Lyckan att kunna kissa igen

Tiotusentals män lider i det tysta med svårigheter att kissa. Men det går att åtgärda.

Fler skulle kunna leva ett liv utan rädsla för generande urinlukt eller våta kläder.
– Många män kan bli hjälpta och det med relativt enkla åtgärder, säger Dag Sandblom, specialist i urologi och allmänkirurgi och medicinskt ansvarig läkare på Capio Urologi Solna.
Men den här gruppen män känner sig ofta undanträngda. Budskapet från vården är kärvt:
– De får höra att ”nu har vi uteslutit prostatacancer så nu får du vänta tills vi kan hitta en tid när vi eventuellt kan hjälpa dig med din förstorade prostata”.
På kliniken i Solna möter gamle storspelaren i tennis Jan-Erik Lundqvist upp för att berätta sin historia. Hans prostata hade vuxit till, som hos så gott som alla män, men i Jan-Eriks fall så mycket att urinröret klämdes ihop.
– Jag hade först en lång period med typiska symtom som att vara tvungen att springa på toaletten i tid och otid, förstörd nattsömn och tappad ork för både fysiska och sociala aktiviteter, berättar Jan-Erik.

Trots behandling med mediciner i flera år ledde den förstorade prostatan ändå till ett urinstopp. Det var vintern 2022, och nu väntade ett halvår med kateter dygnet runt.
Men det innebar också en vändpunkt. Jan-Erik remitterades till Dag Sandblom som utförde en så kallad värmebehandling.
– Efter den kan jag kissa obehindrat även om blåsan inte tömmer sig helt och hållet, berättar Jan-Erik. Tio procent blir fortfarande kvar, kanske för att blåsan blev övertänjd i samband med urinstoppet. Men min livskvalitet har fått ett jättelyft. Det är svårt att sätta ord på hur tacksam och nöjd man blir.
Från att ha tvingats ha kateter dygnet runt och genomlida nätter med byte av urinpåsar har tillvaron återgått till nästan det normala.
– Men jag måste hjälpa blåsan att tömma sig helt någon gång per dygn. Det går att göra genom att man tappar sig som det heter, berättar Jan-Erik.

Självtappningen innebär att man för in en slang genom urinröret och upp i urinblåsan. Man vet att man ”är framme” genom att kisset helt enkelt rinner ut. En gång per dygn räcker.
– Med de instruktioner och den proffsiga träning jag har fått här på kliniken klarar jag det själv. Det är pyssligt men så oändligt mycket bättre än att ha kateter dygnet runt.
Gör det ont?
– Inte ett dugg, säger Jan-Erik. Jag känner absolut ingenting. Tvärtom upplever jag mig liksom befriad när jag har gjort det.
Det är viktigt att tömma blåsan helt. Annars finns risk för exempelvis urinvägsinfektion, säger Dag Sandblom.
Kollegan Anette Dahlén är uroterapeut på kliniken. Hon har instruerat ett antal patienter i självtappning, på läkarspråk kallad ren intermittent kateterisering (RIK).
– Det räcker oftast med några gångers träning innan man klarar att göra det själv. När man kommer in med katetern genom urinröret och in i prostatan brukar de flesta män säga att det att det spänner lite eller att man får en stickande känsla. Men man känner inte någon egentlig smärta.
De flesta blir förstås skeptiska när man pratar om att föra in en kateter.
– Inför första besöket får patienten läsa på en broschyr om hur det går till. Sen brukar jag fråga om man är taggad att testa själv. Men då är nästan alla tveksamma. Då gör vi det tillsammans här på kliniken och det funkar nästan alltid utmärkt.

Proceduren går oftast lättare med åren. Ju yngre man är desto mer känner man av det.
– Jan-Erik är gammal idrottsman, pigg i huvudet och i kroppen och fick därför snabbt ordning på självtappningen, säger Dag. Men det finns tyvärr mer åldrade män där kanske knoppen inte är med alla gånger och då kan det vara svårare. Det krävs motorik och minne för att klara det.
Om prostatan har klämt ihop urinröret alltför mycket kan det ofta hjälpa med en värmebehandling av den typ som Jan-Erik Lundqvist genomgick. Ingreppet görs på mindre än en timme. Man går hem samma dag.
– Vi börjar med en bedövningskateter som innehåller en nål med lokalbedövning och som förs in i prostatan via urinröret, berättar Dag Sandblom.
– Sedan för man in en mikrovågsantenn som sprider ut värme i prostatan och orsakar en kontrollerad värmeskada vilket medför att prostatan minskar i storlek.

Efter ingreppet kommer prostatan först att svälla, vilket gör att man behöver ha en kateter på heltid i fyra veckor. När den värmeutsatta delen av prostatan väl har sjunkit ihop och urinröret får bättre plats tar man bort katetern.
Jan-Eriks prostata minskade på detta sätt med mer än 30 procent.
Medan utredning, behandling och träning på självtömning pågår gäller det att vara positiv, skjuter Jan-Erik in.
– Med tiden kommer de här problemen för så många av oss seniora män och då är det viktigt att vara jättepositiv och öppen för att göra de saker som faktiskt funkar för att få tillbaka så bra livskvalitet som möjligt, säger Jan-Erik och framhåller att hans hustru Elisabeth har betytt mycket för att hålla ångan uppe även tunga dagar.
Nu håller han i gång med rejäla promenader så gott som varje dag.
– Jag ser jag fram emot att kunna cykla igen som är det bästa jag vet. Det fick jag lägga ner när kissandet inte funkade och jag var tvungen att släpa på kateter och påse.
Ingen tennis längre?
– Nej, den tiden är förbi. Fötterna är för långsamma för att det ska vara kul. Man kan förstås stå i ett hörn och köra dubbel men det är inget för mig, skrattar Jan-Erik som under 1960-talet var en av världens absolut främsta.
Vilken match återvänder du oftast till i minnet?
– Det var speciellt att vinna mitt första junior-SM. Det fanns bara en klass, 18 år och yngre. Jag var 15 och satt ensam på bussen hem från Köping och kramade min plakett. Jag minns det så väl, det var ren och skär lycka.

Jan-Erik Lundqvist hade under hela karriären stora problem med sina hälsenor.
– Jag fick hålla på trekvart med varmvatten, liniment och stretching inför varje match och träning. Då lärde jag mig mycket om just att försöka vara positiv men också om betydelsen av disciplin och noggrannhet som jag tror jag har haft nytta av nu när jag behöver tömma blåsan med kateter.
De flesta män får med åren en godartad förstoring av prostatan, säger Dag Sandblom.
– Man brukar säga att det drabbar 50 procent av 50-åringarna, 60 procent av 60-åringarna, 70 procent av 70-åringarna, 80 procent av 80-åringarna…

– Men långt ifrån alla behöver söka vård. Jag skulle säga att ungefär 30 procent kommer till en punkt där de skulle behöva få behandling.
Dag Sandblom bedömer att omkring 85 000 män har kateter dygnet runt.
Självtappning bedrivs i hela Sverige. Men gör man en värmebehandling kanske man inte behöver tappa sig alls eller bara en gång i stället för fyra eller fem gånger varje dag, enligt Dag Sandblom.
Om husläkaren bromsar kan man skriva en egenremiss direkt till den klinik som erbjuder värmebehandlingar.

Kommentera