För den som lever ensam kan det betyda mycket att få äta tillsammans med andra. Att sitta en stund runt ett bord och få småprata kan vara avgörande för välmåendet. I Upplands Väsby är man alltid välkommen till Kompisbordet.
Himmel och Pannkaka heter en restaurang i Upplands Väsbys moderna centrum, norr om Stockholm. Här har SPF Seniorerna, i samarbete med andra pensionärsorganisationer och föreningen Vänner i Väsby, ordnat ett Kompisbord dit alla som vill ha lunchsällskap kan komma och äta mellan klockan 11 och 13 under veckorna och där det också alltid finns en volontär.
– Det har blivit uppskattat, säger Anders Björendahl, som själv bor i Upplands Väsby och är aktiv i såväl SPF Seniorernas Stockholmsdistrikt som i KPR, det kommunala pensionärsrådet.
– Vi har pratat om vikten av att både hitta dem som är ensamma och också hur man bemöter dem rätt. Skulle man komma hit och ingen pratar med en så är det ju ingen vits. Det är därför vi också alltid har en volontär här som kan fånga upp även dem som inte riktigt vågar närma sig de andra.
Under hösten har de också ordnat med middag med underhållning vid tre olika tillfällen. Inbjudningar har bland annat skickats hem till människor med hjälp av hemtjänstpersonal.
– Det var fullsatt sist och våra gäster satt kvar länge vilket var väldigt roligt, säger Anders.
Han tycker att satsningarna mot ensamhet i Upplands Väsby har gått bra och tror att det beror på att de haft ett gott samarbete med varandra. Både de olika pensionärsorganisationerna sinsemellan, men också kommunen, församlingar och Vänner i Väsby.
När Anders och hans fru engagerade sig i kampen mot ensamhet började de tänka igenom hur det såg ut i deras egen bekantskapskrets.
– Vi kom direkt på 29 personer i vår krets som lever ensamma och bestämde att vi ska ringa ett samtal varje vecka till någon av dem. Det gör vi, och de blir så glada. Och man själv blir ju glad också! Jag frågar alltid mina barn om de ringt någon idag när jag pratar med dem. Jag blir ju glad när ett barnbarn ringer mig. Det är bara att gå till sig själv så inser man hur mycket ett samtal kan betyda.
Klockan närmar sig tolv och Kompisbordet börjar fyllas. Ett mindre bord intill är också fullt. Där sitter ett gäng som har lärt känna varandra här och alltid sätter sig med varandra.
En av dem är Sven Rolfart, 94 år. Sedan en tid tillbaka bor hans fru på ett boende och sedan dess kommer Sven hit nästan varje dag. Inte vill man sitta ensam hemma och äta när man kan gå hit och få sällskap.
– Jag var verkligen ensam under pandemin. Men har nu fått min tredje spruta och vågar mig ut lite mer.
Trots sina 94 år klarar Sven det mesta av hushållsarbetet själv. Två timmar i veckan har han hjälp, med städning och byte av sängkläder och lite annat.
– Det är en kvinna som kommer till mig, hon ska städa i 45 minuter och sedan fika med mig i en kvart vid varje tillfälle. Jag är noga med att hon inte städar mer än 45 minuter, för den där kvarten vi sitter och fikar och pratar har hållit mig vid liv.
Snett mitt emot Sven sitter Åke Höjertz, årsbarn med Sven och lika självständig han. Sedan sex år tillbaka lever han ensam.
Jag längtar nu, jag vill flytta in och fira jul där.
– Jag var gift i 53 år med min fru, sedan dog hon. Jag hade då turen att träffa en annan kvinna, vi höll ihop i åtta år, tills hon dog. Nu är jag ensam, men jag kan hantera det. Visst är det roligare när man är två, men det är också skillnad på alone och lonely.
Barbro Engström är också en i gänget. Hon tycker att det bästa med att komma hit är att få träffa människor – och också att slippa laga mat hemma.
– Men att man får sällskap är det bästa med allt, säger hon innan hon ska vidare iväg till vårdcentralen och fråga om den tredje sprutan.
– Jag har hört att man kan ta influensasprutan och tredje sprutan samtidigt, säger bordskamraten Marianne Axborn och önskar Barbro lycka till.
Man får inte bara sällskap när man kommer hit, de hjälper också varandra med information och tips och råd.
En kvinna ur personalen kommer och plockar bort tallrikarna och frågar vilka som vill ha kaffe. Det vill alla ha, några svart och några med mjölk.
– De är så snälla här, personalen är fantastisk, säger Marianne.
Sven hade ingen vidare aptit idag. Han har nyss opererat ena ögat för starr och väntade länge på att en sköterska skulle komma hem och ge honom dropparna. Därför blev det sen frukost och han har inte hunnit bli hungrig.
– Vet ni vad jag ska äta sen, istället för den här maten? Jo, jag ska hem och äta en macka med stekt strömming på, säger han och ser lycklig ut.
– Åh, vad gott! tycker Marianne.
Det är skillnad på alone och lonely.
Snart ska Sven få flytta in på ett äldreboende som precis håller på att byggas i Väsby centrum.
– Jag blir den sjätte som får flytta in. Jag längtar nu, jag vill flytta in och fira jul där. Jag hade som villkor att jag ska få komma och gå som jag vill och jag har redan fått nyckeln.
Vilket alltså innebär att han kan fortsätta att komma hit…
– Ja, jag kommer att fortsätta att gå hit. Det vill jag inte vara utan.
Alla i gänget tycker att det går att hantera ensamheten. Bara man ser till att komma ut, se lite folk och prata med andra. Visst finns barn och barnbarn, men många bor långt borta och har fullt upp med sina egna liv. Det dagliga måste också flyta på
