När de möttes hade Leif fem barn med två mammor och Monica två barn med en pappa. Efter några år som sambo gifte de sig, flyttade sedan isär och sågs varannan helg i flera år.
– Vi ville sätta barnen först, säger de.
Vem har hittat på ordet ”bonusfamilj”? Monica Nordling, 63 och Leif Laudinger, 66 är rörande överens om att de aldrig skulle kalla sig ”styvmamma” eller ”styvpappa” till sina respektives barn. Inte ”bonus-” heller.
Mer som en protes
– Bonusfamilj låter ju jättetrevligt. Vem är det bonus för? Det är självklart de vuxna, som träffas och blir kära igen. Men barnen har inte valt detta. För barnen är det en protesfamilj, säger Monica.
Barn skulle aldrig välja bort att mamma och pappa ska vara ihop, tänker hon. En annan, ny familj och människa ersätter något de egentligen velat ha, som en protes.
Kaosfamilj
Leif kryddar:
– Kaosfamilj kan man också kalla det, skrattar han.
Sedan sex år tillbaka lever de två tillsammans, med fri sikt över vidsträckt åkermark. Ibland säger de sig bo i Himlen. Och det är delvis sant. Himlegård, med milt gul träfasad och flera röda uthus, mitt emellan Ullared och Varberg, blev deras för 20 år sedan.
Får vara olika
”Ett livstids renoveringsprojekt” har det kallats, ett teamwork där han utför det praktiska och hon står för utformningstänket. På ömse sidor om ytterdörren syns olikhet. På hennes handmålade Välkommen-skylt snirklar sig röda blommor och gröna blad. På hans går en rovfågel ner för landning mot svart bakgrund.
Turbulent i början
Makarna som bjuder in i köket med lågt i tak och stomme från 1600-talet, trivs synbart ihop.
– I vanliga fall har man en förälskelsetid i början där allt är toppen och bra. Med oss har det varit precis tvärtom, förklarar Monica.
– Vi hade all turbulensen i början. Men nu har vi det så bra. Vi är lyckliga.
”Vi är fria!”
I takt med att alla barn växt har livet bara blivit bättre, intygar Leif. Vi är fria nu, nästan skriker han och ler med blicken i Monicas.
Monica Nordling och Leif Laudinger
Ålder: 63 respektive 66 år
Familj: Ett par sedan 24 år. Gifta med varan- dra sedan 15 år. Hon två vuxna barn: Pierre, 40, och Petra, 34. Han tre vuxna barn Christian, 40, Cecilia, 38 och Daniel, 36, från ett förhållande och tvillingarna Martin och Emil, 31 från ett annat. Hon två barnbarn och ett på väg. Han fem barnbarn.
Gör: Specialpedagog på gymnasiesärskola i Göteborg respektive socionom, coach/mentor i grundskolan i Varberg, och pensionär.
Bästa råd till andra: Försök inte leva upp till ideal om den stora familjelyckan där alla kan blandas. I vissa åldrar är barnen viktigast. Om ni vågar och orkar vänta kan er tid komma sedan.
Han mer bullrigt pratglad och entusiastisk, hon med vänliga ögon och mjuk men exakt skärpa. Tillsammans blir de stark närvaro, värme och mycket humor.
Lång väg
Att allt inte varit enkelt på vägen hymlas inte med. För att förklara visas fotografier av hennes respektive hans barn. På ett rosa papper har Monica ritat en tidslinje från 1995, när de möttes, fram till i dag.
Då, för 25 år sedan, var hans fem barn mellan 8 och 17 år gamla. Hennes dotter var 11 och sonen 17. Ett år senare flyttade Leif in i hennes och dottern Petras lägenhet på 63 kvadrat, med hans barn varannan helg. En tid bodde även Leifs son Daniel där. Monicas mor blev allvarligt sjuk och kom att behöva hjälp i många år.
Blev lite mycket
– Det blev litet mycket för oss. Efter några år kände jag att jag måste köpa mig ett litet torp så jag fick vila ibland, förklarar Monica.
Torpet blev inte så litet, men båda föll för Himlegård.
Flyttade isär
När paret gifte sig gjorde de tvärtom mot vad de flesta gör – och flyttade isär.
– I flera år träffades vi varannan helg. Folk förstod ingenting, men jag hade jobb här och vi ville göra det absolut bästa för våra barn, konstaterar Leif.
I överenskommelsen när de gifte sig ingick att var och en tar hand om sin ekonomi. Och var och en tar hand om sina barn.
Barnen går först
Tidvis har de varit oense, som när han med dåligt samvete över att inte ha träffat sina barn lika ofta som hon lät det gå ut över henne.
– Då tänkte jag att det får väl skita sig med honom då. Barnen är viktigast. Så har vi tänkt, säger Monica och Leif nickar.
Olika är okej
Genom åren har de aldrig setts allihop, med bägges alla barn, barnbarn och respektive på en gång. I stället är det ok med olika sätt att umgås med sina barn – och att den andre får frågan som ”Vill du följa med?”, ”Är det ok för dig om x kommer hit i helgen?”.
När någon vill ha deras hjälp med barnbarn är det Monica och Leif som avgör när.
Måste lämna
– Jag älskar att åka till mina barnbarn och passa dem, eller att de sover över. Men när det gäller mina barn vet jag rent förnuftsmässigt att jag måste lämna dem också, menar Monica och visar lappen med bönen hon läser varje vecka.
”Gud hjälp oss att inte binda upp våra barn till våra goda gärningar”.
Väldigt nöjda
Inför jul inväntar de var barnen helst vill vara och kan, om så är, även fira julen själva och träffa olika barn för separat firande annan tid i stället. När Leifs familjeskara har stora kalas med flera före detta och alla barn kan Monica föredra ett möte med färre inblandade.
– Nu när vi har facit känner vi oss väldigt nöjda. Vi har gjort rätt hela tiden. Alla ungarna mår bra, hela gänget. Det är respons nog, säger Leif.
Så säger barnen
Leifs son Daniel om relationen med Monica
”Jag har alltid sagt extramamma om Monica. Om min uppväxtfamilj brukar jag bara säga att vi är en väldigt stor och splittrad familj.
När jag var tonåring och pappa och Monica bodde i Göteborg kan jag inte minnas det som jobbigt att bo där ibland. Jag tyckte det var skönt med miljöombytet. Idag har vi inte kontakt så ofta som förr. Men när vi väl ses är det som att vi har träffats varje dag.
Om jag ska ge råd till andra är det väl att försöka acceptera att ens förälder träffar en ny – om den personen gör föräldern lycklig.”
Monicas dotter Petra om relationen med Leif
”Ordet styvförälder låter så sorgligt, som att Askungen är inblandad och någonting gick helt snett. Även begreppet bonusförälder skulle kännas konstigt för mig att använda. Vi var ganska stora när våra föräldrar skildes, så det hade känts som en förolämpning mot den aktive föräldern att använda de begreppen – inga nya föräldrar behövdes.
För mig är Leffe min mammas man, och han behöver inget annat namn för att vara värdefull. Han har alltid varit lätt att prata med, varit intresserad och velat umgås. Han lyckades hålla sig på tillräckligt långt avstånd och tillräckligt nära för att det skulle fungera mellan oss. Han har mer varit den andre vuxne, som en god vän till familjen som du känt hela livet. Jag har alltid känt att han brytt sig om mig som sitt barn.”
En vuxen att lita på
En tid bodde Monicas dotter Petra och han under samma tak. Där blev tydligt att han aldrig skulle försöka bli en pappa för Monicas barn.
”Kan jag bli en god kompis för dig, en vuxen du litar på så är jag nöjd”, minns han sig ha sagt.
– Efter den dagen har det inte funnits några tveksamheter, ler Leif.
Gillar varandra
Inför hans barn ser hon sig som ”bara pappas fru”.
– När vi träffas är det jättekärt, men vi springer verkligen inte ner dörrarna hos varandra. De gillar mig och jag gillar dem, men det är inte mer än så, säger Monica lugnt.
Ser nyktert på tillvaron
För framtiden är de ense om ett liv på Himlegård, så länge de orkar.
– Vi vill befria barnen från känslan att de ska ta hand om oss. Den dagen vi inte orkar mer är det bara att lämna det, summerar de.
Innan dess råder nu, frihet och förnöjsamhet.
Text: Karin Tufvessn
Foto: Stefan Edetoft
