Taina Adolfsson var sex år när hon kom till Sverige. Det dröjde inte länge innan adoptivfadern började förgripa sig på henne. Åren har gått, men smärtan finns kvar.
Det hade varit krig hemma i Finland och Tainas mamma hade dött i tuberkulos. Hon och de tre äldre bröderna placerades ut; den äldsta brodern hos mormor, två andra fick åka till fosterfamiljer i Sverige. Taina bodde en tid hos en syster till mormodern. Men när hon var sex år sa de att hon skulle få åka till bröderna i Sverige över sommaren och sedan komma hem och börja skolan i Finland.
– Jag såg så mycket fram emot att börja skolan hemma i Finland. Ingen sa något till mig om att jag skulle bli bortadopterad.
När första sommaren i Sverige led mot sitt slut och bröderna skulle tillbaka till Finland var det självklart för Taina att hon skulle med. Men hennes bror sa att nej, hon skulle stanna här.
– Jag minns att jag skrek; ”Nej, jag ska ju hem och börja skolan!”
Senare fick Taina veta att hennes biologiske far skrivit under papperna som medgav adoptionen.
– Mamma hade sagt på sin dödsbädd att jag bara skulle vara i Sverige över sommaren, men det struntade han i. Det fanns ingen som kunde skydda mig under uppväxten.
Ganska snart började adoptivfadern i Sverige att förgripa sig på henne. Taina har tidiga minnen hur hon ligger på ena kanten av en säng, pappan i mitten och mamman på andra sidan honom, och hur pappan lägger ett ben över henne och hur det sedan blir vått på hennes mage. Med tiden skulle det eskalera och bli värre, i takt med att Taina blev äldre.
– Han tog till och med dit vänner som också förgrep sig på mig.
Till slut, när hon var 14 år, lyckades hon ryta ifrån. Adoptivpappan kom in i hennes rum och då fräste hon att ”rör du mig en gång till din jävel, så polisanmäler jag dig”. Där och då tog det stopp, men såren var redan djupa och Tainas självkänsla i botten.
– Jag hade försökt säga det till min adoptivmamma tidigare men då gav hon mig en örfil och sa att jag ljög. Men jag har förstått i efterhand att det fanns de som visste. En skolkompis från den tiden sa att hennes föräldrar hade sagt att det fanns de som gick hem till oss och fick göra lite vad de ville med mig. Varför sa ingen något?
Tainas råd
* Även om det gått lång tid – våga berätta!
* Det lättar, så slipper man leva ända in i döden med ensamhetskänslan.
* Man får ut mycket ilska bara genom att berätta.
* Anklaga inte dig själv!
* Man gör inte alltid rätt – men det gör inte andra heller.
Hon har mycket ilska i sig ännu och periodvis tycker hon att det är svårt att tampas med allt som fortfarande väller upp inom henne. Och hur övergreppen i barndomen ledde till att hon också utvecklade ett självskadebeteende i vuxenlivet.
– Men det tog lång tid innan jag förstod att det var ett självskadebeteende jag höll på med. Jag blev ett villigt offer för karlar, lät dem göra vad de ville med mig. Jag skäms för det här i efterhand, hur kunde jag låta mig behandlas så? Jag gifte mig när jag var 26 och fick två barn. Men jag klarade egentligen inte riktigt av det här med relationer. Egentligen var jag rädd för andra människor. De säger att man inte ska skylla på sin barndom, men jag gör det lite grand. Det tog så lång tid innan jag förstod hur det påverkade mig.
Läs också: Stifta fred med ditt förflutna
Barnen har hon i alla fall försökt överösa med kärlek. Även om det var svårt ibland. Taina drabbades av depressioner och var periodvis arbetslös och hade ont om pengar. Hon skilde sig från barnens pappa som egentligen var ”världens snällaste”.
– Tyvärr blev det nog så att mina barn blev medberoende. De levde med mina depressioner och svåra perioder. Men de säger i alla fall att de har känt sig älskade. Vi fick ju kärlek, mamma! säger de. Det gör mig glad, men ändå. Ett tag fick min dotter nog lite ta hand om mig. Hon kunde ringa och fråga hur jag mådde. Men nu har jag bestämt att jag inte ska belasta henne mer, hon har sitt eget liv.
Hon berättade inget om övergreppen för sina barn förrän de var runt 25-årsåldern. Det var då hon själv hade börjat skriva och fundera över vad som egentligen hänt henne under barndomen. Och även i vuxenlivet.
– Jag läste om självskadebeteende och hur det kunde ta sig uttryck. Herregud, det är ju jag! tänkte jag. Det är inte roligt att leva med tanken på allt jag låtit ske. Men till slut insåg jag att det inte hjälper att jag sitter och anklagar mig själv.
Mesta jobbet med att komma vidare tycker Taina att hon gjort på egen hand. Hon gick hos psykolog ett tag, men det var inte så lätt.
– För mig handlar det här om så många saker. Övergreppen, men också att jag blev flyttad med tvång. Jag fick inte välja mitt liv. Länge gick jag in i en bubbla. Jag visste inte ens var jag skulle börja. Var söker man hjälp? Jag bara levde i det och fick en känsla av att det var något fel på mig.
Idag har Taina ändå lyckats bygga upp en styrka. Hon skrev en bok om sin uppväxt, Påtvingat liv. (Finns på Adlibris och Bokus)
– Det som hjälpt mig är att jag har förstått hur mitt vuxna liv kunde bli som det blev med den bakgrunden. Jag lever fortfarande med en sorg över att det blev så.
Patricias kommentar om Taina
”Jag tycker att Taina har gjort ett bra jobb. Hennes berättelse är extrem, det är fruktansvärda övergrepp hon varit med om. Hon har kämpat för att förstå vad som faktiskt hänt henne och vilken påverkan det haft även på hennes vuxenliv. Hon har pratat med psykolog, hon har läst och tänkt. Och hon har skrivit.
Hon har med andra ord gått igenom den process man måste igenom – att via förståelse för vad som hänt försöka nå fram till försoning. Hon behöver inte förlåta någon för allt fruktansvärt de utsatt henne för men däremot försonas med det som kom att bli hennes liv. Och precis det kämpar hon med. Det handlar om en lång mognadsprocess. Naturligtvis är det inte heller så att man kommer ut på andra sidan och kan lämna allt bakom sig. Men det handlar om att själv ta kommandot över sitt liv, och det tycker jag att Taina gjort.”
Tips!
På hemsidan Stöd efter övergrepp, www.stodefterovergrepp.se, har man samlat information om hjälp som finns att få. Från ideella organisationer, kommunala stödinstanser och vård- och hälsoinrättningar.
