Bristande kunskap och dålig kommunikation kan leda till katastrofer. Eva Hellman skrev en bok om allt hennes föräldrar fick gå igenom under sina sista år.
Efter att föräldrarna gått bort hösten 2022 kände Eva Hellman att hon måste skriva om vad de tvingades gå igenom. Efter fyrtiofyra år inom vården vet hon vad hon talar om.
Boken som fick namnet De sista ljuva åren radar upp scener som är som manualer över misstag och felgrepp. Vi får vardagsbilder som visar hur hårt frånvaro av omsorg och omtanke drabbar sjuka och sköra äldre.
Eller som hennes pappa Arvid frågar hemtjänsten på ett ställe i boken: ”Varför ska jag ha larm när ni ändå inte kommer?”
– Jag valde bokens titel utifrån en önskan om att ålderdomens sista tid ska vara så bra som möjligt. Men innebörden av titeln är också ironiskt menad. Äldreomsorgen har en så lång väg att gå.
Boken är helt självbiografisk, bara namnen är utbytta. Alla vårdskandaler och förödande omsorgsbrister är sanna i varje detalj, försäkrar Eva.
Det är en isande läsning. Misstagen som sker på grund av okunskap och dålig kommunikation mellan sjukhus, hemtjänst, färdtjänst och personal på äldreboendet får direkta följder för Arvid och mamma Astrids hälsa – och deras för tidiga död.
Christina, som är Eva i boken, sjunker i slutet av berättelsen utmattad ned i en fåtölj och reflekterar över allt som skett och över de nu bortgångna föräldrarnas öde.
Hon tar fram en nött och sliten bok ur bokhyllan, Hemmets illustrerade Läkarebok av William Dickstone, tredje upplagan från 1940. En bok som Christinas mammas mormor och morfar haft i sitt hem och som gett dem råd. I slutet finns ett avsnitt om hur en äldre människa bör tas om hand. Där framgår att en god kost med mycket grönsaker, att hålla kroppen varm och god sömn är av största vikt. Små sår och lätta förkylningar bör skötas omsorgsfullt, annars kan de bli ödesdigra, står det.
”Är det ingen som läst detta tidigare eftersom äldreomsorgen ser ut som den gör idag?” frågar sig Christina och beskriver vad äldreomsorgen måste komma tillbaka till – kunskap i omvårdnad behövs hos både den vårdande personalen, ledare och beslutsfattare.
”Katten hoppar upp i hennes knä. Den spinner och vill bli klappad, får henne att slappna av. Hon undrar hur hon ska kunna kämpa vidare för människors rätt till ett värdigt avslut. Jag ska nog skriva en bok om våra erfarenheter av äldreomsorgen.”
Och så blev det. En halvtimmes skrivande varje dag gav efter ett års arbete en färdig bok.
– Jag uppmanades av vänner och kollegor inom vården att skriva vad jag sett eftersom jag har en överblick av många av vårdens olika delar.
– Det har också varit en bearbetning av några av de tyngsta åren i mitt liv att skriva boken. Lite mer oväntat blev det också alltmer lustfyllt att skriva.
Precis som i boken hoppar katten upp i Evas knä. Hon funderar över hur förändring ska bli möjlig.
– Vi äldre behöver våga prata mer om äldreomsorgens brister. Men vi vågar och törs liksom inte.
Hur menar du?
– Det handlar om att vi inte vill ta in verkligheten och den tuffa sanningen om äldreomsorgen. En slags bortträngning.
Eva berättar om en julmarknad där hon sålde boken och pratade med många. Ett mönster stod tidigt klart:
– Den kanske svåraste gruppen att få att lyssna när jag berättar om boken är de som står på tur att behöva äldreomsorg. Det är många som säger att ”det där orkar jag inte tänka på”. Man vill inte närma sig ämnet överhuvudtaget.
– Samma med mina egna föräldrar. Det gick faktiskt inte att prata med dem om hur det skulle bli mot livets sista tid. Sedan kom sjukdomarna och kaoset som tog över allt.
Eva Hellman åker gärna ut till SPF Seniorernas föreningar och berättar om sin bok och sina erfarenheter.
– Jag tror att vi behöver prata mer med varandra om vad vi tänker om äldreomsorgen. Det kan ge oss stöd och energi att försöka påverka.
Hon anlitas redan mycket i sin hemregion Östergötland. Äldreomsorgschefer har bjudit in henne för att berätta om sin bok och sina iakttagelser. Äldrenämndens ordförande har bett om ett längre samtal. Lokala medier har intervjuat.
– Det känns glädjande och hoppfullt att märka att det finns ett intresse. Alla vill framåt, men frågan är hur.
Så vad krävs då?
– En bättre utbildad personal är grunden. Det handlar förstås om vårdkunskaper och att man förstår vad omsorg är. Språkutbildningen är en avgörande del. Regeringen har ett ansvar att ställa tydligare krav. Det behövs också ett utrymme i jobbet för reflektion och att man som ny ges möjlighet att lära av äldre.
Men har äldreomsorgen resurser till detta?
– Mer resurser är en nyckel. Att få upp äldreomsorgens status är inte gratis. Men jag tror det helt avgörande är hur vi arbetar. Då kommer det an på organisationen.
– Det ska sättas ett pris på allting. Vilket gör samverkan till något jättesvårt. Det var bättre förr på den punkten då man hjälptes åt på ett helt annat sätt.
– Det blir förödande eftersom det är när samarbete och samverkan inte fungerar som de största riskerna uppstår för patienterna.
Brydde man sig mer om äldre på dina föräldrars tid?
– Man levde närmare varandra i alla fall. Idag lever vi så segregerat.
Eva Hellmans bok handlar om resan genom åldrandets svåra sidor, den tid då sjukdom tar vid, beroendet av vård och omsorg blir ett faktum och den oundvikliga fortsättningen mot slutet.
– Döden är oundviklig, det kan vi inte göra något åt. Men hur vägen dit ser ut kan vi påverka. Det är vad boken vill lyfta fram. Och som sagt, ska vi komma någon vart behöver vi börja tala om saken också med varandra.
”Förtryck, vanvård och underkastelse”. Det är Eva Hellmans sammanfattande ord av äldreomsorgens sämsta sidor.
– Det jag tänkte med boken var just att ta med alla aspekter så att man förstår att det här inte är någon enskild persons fel eller att det handlar om en chef som inte kan sköta sin verksamhet. Det handlar ju om att hela systemet har urartat när det gäller äldreomsorgen.
