Anki Spåls skulle kunna vara en som sitter hemma och känner sig ensam. Hon lever ensam sedan många år. Men som volontär träffar hon många människor. Hon gör skillnad för dem – och de för henne.
Jag tycker att jag har folk omkring mig jämt, fast jag inte har det, säger Anki och skrattar lite.
Visst finns det dagar när hon känner sig ensam men hon har lärt sig att hålla ensamhetskänslorna i schack.
– När jag slutade jobba som undersköterska tänkte jag: ”vad ska jag göra nu”? Jag tycker inte om att inte ha något alls att göra. På fredagen gick jag i pension och på måndagen var jag på Röda Korset för att se vad jag kunde hjälpa till med. De sa att de brukade servera kaffe på torsdagar. Det kan jag hjälpa till med, sa jag. Och så går vi till äldreboenden och hälsar på, sa de. Det kan jag också göra, sa jag. I början sa jag ja till allt, jag var engagerad i Blåklockan också, en kvinnojour. Men jag har fått besinna mig lite. Man klarar inte hur mycket som helst.
Volontärjobben kan bestå i att följa med någon till tandläkaren eller till doktorn, gå en promenad eller följa med på en begravning. Anki har haft några hon följt under en längre tid, andra som kommer och går.
– Jag hade Ulla som jag träffade i flera år, hon blev 102 år och dog nu i våras. Hon brukade säga: ”Tänk om man vann en miljon!” Men det har jag gjort, brukade jag säga till henne då. Jag får ju gå ut och gå med dig! Vi hade det mysigt tillsammans och hon brukade presentera mig som den dotter hon aldrig fick. Vi gick på konserter och allt möjligt. De blir som vänner, dem man hjälper. Jag såg alltid fram emot dagarna då Ulla och jag skulle ses.
Det finns så mycket intressant i varje människa. Alla har något att ge.
Trots att hon gör så mycket hon kan händer det att Anki tänker på dem hon inte hinner hjälpa. Det är svårt att släppa om kvällarna ifall det finns någon hon inte hann med.
– Men min son brukar stoppa mig när jag börjar älta det. Han säger att jag ska tänka på dem jag faktiskt hjälpte istället.
Varannan vecka går Anki till kriminalvårdsanstalten och träffar intagna där.
– Vi träffas i en lokal där vi sitter och pratar. Då handlar det ofta mest om att sitta och lyssna. Ibland vill de veta vad jag tänker kring saker och ting. ”Vad tänker en tant som du om det?”, kan de säga.
Även om det tar mycket tid och ibland är energikrävande känner sig Anki mycket piggare och gladare efter sina volontärinsatser.
– Visst kan jag gå ut och gå med en kompis också, men det är inte samma sak. Man får så mycket tillbaka av dem man träffar som volontär. Jag har nog blivit bra på att ta folk också med åren också, för ibland säger de på Röda Korset att vi tog dig till den här personen eftersom han eller hon kan vara lite besvärlig. Men du klarar det! säger de, och det är sant att jag aldrig blivit osams med någon även om vissa är lite udda.
Anki har varit gift men det är många år sedan nu, tjugo kanske. Numera tycker hon att det är skönt att vara ensam. Men i början var det jobbigt.
– Det har funnits perioder när jag känt mig ensam. Det är inte alltid så lätt att säga det, att uttrycka det i ord. Ska jag klaga, jag som har det så bra? Det finns massor av äldre som är ensamma men som inte vågar säga det. De kanske inte ens vågar erkänna det för sig själva. Jag har två i min trappuppgång som jag brukar säga till att de ska be om hjälp, men de gör inte det.
Vill du också bli volontär?
Det finns många sätt att bli volontär och många ideella organisationer som behöver hjälp.
Genom Svenska Röda Korset kan du få hjälpa till med allt från att vara promenadsällskap, hjälpa till i second hand-butiker, läsa högt på äldreboenden, vara språkvän och mycket mer.
Ring 0771-199500 eller mejla till info@redcross.se
Du kan också ta kontakt med Volontärbyrån, dit ideella organisationer hör av sig för att hitta engagerade människor runt om i landet.
www.volontarbyran.org, telefon 08-24 14 00.
Under pandemin när det inte gick att gå hem till folk brukade de från Röda Korset ringa hem till många äldre. Det hände att de sa till Anki att hon var den enda de hade pratat med under den veckan.
– I dagens läge är det väl många som knappt vågar öppna dörren eller ta kontakt med någon de inte känner.
Anki har gjort en del resor också, både på egen hand och med någon väninna. Det finns helt klart fördelar med att resa själv, tycker hon.
– Man får mer kontakt med andra i gruppen när man reser ensam, annars sitter man med samma person i bussen och i matsalen. Det är roligt att träffa nya också.
Svårt att prata med andra har hon aldrig haft. Tvärtom tror hon att hon ibland har en tendens att lägga sig i lite för mycket.
– Det kanske är en yrkesskada efter alla år i vården. Men om jag ser någon som har för lång käpp kan jag inte låta bli att gå fram och säga det. Har du inte en lite för lång käpp, du? Människor intresserar mig. Jag har en väninna som blir arg på så mycket, hon är ofta osams med någon. Tänk att gå och vara spänd som en fiolsträng, vad jobbigt det måste vara! Jag är alldeles slut när jag varit hos henne.
När hennes före detta svärmor, som är 97 och som Anki pratar med varje vecka, klagar över att det är långsamt brukar Anki säga åt henne att gå med i något.
– Häng med till Röda Korset, brukar jag säga, men det vill hon inte. ”Så gammal är jag inte”, kan hon säga. Hade hon bara kommit dit hade hon tyckt att det varit trevligt, det vet jag. Jag har också varit så där att jag tänkt att inte vill jag sitta där med grått permanentat hår och lyssna på dragspel. Men det är ju inte så det är, det är så trevligt att träffa människor. Det finns så mycket intressant i varje
