Medlemmarna i SPF Seniorernas handarbetscirkel i Simrishamn är överens: En stickning i knät ger både avkoppling och tillfredsställelse. Och kan vara ett utmärkt alternativ till yoga. Se fler bilder på olika stickningar längre ned. Text och foto Torun Börtz
Ingrid Sjölin lutar sig fram över stickbeskrivningen och ser konfunderad ut.
– Nu står det att jag ska klippa igen…
– Då får du ju bara en massa trådar att fästa, kommenterar hennes bordsgranne.
– Jag tycker du ska klippa, annars ångrar du dig kanske, menar en annan.
Det är måndag eftermiddag. Den skånska vårvintern går in på upploppet och ute regnar det på tvären i den hårda blåsten. Inne i Vuxenskolans lokaler har ett gäng kvinnor slagit sig ner med sina handarbeten. De flesta stickar men några har tagit med sig broderier. Som till exempel Margareta Gallowitsch.
– Jag hittade ett gammalt Clara Wæver-mönster som varit min mors – det här är en tioårsplan. Vi får se om ögonen klarar det, säger hon medan hon fortsätter att brodera ramen till det som ska bli en kudde, eller kanske en tavla.
Varannan måndag träffas de här för att handarbeta tillsammans och umgås. De har alla handarbetat sedan de var unga: sytt gymnasikpåsar i slöjden, namnat handdukar till hemgiften som tonåringar. Helena Ericsson minns tydligt när och varför hennes handarbetsintresse tog fart.
– Jag var tolv år och satt barnvakt och fick inte lämna huset. Så jag satt på förstubron och stickade med bomullsgarn.
På frågan om de tycker att handarbete ökar välbefinnandet svarar de med ett unisont och rungande ”O ja!”
– Handarbete är så påtagligt. Man kan se det man gör, det ger ett resultat. Det tror jag är en stor del av handarbetes välgörande kraft, resonerar Tina Persson.
Ingrid Sjölin nickar.
– Man har valt att skapa något och sedan får man se det växa fram.
Så skrattar hon:
– Men när det väl är klart går luften ur en. ”Ska vi åka till stugan i helgen?” frågar min man. ”Nä”, svarar jag. ”Jag har ju ingen stickning!”
För henne är handarbete en förutsättning för avkoppling.
– Jag har inte ro att sitta ner, håller alltid på med något. Men har jag en stickning i händerna kan jag sitta ner och göra ingenting. Då kan jag titta på tv, till och med klara av att se en fotbollsmatch.
Hon skrattar igen. Så berättar Ingrid att hon gärna sätter på sig hörlurarna också och lyssnar på en bra bok medan stickningen växer fram.
Marianne Larsson som för dagen broderar prästkragar tycker att handarbete är rogivande.
– Det är som yoga, det är meditativt, menar hon.
Att handarbete kan ha en rent läkande effekt kan Margareta Gallowitsch vittna om. Hon berättar om ett år i mitten av 1980-talet då hon som diplomathustru var stationerad i Polen tillsammans med sin familj. Det var före Berlinmurens fall, i butikerna rådde brist på matvaror, det var svårt att få barnens skolgång att fungera – det mesta var helt enkelt grått och motigt.
– Allt var bara deppigt. Så när jag var i Sverige på besök åkte jag till Ikea och köpte tyger och sedan satt jag i Polen under ett år och sydde ett lapptäcke. Det var bra terapi.
Det har blivit dags för fika. Den här gången är det Gunnel Kindstedt som bakat en kaneldoftande äppelkaka. För en stund läggs handarbetena åt sidan.
– Spill inte – då blir det en brun fläck! utbrister Gunnel förskräckt när kaffekoppar fylls över Margaretas linnetyg.
Tiden försvinner iväg i takt med stickornas klirr. Stundtals är det helt tyst, då och då fälls en kommentar. Att handarbeta i grupp har ett alldeles särskilt mervärde tycker de. Man lär känna nya människor och delar med sig av sina egna livserfarenheter.
– Och så får man får så mycket inspiration när man träffas så här i en cirkel, poängterar Ingrid.
Läs också: Är handarbete hälsa?
