Kompisar från förr

En del börjar släktforska efter 65. Fler borde vänforska i stället tycker Ann-Christin Landelius och Britt-Marie Seibel.

”Vill du hyra högt?” stod det vid fotot på kvinnan med inglasad balkong på fjortonde våningen i norra Skånes högsta höghus i Höganäs.
Det är lyster i blick när Britt-Marie Seibel tänker på den där vårdagen för tio år sedan när hon såg artikeln i hyresgästföreningens tidning. Fotot fick henne att haja till. Det liknade ju Ann-Christin, hennes gamla kompis, även om efternamnet inte stämde.
– Jo min sju, det måste vara hon, sa jag högt för mig själv. Och bestämde mig för att ringa. Det värsta som kunde hända var ju att få ett nej, minns Britt-Marie.
Vi ses hemma hos Ann-Christin, kallad Stina, som fortsatt bor i höghuset men som nu flyttat ner till åttonde våningen.
”Ja, det är Stina”, svarade hon den gången, när vännen hon inte träffat på 25 år plötsligt ringde och undrade om hon hörde vem det var?

Sedan tre år tillbaka hade de bott på samma ort – utan att ha stött på varandra. ”För i helvete kom hit!” ropade Ann-Christin i telefon.
De skrattar båda gott åt minnet. Än i dag, tio år senare, kan de inte fatta hur de båda två kunde bo i Höganäs i tre år utan att få syn på varandra på stan.
Den ena har ljust gröna glasögonbågar, den andra svartspräckliga. Förr hade Britt-Marie svart hår, Ann-Christin brunt. Nu är bägge vitblonda.
– Vi har sett likadana ut hela tiden, utom hårfärgen, skrockar de.
Det forsar gemensamma minnen från ungdom, yrkesliv och kärleksliv hit och dit över köksbordet. Med lite klirr från kaffekopparna mellan varven.

Att livet kan lyfta när du återknyter till gamla borttappade vänner vet de nu. Och rekommenderar andra att prova.
– Det har blivit modernt att släktforska. Men vänskapsforska i stället! Jag tror ensamheten hade blivit mindre tung för många om de letat upp sina gamla vänner, säger Ann-Christin.
För dem har det betytt mycket att kunna ses och prata regelbundet igen. Som att träffas över en fika på balkongen eller ordna kalas åt varandra. En tid gick de på vattengympa ihop varje fredag.

– Allra bäst är att ha sin goda väninna igen. Om det så är mitt i natten kan jag ringa till dig, säger Ann-Christin.
Britt-Marie nickar. Det är likadant för henne.
– Dagen när jag hittade dig igen var en av mina lyckligaste dagar. Vi har så mycket glädje ihop att det inte går att beskriva.
Att få kontakt igen har gjort sinnet lite ljusare på något vis, tycker Ann-Christin.
– Man minns hur roligt vi hade. Gammal vänskap försvinner inte.
När de möttes på uppropet på yrkesskolan var Britt-Marie bara 14 år. En liten blyg tjej från Bjuv. Ann-Christin var 15 och sjömansdotter, lite tuffare och sa direkt: ”Kom här!”
De blev oskiljaktiga, jobbade på stora krogar ihop, gifte sig med varsin kock på Parapeten i Helsingborg, hade kul och delade allt.

Mot slutet av 80-talet, efter skilsmässor och flyttar, kom de ifrån varandra.
– Familj, barn och barnbarn tar mycket tid. Men riktiga vänner är få och viktiga, tänker Ann-Christin.
Framåt vill de tveklöst fortsätta tillsammans och avslutar med ett råd:
– Var rädda om varandra!

Text: Karin Tufvesson

Kommentera