Kanske kan de fortsätta att ses på egen hand i samma lokal? Vi försöker alltid hitta en lösning.
