Det är en sak att konsumera kultur. En helt annan att utöva den själv. Det tränar ett gäng seniorer på varje vecka. De dansar, spelar teater, sjunger. Efteråt känner de sig både gladare och modigare.
– Vi vill hjälpa människor att få fram kreativiteten de har i sig. Alla har en inneboende kraft. Får man ut den håller man både kropp och hjärna i gång och håller sig frisk längre.
Det säger Jenny Wahlgren som är sångpedagog i botten och nu anställd av Stockholms stad som aktivitetsledare. Hennes kollega Anna Andersson har en bakgrund som dansare. Att de två skulle satsa mycket på dans, sång och musik låg nära till hands.
– Vi har gått i bräschen för att ta in kulturen i senioraktiviteterna. Det här är aktivt och man får skapa själv, inte bara sitta och titta eller lyssna. Man anstränger både kroppen och hjärnan, fortsätter Jenny.
Vi hälsar på en kylig eftermiddag i Axelsberg söder om Stockholm. Inne i en samlingslokal i centrum sjuder det av kreativitet när ett gäng som bäst håller på med improvisationsteater.
Alla lyssnar först noga på Anna Anderssons instruktioner och går sedan in för övningarna med hull och hår.
– Ni får tre meningar på er; vilka är ni, vad gör ni och var är ni? Ledordet är körsbär! ropar Anna Andersson.
Två ur gruppen kliver fram till mitten av salen. En börjar låtsas plocka med något uppe i luften, hon rör händerna långsamt uppåt och nedåt medan hon låter blicken noggrant följa med.
– Välkommen hit till mitt fruktstånd, säger hon till sin ”medspelare”.
– Jaha, tack. Vad gör du?
– Jag putsar upp mina bigarråer, det kommer ju snart kunder.
– De ser riktigt fina ut. Kan man få smaka?
– Javisst, varsågod!
Ett litet exempel på hur det kan låta under en övning. Kroppsspråk och mimik är med till hundra procent, det känns som att fruktståndet faktiskt finns där i rummet. Och ingenting är inövat i förväg.
– Såna här övningar är bra för modet och för fantasin. I improvisationsteater finns en del grundregler – som att man alltid bejakar varandra. Även om man tycker att en idé någon kommer med är lite sisådär ska man ge den en chans. Det handlar om att träna på att få en annan approach till tillvaron. Att vara positiv, bejakande och flexibel, säger Jenny Wahlgren.
Alla i rummet verkar trygga med varandra, stämningen är glad och uppsluppen. Det är mycket skratt och applåder vilket förstås gör det lättare att våga släppa loss.
– Här pratar vi aldrig om status, vad man har för bil eller vad man jobbat med. Vi kommer hit och bara är med varandra och har roligt. Det är sunt att tappa fotfästet ibland, säger Anna Andersson.
När improvisationsteatergänget är klara kommer nästa grupp in i salen. De ska ha frigörande dans med Anna som sätter på en låt med Bo Kaspers orkester som uppvärmning.
Alla börjar gå runt i salen och rör sig till musiken precis som de vill. En del står på stället och blundar och rör sig långsamt, andra tar varv på varv i salen och liksom svävar fram i takt med musiken.
Kanske tar de en kopp kaffe tillsammans efteråt i kafeterian som finns utanför innan alla ska vidare åt olika håll. Förhoppningsvis lite gladare, lite starkare – och lite modigare än innan de kom hit.
”Förut var det mest bingo här” Tre SPF-are om att våga
Laine Holmgren: Jag började gå här under pandemin. Jag är lärare i botten och tycker egentligen inte om drama, men jag hade inget annat att göra då så jag tänkte att jag provar väl. Och så var det så roligt! Man fick skratta så mycket! Jag var med i nybörjargruppen först. Man får tydliga ramar vad man ska göra. Ibland kan det vara lite jobbigt och man tänker ”nej, jag kan inte…”. Men så kommer man i gång, man får hjälp av varandra och plötsligt är man helt inne i något fantasifullt som bara flyter på.
Kristjan Luther: Jag brukar först träna kroppen i gymmet som finns här. Sen kommer jag hit och tränar hjärnan också. Min sambo hade varit på improvisationsteater och sa att jag borde gå dit. ”Det behövs killar”, sa hon. Eftersom jag jobbar med döva är det inget problem för mig att använda kroppsspråket. Improvisationsteater handlar om att slänga bort alla sina vanliga rutiner och inte tänka efter. Ut med allt bara! Första gången var jag noga med att lyssna på instruktionerna och kunde kommentera om någon gjorde ”fel”. Men det ska man inte göra.
Birgitta Lennartsson: Jag har gett sådana här kurser själv tidigare i min SPF Seniorerna-förening i Mälarhöjden. Det är så kul att komma hit, det är min prio ett nu! Lite förundrad är jag faktiskt över hur mycket som kan komma ut genom ens mun! Ibland blir det roligt, ibland lite fel. Men det gör ingenting, det är en väldigt tillåtande attityd här. Tänk att det kan komma så mycket från hjärnan!
Det finns mycket att göra här. Det är som ett smörgåsbord. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna uppleva något så här roligt som pensionär.
