Den mytomspunna ögruppen Okinawa i Stilla havet har rykte om sig att vara ungdomens källa. Ingen annanstans går det fler hundraåringar per invånare, och ingenstans är de gamla så vitala, så själaglada och så självgående. Följ med Veteranen till verklighetens Shangri- La.
Vid Kräftans vändkrets strax norr om ekvatorn, ligger ett pärlband av öar som hör till Japan. Klimatet är subtropiskt och vattnen berömda för sin artrikedom, med bland annat världens största rocka, den magnifika Manta Ray.
Här tar man dagen som den kommer, odlar sina grönsaker, gör sin morgongymnastik, sjunger och dansar och ber till förfäderna. Sjukdomar som demens, diabetes, stroke och cancer är mycket ovanliga, likaså depression. Bara en tredjedel i de äldre generationerna har behov av sjukvård den sista tiden i livet, och då oftast lättare sådan.
Gamlingarna är helt enkelt slanka, smidiga, friska och vid gott mod ända tills de dör. De är igång hela sin vakna tid. Om de sitter ner är det för att handarbeta, spela ”shinsen”(långhalsad luta), äta eller dricka en kopp grönt te i lugn och ro.
Medieintresset är stort för ”verklighetens Shangri-La” och de gamla öborna som är nästan övernaturligt pigga och friska. Närmare ungdomens källa än så här kommer man nämligen ingen annanstans i världen. Redan på 1400-talet, när ögruppen styrdes av Kina, hade Okinawa rykte om sig att vara ungdomens källa; öborna var odödliga hette det.
På Ishigaki, en av de sydligaste av Okinawas 160 öar, träffar vi en syskonskara som verkar hämtad ur en sagobok; Chiyo Matsutake, som fyller 100 år i år och hennes småsyskon Tomi Toyokawa, 98 år, och Kouyu Nemoto som ”bara” är 90 år. Här är också klimatet sagolikt, med en behaglig åretrunt-temperatur och en jordmån som i Sarons dalar – stick en käpp i marken och det börjar växa ut grenar och blad från den. Havet är fullt av fisk och solen laddar bladgrönsaker och frukt med extra mycket antioxidanter. Ingen behöver få D-vitaminbrist.
– Enda minus är tyfonerna som brukar dra förbi i september, säger Kouyu Nemoto.
Chiyo Matsutake syr fortfarande sina egna kläder och väver bashofu, ett exklusivt tyg som görs av fibrerna från ”getto”, en släkting till bananträdet.
– Det är en stor glädje att få arbeta med sina händer, att bli skicklig på det man gör, säger hon med ett stort leende och överräcker ett litet cellofanpaket med handvävda glasunderlägg av ”bashofu”.
Lillasyster Tomi Toyokawa, också hon sömmerska, är fortfarande uppfylld av sin ”Kajimaya”, 97-årsdag, som firades i fjol. På Okinawa är det livets höjdpunkt, ”porten till förfäderna”.
– Efter det vet man inte om jordelivet ska fortsätta ännu en tid eller om man ska gå vidare, säger lillebror Kouyu Nemoto.
Han visar oss sin broccoliodling på garagetaket och den lilla japanska trädgården med utsökta blomsterarrangemang och bonsaiträd. Han har varit lärare och rektor och är en skicklig lutaspelare.
– Jag har slutat arbeta i skolan men har fullt upp ändå. Här på Okinawa slutar vi aldrig att arbeta, det är livets mening, säger han.
När vi druckit vårt te får vi höra honom traktera det långhalsade, ormskinnsklädda stränginstrumentet ”shinsen”. Han sjunger en typisk ”kajimayasång” som hans storasyster Chiyo nedtecknat med kalligrafipensel på rispapper.
Tomi visar stolt fotot av hela syskonskaran som togs på hennes stora dag. Det hänger i finrummet där också familjealtaret finns med en bild på syskonens föräldrar som traditionen bjuder. Tomi sitter själv i mitten i röd hellång kimono och rött band kring huvudet, flankerad av sina två äldsta systrar, Yone Nosoko, 105 år, och Nari Otake, 102 år.
– Yone bor visserligen på sjukhem men hon är klar i huvudet och Nari är lite förkyld just nu, men i övrigt är hon frisk. Och där sitter Kouyu och våra tre andra yngre bröder, säger Tomi och pekar på fyra vithåriga män i högtidskläder.
Chiyo berättar att hon och hennes sju syskon har bidragit med DNA till en biodatabank som ska hjälpa forskarna att lösa åldrandets gåta. På Okinawa finns en grupp som blivit världsberömd genom sin ledare, professor Makoto Suzuki och hans snart 40-åriga projekt ”Okinawa Centenarian Study”.
Som de flesta andra i förkrigsgenerationerna äter de mest egenodlade grönsaker, den inhemska citrusfrukten ”shikwasa”, misobuljong, tofu (sojabönost), alger och fisk. Någon gång ibland festar man på lite griskött och lokalt brännvin.
– Förr åt vi också mycket sötpotatis (inte att förväxla med vår stärkelserika potatis, reds anm.) men vi har aldrig odlat ris här. Soppa med sobanudlar äter vi däremot gärna ibland, säger Kouyu.
För den som rensar grönsakslandet, plockar frukt, plöjer åkrarna och fiskar med enkla redskap hela dagarna, är lite snabba kolhydrater inget problem. De flesta gamla Okinawabor tömmer kroppens energidepåer flera gånger om, precis som kroppsarbetarna gjorde i det gamla Sverige, där pitepalt, potatismos och soppa med klimp var vardagsmat.
Sunda matvanor och daglig fysisk aktivitet förklarar till en del den rekordhöga medellivslängden och antalet hundraåringar i de okinawiska förkrigsgenerationerna. Andra faktorer är svårare att ringa in och värdera, som till exempel tron på att förfäderna väntar dig på andra sidan, tilliten till det traditionella, frivilliga trygghetssystemet, ”yuimaru”, och tilltron till den egna hälsan: ”chaganjuu” (ung. ”min hälsa är perfekt!”).
En timmes flygresa från Ishigaki ligger huvudön Honto. En solig dag när sjöbrisen fläktar tar vi den vackra kustvägen norrut mot Ogimi, en kommun som är känd för sin höga medelålder – även med okinawiska mått mätt.
Första natten tillbringar vi på ”ryokan” (B&B), där värdinnan Erikosan serverar ”shimoja”, stekt siklöja och förstklassig ”champuru”, lättstekta grönsaker, naturligtvis nyskördade. Vid sextiden nästa morgon vaknar vi av sjungande kvinnor som går förbi värdshuset. Medan vi äter frukost tystnar sången och småpratet från gatan.
– När solen stiger upp ovanför Omigos berg har de redan börjat arbeta, säger Eriko.
Vi går över till byns vävstuga för att träffa Toshiko Taira, 92. Hon har redan hunnit fylla en stor korg med guldglänsande tråd.
Kokuho Tairasan, som hon tituleras efter att Japans premiärminister utnämnt henne till levande nationalskatt, basar över väveriet. Här tillverkas det exklusiva tyget ”bashofu” och görs till kimonos och accessoarer. Allt som allt är det ett hundratal kvinnor i bygden som sitter hemma och knyter ihop fibrerna till långa trådar, kokar, färgar, väver och syr. Av de gamla kvinnorna som jobbar hemma köper Toshiko Taira nystanen för cirka 1 500 SEK per kilo.
– Många av dem är lika gamla som jag, och alla arbetar så länge de lever, säger hon och skrattar.
Nästa dag fortsätter vi norrut, till en annan liten by i samma distrikt, Kunigami. Oceanen rullar in mot kusten medan vi passerar små byar och odlingslotter och på bergssluttningarna växer körsbär, citrus och bananträd.
När vi kommer fram till byn är det redan förmiddag men fiskmarknaden har inte ens öppnat. Det tar sin tid att dricka morgonteet, sända en hälsning till förfäderna vid husaltaret, göra sin dagliga gymnastik, småprata med grannarna och vattna grönsakslandet – allt det där som ingår i de äldre öbornas dagliga rutin.
Solen står högt när fångstlådorna börjar dyka upp, sammanlagt blir det ett femtiotal små partier av bläckfisk, hummer och en mängd färggranna och märkliga fiskarter. Mitt i klungan av muskulösa män går en liten gumma omkring och petar på fiskgälar och vänder på humrar.
När auktionisten börjar gasta är det omöjligt att hänga med i matchen. Att kunna japanska hjälper inte för här pratar man »uchina guchi«, okinawiska. Efter en halvtimme är allt över och då är det gumman som står där med lejonparten av lådorna.
Hon lastar allt på flaket till en pickup, hoppar in i förarsätet och gör en rivstart på kajen. Vi följer efter henne och fem minuter senare stannar hon utanför en sushirestaurang. Det visar sig att gumman äger både krogen och fiskaffären med takeaway som ligger vägg i vägg!
Vi är dagens första lunchgäster och tittar hungrigt på hennes skickliga hantering av råvarorna. Hon filear och snittar en taggmakrill, ”inada”, på mindre än en halv minut, pressar några droppar ”shikwasa” över, toppar med lite sjögräs och serverar oss över disk. Sashimin smakar hav och smälter på tungan, den okinawiska citrusfrukten doftar som äkta mandarin.
– Inada, säger krögaren Sizu Kinjo och gör tecknet för ”toppen”. Hon ler med hela ansiktet när hon ser att vi också gillar.
– Mina egna, säger hon stolt och pekar på den kritvita tandraden.
Hon tecknar 85 med fingrarna, sedan spänner hon armarna på Karl-Alfred-manér och utbrister: – Chaganjuu!
Text: Gunilla Eldh
Foto: Åke Ericson
Hemligheten
Därför blir man så gammal på Okinawa
Maten. De äter lite, men bra. Framförallt äter de grönsaker de odlat själva, och fet fisk. Kött äter man sällan, och då är det i så fall långkokt. Dessutom äter man efter principen ”haru hachi bu”, som innebär att man inte äter sig helt proppmätt.
Fysisk aktivitet. De gamla på Okinawa är ständigt i rörelse, de gymnastiserar, promenerar och odlar grönsaker. Bland annat!
Mental stabilitet. I livsstilen ingår en förmåga att stressa av och ta det lugnt, finna trygghet i familjen.
Social gemenskap. Man hjälper varandra när det behövs, det hjälper också människor att kunna känna sig trygga. Man står inte ensam.
