Njut av dina minnen

När livet tar emot manar en del envist: ”Uppåt, framåt!”. Men psykoterapeuten Barbro Lennéer Axelson vill att fler stannar upp och upptäcker behagliga minnen.

När Barbro Lennéer Axelsons mor vid 85-årsåldern fick frågan hur det var att åldras, löd svaret: Det går an, bara det är vackert väder.

Barbro håller delvis med.

– För mig är nu anhörigas hälsa allra viktigast. På andra plats att jag själv håller mig hyfsat frisk utöver doser av fingerartros. Att få uppleva några varma vårar och somrar till. Efter 50 har hon satsat på att bli mindre konfliktängslig. Mer självbestämmande utan att vara egoistisk.

– Jag utgår från den viktiga frågan: ”Vad vill jag?”. Andra ska förstås ställa sig samma fråga. Sedan får man förhandla och kompromissa det man är oenig om. Kompromissförmåga är en förutsättning för samarbete och bra relationer livet igenom, konstaterar Barbro, som bland annat skrivit om det i boken Arbetsgruppens psykologi.

Inför hennes senaste jämna födelsedag försökte några uppmuntra till ett större kalas. Men Barbro bestämde själv. Hon berättar nöjt om planen att dela upp firandet i sex-sju olika konstellationer utöver släkten på själva dagen. I mindre grupper kan alla komma till tals, resonerar hon. Några långluncher med vänner på restaurang Gyllene Prag i Göteborg är genomförda. Ett par andra väntar.

– Detta är ett exempel på det jag kallar efterglädje. Med jämna mellanrum återvänder jag till den känslan från våra enkla träffar och att det blivit så avspänt och trivsamt, ler hon.

Det finns alltid något att glädjas åt. Även om det ibland kan krävas litet detektivarbete.

Vi människor består som allra mest av minnen som fyllt oss med kunskaper, erfarenheter och personlig identitet.

Vi ska, som idéhistorikern Karin Johannisson skriver, bejaka vårt förflutna. Det är helt enkelt bra för oss att ”historicera”. Att då och då drömma sig bort till gamla tider ökar för de flesta det psykologiska välbefinnandet.

– Historien och tillbakablickar bidrar alltid med viktiga ledtrådar till vår självförståelse, både individuellt och samhälleligt, säger Barbro.

Barbro Lennéer Axelsons föreläste på 80-talet om livslust. Sedan några år har hon utvecklat ämnet med olika glädjeformer. Bland annat med temat efterglädje.

– Vi ska inte jaga efterglädjen men vara öppna för den, säger hon lugnt.

Behovet av att stanna upp och bejaka vårt förflutna har som Barbro ser det ökat i vårt land och ligger i tiden. Det visar sig i allt från suget efter second hand-prylar till allt fler historieprogram, släktberättelser och dokumentärer i media.

Att minnas bakåt är ett sätt att berika sitt liv.

I det förflutna ryms självklart inte bara välbehag, utan även sorg och vardagsledans alla problem. Från sitt arbete med klienter vet Barbro att vi ibland medvetet kan behöva rikta vår uppmärksamhet mot det glädjefyllda för att upptäcka det. Man vet att det negativa lagrar sig alltför lätt över det positiva. Och att det tyvärr dessutom är mer seglivat över tid.

När livet varit eller är tufft handlar det om att leva i den dubbla verkligheten, som hon brukar säga med hänvisning till Ted Gärdestads sång I den stora sorgens famn små ögonblick av skratt.

Hon använder gärna ordet glädje i stället för lycka. Lyckan är mer kortvarig, mer euforisk och vi vänjer oss rätt snabbt medan den mesta glädjen ger en känsla av välbefinnande. Mer ljummen, mindre kravfylld. Ofta har vi för höga förväntningar på både livet och lyckan.

Psykologer brukar tala om självframställan. Ibland är det vi visar upp av oss själva utåt sant. Men ofta kan vi framställa oss som mer lyckade för att andra ska tro att det är sanningen.

– Tänk om alla vore mer ärliga. Då skulle livet vara lättare för alla, säger Barbro, som själv hellre säger ”Dräglig jul” än ”God jul”.

Hennes övertygelse om glädjen är trots det otvivelaktig.

– Det finns alltid något att glädjas åt. Även om det ibland kan krävas litet detektivarbete.

Att åldras kan ses som en fördel för den som vill bli bättre på att upptäcka minnen bakåt. Att tänka tillbaka följer naturligt med stigande ålder.

Fördelen med att bli gammal är att inte ha någon framtid, som författaren Carl-Göran Ekenwald, 100 år, skriver.

– Det ligger något i det. Vi behöver se en gräns framåt till och med vår ofattbara död. Den hjälper oss faktiskt med prioriteringar av det vi anser värdefullt.

Hon räknar med att ” i bästa fall ha fyra–fem halvfriska år kvar”.

– Blir det fler är det bonusår. Det är bara realistiskt, statistiskt, konstaterar hon odramatiskt.

Att behålla en positiv livssyn och ett någorlunda gott humör trots allt och inte fastna i negativt ältande handlar också om genetik. Modern forskning hävdar att 50 procent av vårt välbefinnande bestäms av våra gener. Resten avgör vi själva och omständigheterna. Barbro tycker att det låter som en hög siffra, men har accepterat den.

Att samtala med andra skapar vitalitet och är det allra främsta sättet att fånga upp gamla minnen.

– När jag träffar gamla vänner och talar om sådant som Tibro och Tidaholmsparken och dans till Cool Candys orkester drar en minneskarusell i gång där en kommer på något och de andra fyller i.

– Det är som att återuppleva livet på ett litet ytligare sätt. Sådant ska man inte missa, uppmuntrar Barbro.

Alla minnen är nog inte korrekta, men vad spelar det egentligen för roll efter 40 år? Vi både förvärrar och förgyller dem. Efterglädjen behöver inte bli mindre för det. Och det handlar ju inte om en rättegång, resonerar hon.

Att besöka second hand-affärer där varorna lyser minnen och småprata med andra om saker ni känner igen från barndomen. Eller besöka museum som visar olika närtida samlingar, som Minnenas museum eller Johannamuseet. Eller städa bland saker där hemma – för att avgöra vad du vill spara, ge bort eller slänga. Eller läsa i gamla dagböcker, bjuda in någon att titta i fotoalbumen från olika resor, läsa om en bok du älskade som ung, spela favoritlåtar från förr eller skriva ett eget minnesglädjedokument. Listan på möjliga källor till efterglädje kan göras lång.

TEXT: Karin Tufvesson

Kommentera