Att bli äldre innebär frihet att själv få välja hur man vill fylla sina dagar. Men också en tid av förluster. Psykologen Anna Kåver har skrivit en bok om att behålla glädjen i frihetens OCH förlusternas tid.
– Jag ville skriva den här boken dels för att jag själv står på tröskeln till ålderdomen och håller på att fasa ut mitt yrkesliv, dels för att jag är nyfiken. Hur är det att bli äldre, hur ska det bli för mig? Jag försöker se på det med öppna ögon, säger Anna Kåver.
Hon är psykolog, psykoterapeut, forskare och föreläsare och har skrivit ett stort antal böcker inom både fack- och populärvetenskap. Bland annat om ämnen som stress, oro och acceptans. Hennes senaste bok heter Med livet i behåll – Om åldrandets frihet och förluster.
Acceptans är ett nyckelord när det gäller att åldras, liksom närvaro. Att vara närvarande i sitt liv så som det ter sig just nu och acceptera att vissa saker inte är som de var tidigare – det är två viktiga strategier man behöver för att klara av åldrandets utmaningar, menar Anna Kåver.
– Om man bara krigar emot utan att acceptera att man inte kan göra allt man gjorde tidigare, eller att allt inte är som det var förut, kan man fastna i det och i stället binda upp energi som behövs till att leva det liv man faktiskt har i nuet. Man ser det man inte längre har men inte det man faktiskt har kvar.
Ett knep Anna har för att hålla sig kvar i den positiva känslan är att hon innan hon går upp ligger kvar i sängen och för sitt inre plockar fram de människor som betyder mycket för henne, både nära och lite mer perifera, som hon är innerligt tacksam att ha i sitt liv.
– Jag lägger fokus på vad jag har mer än på vad jag saknar. Det ger mig en ljus känsla som start på dagen.
Utöver att man själv eventuellt måste anpassa sig efter nya livsförutsättningar kan man också behöva kämpa mot fördomar som finns mot äldre människor, konstaterar hon.
– Det finns fortfarande alldeles för många stereotypa uppfattningar och fördomar om hur det är att ”vara äldre”. Det här med att man betraktar oss som passerat 65 som stöpta i samma form fast det finns lika många sätt att åldras på som det finns äldre människor – jag värjer mig emot det.
Under pandemin hade hon ännu inte fyllt 70. Det har hon nu, 71 till och med. Men hon reagerade ändå på hur det lät när man pratade om ”70-plussarna”.
– Ungefär som om det var en skock får man skulle fösa omkring fast man inte riktigt visste vart. Det var en ton där som jag tyckte illa om.
När Anna gick psykologutbildningen i början på 70-talet ingick en kurs i sociologi. Läraren hette Lars Tornstam, sociologiprofessorn som myntade begreppet gerotranscendens. Ett begrepp som beskriver hur vi som äldre börjar uppleva världen lite annorlunda.
– Men det handlar också om att det inte alls behöver vara så att man stagnerar som äldre, utvecklingen fortsätter. Däremot kanske i lite annan riktning. Man blir förundrad på ett nytt sätt, det är mer ett fågelperspektiv där man ser de stora sammanhangen, känner samhörighet med andra, med sin historia och de som gått före. Man släpper också taget mer och mer om det materialistiska, säger Anna.
Egentligen ett perspektiv man önskar att man haft livet igenom. Att inte fastna i de oviktiga småsakerna utan se saker ur ett bredare perspektiv.
– David Bowie sa att åldras är en extraordinär process där du blir den person du egentligen alltid borde ha varit. Det ligger något i det, säger Anna. Man stillar sig, blir lite mindre vilsen. Man vet sina preferenser och har kanske också modet att stå upp för dem.
Det handlar inte längre om positionering och att jämföra sig med andra. Nu vet man förhoppningsvis mer om vem man själv är, vad man tycker om och vad man helst ska undvika eller välja bort. Kanske också att man vågar stå för det på ett annat sätt än när man var yngre.
– Det uppstår en frihet när man slutar jobba, man kan äntligen själv bestämma över sin tid och vad man vill göra med den. Men jag är inte naiv – alla känner inte frihet och lättnad. Många dras med tunga problem. Sjukdomar, fattigdom, ensamhet och förluster. Hur väl man än mår är den tredje åldern en tid av förluster. Ingen slipper undan det helt.
Det kan vara den allra värsta sorten av förluster – att nära och kära dör, men också mer vaga förluster som att man inte orkar allt man brukade göra.
– Jag kan känna av ett energitapp. Förut kunde jag ha flera bollar i luften samtidigt. Det funkar inte längre, vilket jag upptäcker med förvåning. Ibland kör jag på som om jag vore tio år yngre och märker att det tar stopp, då tvingas jag retirera.
– Och jag känner hur tidskontot krymper. Jag kan hamna i en sorg och ett vemod ibland när det uppstår ”aldrig mer”-situationer. Som att hålla ett litet nyfött barnbarn i famnen, det kommer jag inte att få uppleva igen. Kanske inte vandra i fjällen med ryggsäck och tält heller eftersom min artros i ryggen sätter stopp för det. Avsluten droppar in tätare och tätare.
Men förlusterna går att kompensera med annat, menar Anna. Man kan fylla tiden med sådant som inte är lika krävande eller prestationsinriktat.
– Jag har till exempel börjat i en kurs i franska på Senioruniversitetet. Jag har kunnat franska bra förut, nu ville jag hämta upp den igen. Bara för att det är roligt, inget som helst tydligt mål med det. Men det handlar om att fylla mitt liv med andra saker när förlusterna börjar komma.
Hon tror att vi människor har olika förmågor och talanger när det gäller att hitta på nya saker som gör livet meningsfullt, särskilt under åldrandet.
– En del har svårare att aktivera sin nyfikenhet och skapa nya energitillfällen. Det är då det finns en risk att man fastnar i förlusterna och att sörja det som varit.
Hon vill se åldrandet från en ljus sida, utan att förneka det mörka. Att det finns svårigheter med att åldras ska man inte blunda för. Men man ska heller inte blunda för möjligheterna, tycker Anna.
– Varje dag måste jag påminna mig att acceptera. Det är inte en garanti för att livet blir lyckligt, men det är en fungerande nyckel till ett lite mer meningsfullt och rofyllt liv.
