Johan hörde av sig till Senioren efter att ha läst våra artiklar om när vuxna barn gör slut med sina föräldrar. Själv kämpar han förtvivlat för att hålla kontakt med sin vuxna son.
När sonen var liten kunde de prata om allt, han och Johan.
– Vi var ett tajt team då, på den tiden. Vi skilde oss ganska tidigt, jag och hans mamma, men vi hade delad vårdnad under hela hans uppväxt, och på den tiden hade vi alltid bra kontakt. Vi gjorde en massa saker tillsammans och han berättade i princip allt för mig.
Ilska och utpressning
Idag, när sonen är vuxen, ser allting annorlunda ut. Det har tagit Johan flera år av grubblerier för att komma fram till vad han tror det beror på att det numera är så svårt att ha en normal kontakt med sonen. Varför han inte verkar bry sig om de ses eller inte, blir arg för minsta lilla och aldrig har långt till att så gott som klippa banden med sin pappa. Dessutom utövar han mer eller mindre utpressning, han har vid ett flertal tillfällen bett sin pappa om pengar. Ibland har han fått det, men vid ett tillfälle sa Johan nej. Då slutade det med att sonen tog bort honom från Facebook och inte hörde av sig på flera månader.
Kan inte hjälpa det
– Jag har legat sömnlös så många nätter och ältat det här. Det tog mig ett par tre år att inse att han inte beter sig så här för att vara jävlig med flit. Han kan helt enkelt inte annat.
Johan tror att sonen lider av ett narcissistiskt personlighetsdrag, att han har svårt att känna empati och leva sig in i hur andra känner, och alltid utgår från sig själv. Är det en situation där han inte tycker att han har något att hämta, kan han från en minut till en annan dra sig ur. Får han inte sin vilja igenom straffar han ut sin pappa genom att dra sig undan och sluta höra av sig.
Jag har legat sömnlös så många nätter och ältat det här.
Tar inte hänsyn
– Som nu senast när vi skulle dra ihop en familjemiddag, och skulle hitta en dag som passade alla. Min frus vuxna barn bor inte i samma stad som vi, men jag lät min son välja ett datum för att vara säker på att han skulle kunna vara med. Alla anpassade sig efter honom, och sedan, kvällen innan vi skulle ses, skickade han ett sms att han inte kunde komma, av någon banal anledning som att han skulle ha tvättstugan.
Ser mönstret
Johan blev arg, övriga i familjen blev besvikna. Eller egentligen är det ingen som blir förvånad längre, det har varit så här länge nu. Att sonen inte dyker upp, inte kommer. Inte hör av sig och inte verkar bry sig om dem.
– I början tror jag att personer i min närhet kunde tro att det berodde på mig, vad hade jag egentligen för konstig relation till min son? Men nu har de börjat se mönstret. Det går helt enkelt inte att lita på honom, och det verkar inte heller som att det bekommer honom det minsta att ställa in en middag eller något annat man har bestämt. De andra i familjen räknar inte med honom längre. Men för mig är det mer komplicerat, han är ju min son, och jag vill kunna ha en normal kontakt med honom.
Skapar intriger
Nu för tiden försöker Johan lägga band på sig inför sonen. Inte bli arg, inte höja rösten, bara vara lugn och konstaterande. Han har insett att han måste det, för brusar han upp det minsta eller ställer sonen till svars för hans agerande, straffas det ut med tystnad och klippt kontakt.
Sonen skapar också intriger inom familjen, vänder sig till Johans föräldrar och lägger fram sin egen versioner av hur saker och ting ligger till. Som att lägenheten Johan ordnat till honom, och skrivit över på honom i hans namn, egentligen bara är en reservlösning för Johan själv ifall han skulle separera från sin fru.
– När min pappa la fram det för mig, att min son hade framställt det på det sättet, bara baxnade jag. Jag har ju skrivit över lägenheten på honom, han har fått den av mig. Ändå vill han få det till att se ut som jag har något annat i baktanke. Han skapar intriger mellan mig och mina föräldrar.
Obekväma situationer
Det har ofta hänt att sonen säger till andra i familjen, att ”om pappa kommer, kommer inte jag”. Ett slags känslomässig utpressning som sätter alla i obekväma situationer, och där Johan själv ofta har känt sig förnedrad och ifrågasatt. Men nu tror han att de flesta inblandade har börjat skönja mönstret.
Den gången han nekade att ge pengar till sonen ännu en gång, fick Johan kämpa länge för att få tillbaka någon som helst kontakt med honom. Han skickade meddelanden ungefär varannan vecka, det fick inte bli för ofta så att det skulle bli jobbigt, men heller inte för sällan.
– Jag föreslog lunch, bio, det ena efter det andra. Till slut svarade han, och så fick jag träffa honom för en bio, lite trevande och försiktigt.
En sorg
Till Johans sorg har han kommit fram till att han nog aldrig kommer att kunna ha en avslappnad relation med sin son igen. Han kommer alltid känna att han måste tassa på tå lite, och hålla allt på en lite ytlig nivå, lättsamt. Inte prata om hur det känns på riktigt, då kommer sonen att försvinna.
– Mitt mål nu är att vi ska kunna ha en normaliserad kontakt, att vi åtminstone kan träffas med familjen då och då.
Föräldrar drabbas också
Johan har läst allt han hittat om problem mellan vuxna barn och deras föräldrar.
– Det tas nästan alltid upp utifrån barnens perspektiv. Vuxna barn som gör slut med hopplösa föräldrar. Men jag tror att det finns fler därute som har det som jag, med vuxna barn som utövar känslomässig utpressning. Det är verkligen inte lätt att hantera. Det finns inte bara en sanning, föräldrar drabbas också. Och det är inte alltid föräldrarnas fel.
