Åke och Eva har snart varit gifta i 55 år. När Eva började bli sjuk för drygt fem år sedan var Åkes val givet.
Att ta hand om henne var självklart, ”An act of love”, säger han.
Ett halvår efter hustruns Alzheimer-diagnos dyker Åke upp på sin första träff i ”Gubbröra”-gruppen.
– Jag är glad att jag gick dit. Där fanns ett antal män med större erfarenhet av min situation än jag. De visste vad jag pratade om och stöttade.
”Du måste ta hjälp!”, var kontentan av vad de sa.
Hustrun Eva som han mötte i tonåren var ”den snyggaste tjejen i hela östra Göteborg”.
De klickade och har fungerat väldigt bra ihop. Men så kom sjukdomen som hon inte ville kännas vid och han först inte såg eller ville erkänna.
– Det tog nog två år innan vi gick till doktorn ihop med våra barn.
Jag vill bara vara med dig. Det är det enda jag begär av livet nu.
Redan husläkaren kunde ställa demensdiagnos. Beskedet Alzheimer, aggressiv form, dröjde till mars 2019.
I efterhand ser han de första åren som en bra period, när båda inser hur mycket de betyder för varandra. Redan innan skötte Åke mycket praktiskt hemma.
– Så länge hon kunde uttrycka sina känslor i tal sa hon ofta: ”Jag vill bara vara med dig. Det är det enda jag begär av livet nu”. Hur lite skuldkänslor får man då? säger Åke.
Nu kan han medge att de senaste 1,5 åren varit ”problematiska”.
Barnen såg till att jag kom till husläkaren. De såg ju att jag höll på att gå under.
Både han och de vuxna döttrarna har varit insatta och bra på att ta reda på vilket stöd samhället kan ge.
Han är nöjd med vården, har tackat nej till hjälp i hemmet. Men trycket som alltid fanns där när hon vände på dygnet, inte kunde sova och han inte sov mer än en timme i taget på nätterna tar ut sin rätt.
– Barnen såg till att jag kom till husläkaren. De såg ju att jag höll på att gå under. Jag var så trött och fick gå på piller jag med, så kallade lyckopiller.
Avlastning i form av några timmars dagverksamhet för Eva ibland, senare även växelvis boende en vecka i månaden gav återhämtning. Men de två senaste åren har varit en sorgeperiod.
– Det är bara sedan några månader jag börjat vänja mig. Även om jag just nu kan hantera det vet jag att det värsta är kvar, suckar Åke.
Åke Gavin
Ålder: 74 år
Gör och bakgrund: Pensionär, tidigare olika chefsbefattningar i näringslivet, från början militär.
Familj: Gift med Eva, 72, sedan snart 55 år. Hon bor sedan hösten 2020 på ett demensboende. Tre vuxna döttrar, fem barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Bor: Villa i västra Göteborg och på Orust.
Bästa tips till andra: Tänk inte ”Jag är Stålmannen”, utan sök hjälp! Ta reda på vad samhället har att erbjuda.
Nu behöver jag inte ha skuldkänslor. För jag kan verkligen inte göra mer.
Han som aldrig förr mött ett hinder han inte klarat har med pandemins inträde fått erkänna sig besegrad.
Sedan hustrun hamnade på sjukhus i mars 2020 kom hon aldrig hem mer. Efter en tids korttidsboende fick hon plats på permanent boende, bara tio minuter från Åke.
– Det är jag evigt tacksam för. Jag känner ju att hon finns fortfarande och vet nu att hon får betydligt bättre vård och omsorg där än vad jag kunnat ge henne.
Han besöker sin fru regelbundet och tycker att hon verkar känna igen honom, även om hon nu är tyst.
Själv försöker han att leva som de gjorde hemma, även om det nu oftast bara är han vid middagsbordet
– Att hon blivit så mycket sämre har underlättat för mig. Nu behöver jag inte ha skuldkänslor. För jag kan verkligen inte göra mer.
