”Jag visste tidigt att jag gillade killar”
Per Stenfelt . Foto: Maria Rosenlöf.
Relationer | Banat väg

”Jag visste tidigt att jag gillade killar”

Per Stenfelt fick läsa till psykoanalytiker "på nåder" då homosexualitet klassades som psykisk sjukdom. Men han har alltid haft sinfamilj. Och Arne.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2018-11-28

I tonåren var han ofta deprimerad. I sökandet efter sig själv stod det mer och mer klart att det nog var killar han gillade. Han drogs inte till tjejer på samma sätt.
Är man som Per Stenfelt född på 30-talet var det inte helt lätt att erkänna ens för sig själv att man var homosexuell. Ända fram till 1979 var ju faktiskt homosexualitet klassificerat som en psykisk störning. Det är lätt att glömma det idag.

Öppen familj

Men Per hade turen att växa upp i en väldigt öppen familj där ingenting var konstigt eller förbjudet och där alla känslor var tillåtna.
– Jag kommer ihåg att mamma sa en dag till mig, hon såg väl att jag inte mådde så bra antar jag, att ”Per, är det inte bättre att du bestämmer dig för om du vill vara tillsammans med flickor eller pojkar?”  Och jag svarade att i så fall valde jag killar. Allt kändes lättare efter det. Det var som om ett tryck lättade när jag pratat med mamma.

Det var som ett tryck lättade när jag pratat med mamma

Alla var välkomna

Per tror att det faktum att hans föräldrar hade gått igenom svårigheter gjorde dem mer ödmjuka och öppna för det som var annorlunda.
– Mamma var låghalt efter barnförlamning i mycket unga år, och bara 153 cm lång. Det var nog ingen som trodde att hon skulle gifta sig. Men när hon var 39 år träffade hon pappa, som haft lungtuberkulos och bara hade en lunga som fungerade. Jag tror att de hittade varandra för att båda varit svårt sjuka och för att de ändå var så glada i sinnet! De älskade att ha fest och att ha människor omkring sig. Till oss fick alla människor komma, alla var välkomna. Jag hade tur som hade just de föräldrarna, som hade sett hur livet kunde vara och visste att allt inte alltid kunde vara likadant för alla. De gav mig och min ett år äldre syster ett fantastiskt utrymme där alla känslor var tillåtna.

Föredrog korsord

Kort efter att hans mamma frågat om det var killar eller tjejer han drogs till, träffade Per en ung man som hette Ola.
– Det var en snygg karl, vi träffades på Operan. Men han satt nästan hellre och löste korsord med mamma än att vara med mig…

Homosexualitet i Sverige

  • 1869 Då myntades ordet homosexualitet . I Sverige kallades det tidigare »onaturlig otukt«.
  • 1944 Fram till detta år var sexuellt umgänge mellan vuxna av samma kön förbjudet.
  • 1979 Fram till detta år var homosexualitet klassat som psykisk störning.
  • 1995 Registrerat partnerskap blir tillåtet.
  • 2003 Rätt till samkönad adoption.
  • 2009 Rätt att ingå samkönat äktenskap.
Dölj faktaruta

Har tackat henne

Så kom Per in på Karolinska Institutet och började läsa medicin. I årskursen över honom gick Barbro Westerholm.
– Jag kände henne lite, och jag har stött på henne på gatan någon gång och stannat och tackat henne för allt hon gjort.
Det var Barbro Westerholm som tog bort sjukdomsstämpeln på homosexuella när hon var ny generaldirektör på Socialstyrelsen. Sedan drev hon även igenom partnerskapslagen.

Aldrig råkat illa ut

Även om Per var öppen med sin läggning med dem han kände talade han inte om det vitt och brett.
– De som var nära mig visste förstås, men jag gick inte och pratade om det med vem som helst.
Han säger att han haft tur och aldrig råkat illa ut på grund av sin läggning.
–Jag tror att det är öppenheten som gjort det. Men en gång blev jag kränkt av en överläkare som jag tror egentligen gillade män, fast han var gift. Han kom fram till mig vid en tillställning och sa ”får jag lov”, som om jag vore en kvinna han skulle bjuda upp. Då svarade jag: ”bara om jag får föra.”

Var försökskanin

Per ville fortsätta sina studier och bli psykoanalytiker, men det fick man inte bli om man var homosexuell.
– Det här var 1969 och homosexualitet var fortfarande klassat som en sjukdom. Men jag ville verkligen bli psykoanalytiker, jag var oerhört intresserad och kände att jag skulle passa lika bra som någon annan. Utbildningen löpte på under två år och det första året fick jag gå på försök för att jag var homosexuell. Det här visste jag inte då, men i efterhand fick jag veta att jag varit försökskanin. Först det andra året blev jag antagen som studerande.

Jag tyckte mycket om Arne på en gång, men han var tillsammans med en annan då.

Först i världen

Per blev färdig psykoanalytiker 1978 och blev då som den förste öppet homosexuella någonsin invald i Svenska psykoanalytiska föreningen.
– Som den första i världen faktiskt, säger Per inte utan stolthet. När jag träffade kollegor från andra länder, som Italien, vid den här tiden, tyckte de att det var speciellt att jag fick bli psykoanalytiker.

53 år tillsammans

Men trots fördomar och skepsis lät sig Per aldrig nedslås. Mycket styrka fick han också från sin man Arne, som han träffade redan 1961.
– Vi möttes på Berns Salonger, det fanns ett litet ställe där som var för homosexuella. Jag tyckte mycket om Arne på en gång, men han var tillsammans med en annan då. Men jag kände att han var för mig, jag behövde en sån som han, som var lugn och trygg. Jag sa till Arne att jag visste att jag ville leva med honom. Han såg förskräckt ut först, men sen blev det vi i alla fall. 53 år tillsammans fick vi.

Jag tyckte mycket om Arne på en gång, men han var tillsammans med en annan då

Gifte sig i kyrkan

I takt med att rättigheterna för homosexuella blev fler, band Arne och Per banden mellan sig allt starkare. 1995 blev det tillåtet med registrerat partnerskap, då ingick de ett sådant. 2009 blev det tillåtet för samkönade par att gifta sig i kyrkan, då ställde de till med stort bröllop i Engelbrektskyrkan i Stockholm, med middag och fest hemma i den stora lägenheten efteråt.
– Det var Arnes vän, och präst, Helena som vigde oss. Arne utbildade sig till präst, men hoppade av för att kvinnor inte fick bli präster. När det sedan blev tillåtet återvände han till kyrkan och blev prästvigd.

Det här vill spf seniorerna

  • All personal i hemtjänst, hälso- och sjukvård samt äldreboende ska ha hbtq-kompetens.
  • Att seniorer av samma kön ska ha rätt att leva tillsammans på äldreboende.
  • Att personal i rättsväsendets myndigheter ska ha hbtq-kompetens.
  • Att hatbrott riktade mot hbtq-seniorer ska prioriteras.
Dölj faktaruta

Hade inte fattat

Arne hade sina rötter långt upp i norr, han var yngst av tolv syskon i en familj i Kukasjärvi i Övertorneå. Ganska tidigt i relationen tog Arne med sig Per dit.
– Första gången jag var där skulle hans syster Margit visa mig runt i trakten. Vid ett av husen pekade hon och sa att ”här bor en man som tycker om män”. ”Men det gör ju vi också!”, sa jag. Hon hade inte fattat att vi var ett par.

Svårt för ordet

En kommentar som flera personer fällt genom åren är: ”Ni är väl inte såna?”
– Det var bland annat en kollega som sa det en gång, när hon och jag var ute och gick. Vad menar du med ”såna”? ”Om du menar homosexuella så är vi det. Har du svårt att säga det ordet?” Och det hade hon faktiskt, det var många som hade svårt att uttrycka det på den tiden.

Blev änkling

För snart två år sedan gick Arne bort efter en tids sjukdom. Per blev ensam kvar i den stora lägenheten, men minnena är många och vännerna också, så han klarar sig.
Han är tacksam över mycket, över livet som det blev, med Arne, och att ha haft en så förstående familj där man kunde få prata om allt man ville. Det har gjort allting så mycket lättare.

Hbtq-boenden för äldre

2013 öppnade Regnbågen, det första äldreboendet för hbtq-personer i Stockholm (28 lgh).
2017 öppnade ett motsvarande i Malmö, Rönnbäret (48 lgh).

 

Dölj faktaruta

 

 

 

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2018-11-28

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hornsgatan 172, Stockholm
Postadress: Box 38063 100 64 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas