Hemligheten om sitt liv upptäckte Kerstin Friberg när hon var 53 år gammal. Tio år senare började upptäcktsresan – vem var hon, var kom hon ifrån?
När Kerstin Friberg var liten fick hon allt hon pekade på. Inte heller behövde hon hjälpa till. Bortskämd, kallar hon sig själv.
– Det var normalt för mig att få allt, att aldrig behöva önska. Jag stod alltid i centrum.
Ändå var det något som inte stämde.
– Det fanns något slags krav på att jag skulle prestera. Och mamma kunde plötsligt säga konstiga repliker som att jag skulle vara tacksam, säger hon.
Och en sak fick inte Kerstin, fast hon hett önskade det: syskon. Hon var och förblev det enda barnet.
Frågor om födelseorten
Familjen hade flyttat ett flertal gånger och bodde sedan länge i Linköping men aldrig hade de bott i Stockholm. Ändå stod Stockholm som Kerstins födelseort. Varför? undrade hon.
Jo, de var på resa, förklarade mamman. Så kom det sig att hon föddes där.
Inte heller fanns det några kort på Kerstin som baby. ”Vi hade ingen kamera”, sa mamman.
Någon riktigt varm relation med sin mamma upplevde sig Kerstin aldrig ha. Och när mamman i slutet av sitt liv låg svårt sjuk tog Kerstin upp frågan om födelseorten igen. Varför stod det Stockholm? ”Jag orkar inte ta det nu”, blev mammans svar. Kerstin var då 43 år.
Fick en ingivelse
Det var först tio år senare som svaret kom. Kerstin, numera bosatt i Motala med sin familj, var på pastorsexpeditionen för att sonen behövde nytt pass. Som av en ingivelse bad hon om att få se på de uppgifter som fanns om henne.
Prästen kom tillbaka med de sökta papperen. Kerstin kunde skönja en viss uppståndelse hos honom. För där stod, i svart på vitt, att Kerstin var adopterad; två okända namn stod som biologiska föräldrar. En mamma från Stockholm och en pappa från Malmö.
Prästen tog henne avsides. Han avrådde henne från att ta upp adoptionen med pappan som fortfarande levde men som var gammal och nog inte skulle orka med detta. ”Jaha”, sa Kerstin artigt och kontaktade sedan genast sin far för att ställa honom inför fakta.
– Han tog sig för hjärtat och sa ”Å, vad skönt att du vet om det här äntligen.”
För pappan var det en slutpunkt – ”nu är allt bra” – men för Kerstin var det början på en lång resa som ännu pågår.
Alla visste
Det visade sig att Kerstin börjat sitt liv med att bo med sin biologiska mamma på ett mödrahem i Stockholm. Pappan hade ensam rest dit för att hämta henne. Han hade upplevt att han hade ”köpt” Kerstin, för vid överlämnandet ville den biologiska mamman ha betalt för de kläder som Kerstin hade på sig.
– Han hade betalat men det märktes att han tyckte situationen varit obehaglig.
Det fick ju inte förekomma några pengar, säger Kerstin.
Det visade sig också att praktiskt taget alla i släkten vetat om att Kerstin varit adopterad, utom Kerstin själv. Enligt pappan var det mamman som till varje pris ville hålla det hemligt. Hon hade till och med bränt originalhandlingarna till adoptionen, men innan dess hade pappan i smyg tagit kopior som det var meningen att Kerstin skulle få efter hans död. Nu ville han att hon omedelbart skulle få tillgång till dem. De fanns förvarade hos en syster till mamman, som alltså med ens hade förvandlats till en adoptivmamma.
Kerstin ville inte börja forska i sitt förflutna så länge pappan levde, av hänsyn till honom. Men släktkorten plockade hon genast ner. Och när det strax efteråt var kusinträff frågade hon kusinerna varför de inte sagt något. De hade inte fått, förklarade de.
– Och de sa också ”Du hade det så bra.” De såg bara utanverket. Det har gjort att jag idag väldigt lite bryr mig om den materiella ytan. Det är bara ”skrap, skrap”, det är det som finns under som räknas.
Riksarkivet gav hjälp
När adoptivpappan dog ytterligare tio år senare – Kerstin var nu 53 år – började hon resan med att hitta sina rötter. Eller ”Nu tar vi Stockholm” som hennes stöttande man uttryckte det. På Stockholms Stadsarkiv och Riksarkivet fick hon värdefull hjälp i sökandet.
Den biologiska mamman var död sedan länge men Kerstin hittade den person som innehade gravrätten. Henne sökte Kerstin upp i en av Stockholms södra förorter, utan att höra av sig innan. ”Säg inte att det har poppat upp en syster till”, sa kvinnan när hon öppnade dörren för sin okända halvsyster.
Efterhand har det blivit en hel skörd med halvsyskon, alla med olika pappor och olika dialekter. Bara det yngsta barnet har växt upp med den biologiska mamman. Året efter Stockholm ”tog de Malmö” där de hittade två halvsyskon på den biologiska pappans sida.
Förlorat många år med sina syskon
Kerstin Friberg har fått sina efterlängtade halvsyskon men det är också detta som smärtar henne mest. Att hon blivit fråntagen dem under hela sin uppväxt. Nu hade de hunnit leva merparten av sina liv när de träffades och kontakten är viktig men skör. Inga minnen har de ihop.
– Vi är så rädda för att såra, rädda för ord.
Hon känner inget agg mot sin biologiska mamma.
– Hon jobbade som städerska och hade redan fått två barn som hon inte heller kunde ta hand om. Hon var sjuk och eländig och tänkte på mitt bästa.
Men att adoptivmamman, som hon upplever var den som hårdast drev frågan om att inget fick sägas om adoptionen, undanhöll henne från sina syskon, det kan hon inte komma över.
– Jag kan förstå men inte förlåta.
Fram träder en bild av att mamman vakade över adoptionen som en statshemlighet. Inget fick läcka ut till Kerstin.
– Och en hemlighet leder genast till flera hemligheter, det blir en hel härva som måste bevakas. Det blir negativ energi, att hela tiden vakta sin tunga.
Känner sig bitter
Kerstin har förstått att hon inte fick läsa Mitt Livs Novell, för där kunde finnas beröringspunkter med hennes egen historia. När hon skulle gifta sig visade det sig att mamman pratat med prästen innan, så att han inte skulle avslöja något. Senare har Kerstin fått veta att det berodde på att mamman var rädd för att Kerstin skulle ta avstånd från henne, om sanningen skulle komma fram.
– Man får ändå inte göra så, säger Kerstin. Alla har rätt att få veta sitt ursprung. Jag kan inte skylla allt på att jag är adopterad, jag måste ta mitt personliga ansvar. Men jag känner mig sviken och bitter. Att hon inte berättade.
Alla visste ju. Det är vansinne att göra så här.
En stor hjälp för Kerstin har föreningen AFO, Organisationen för vuxna adopterade och fosterbarn varit.
– Man har behov av att älta vissa saker, och det är bara de som har varit med om det som förstår hur det är att bli grundlurad.
Så småningom har släktkorten åkt fram igen, ”det är fina kort”, säger Kerstin. Men hon kan fortfarande undra vilken som är hennes riktiga släkt. På en videosnutt har hon fått se sin biologiska mamma. Det gav henne en slags identitet.
De hade liknande kroppsbyggnad, adoptivmamman var betydligt spädare.
– Man letar spår efter det man tillhör, om det så bara är ett ansiktsuttryck.
Kerstin undrar över hur den första tiden med den biologiska mamman var.
– Höll hon om mig eller tog hon avstånd för att hon visste att jag skulle lämnas bort?
Nyligen dog den moster som hade haft hand om kopiorna till adoptionen. Kerstin har fått ärva kort som gör henne glad. På ett är hon liten, ungefär ett år, och sitter i sin adoptivmammas knä.
– Hon håller om mig. Annars var det lite ”noli me tangere”, ”rör mig inte”, över henne.
Vad tänker du på när jag säger ordet ”mamma”?
Efter en kort paus säger Kerstin: ”Då tänker jag på mig själv.”
Text: Lillian Edvall
FAKTA
Hjälp när man söker sina rötter
Är man adopterad från Korea eller Kina syns det. Det är ingen hemlighet – på gott och på ont. Är man adopterad från Sverige kan det vara just en hemlighet. Framför allt var det så i de äldre generationerna.
Den vanligast adopterade personen i Sverige idag är en inhemsk person född på 1940-talet. Medan det finns knappt 9 000 adopterade från Korea och 6 800 från Indien, finns det över 84 000 personer som är adopterade inom vårt eget land.
Många har, precis som Kerstin Friberg, fått reda på det först i vuxen ålder, kanske så sent som i samband med en bouppteckning. En ny verklighet ska plötsligt hanteras.
För dem gör AFO, Organisationen för vuxna Adopterade och Fosterbarn, ett viktigt arbete. Dit kan man vända sig med sina frågor. Exempelvis om hur man gör när man ska ta reda på sitt biologiska ursprung.
Som adopterad är man en gång övergiven. AFO informerar om de fallgropar som kan komma när man söker sina rötter. Får man kontakt med sina biologiska föräldrar finns en risk att man inte blir välkomnad. Eller att de inte vill att man tar kontakt med halvsyskon som ännu inte vet. Adoptivföräldrarna kan också känna sig hotade av att man söker upp sin biologiska släkt. Kanske har de inte själva vågat bearbeta sin egen sorg över att inte ha kunnat få egna barn. Ju mer förberedd man är, desto bättre kan man som adopterad hantera det som händer. Sökandet efter de faktiska förhållandena brukar också göra att man känner sig mer förankrad. På köpet får man kontakt med människor man annars aldrig skulle ha träffat.
AFOs tre mål
AFO har tre övergripande mål:
Att alla adopterade ska ha rätt att få veta sitt ursprung.
Att ge råd om hur man letar fram uppgifter om sin bakgrund och att kunna vara ett stöd om man söker upp biologiska släktingar.
Att alla ska ha rätt till gratis faderskapsutredning, även i vuxen ålder.
AFO håller regelbundet möten runt om i landet där man håller föredrag och tar del av varandras historier. En positiv känsla med föreningen brukar vara att man inser att man inte är ensam.
AFO, Organisationen för vuxna Adopterade och Fosterbarn,
hemsida www.afo.se ;
e-post afo@afo.se
