Härlig helg på isen

Klar himmel. Vind i ryggen. Benen känns starka och livet är gott.

Det är grå lördagsmorgon med fuktig kyla i slutet av januari. De flesta stockholmare ligger kvar i sängen. Klockan är 07.30. Trottoarerna runt centralstationen är öde – sånär som på 38 välutrustade långfärdsskridskoåkare.
I bussen på väg ut ur stan tar Roffe, en av arrangörerna, till orda:
– Ja, som några av er vet är det här den 14:e safarin sedan Bernt och jag drog igång övernattningsturer på 80-talet. I år ska vi åka på nordvästra Mälaren och på Hjälmaren. Isen är tjock och mestadels utan hindrande snö. Det kommer att  bli kanon. Glöm inte ta hembakta bullar och kaffe i mitten av bussen.
Efter två timmar kommer vi fram till Tidö-Lindö väster om Västerås. Vi skrinnar iväg på den snöstäckta isen. Snölagret är fluffigt puder och bromsar inte alls.
– Är det någon som kan något om Tidö slott som vi snart passerar, undrar Bernt.
Det verkar som att varje skridskogrupp har sin slotts-expert. Vår heter Bengt.
»Det här slottet uppfördes av Axel Oxenstierna 1625–1645 och faktiskt är hans paradvåning intakt än idag. Tidö har 84 rum och är norra Europas största bebodda slott. Det ägs av familjen von Schinkel och här finns sedan 1974 ett stort leksaksmuseum.«

Ett sätt att lära känna nya människor
Vi ser inga andra skridskoåkare, bara två pimpelfiskare. Vi åker med den lätta vinden i ryggen. Så här i början på dagen, efter att ha gått upp tidigt och åkt buss i två timmar, är man lite stel. Därför känns det mycket bra att vi får vår första rast vid tolvtiden vid ön Tärnö. Rasten är en viktig del av turen. Det finns de som på allvar menar att umgänget på luncherna är turernas absoluta höjdpunkter.
Sedan ett par år har den medhavda matsäcken ändrat karaktär. De som idag livnär sig på kaffe och ostmackor är i minoritet. Själv äter jag ostkaka och dricker varm blåbärssoppa och rundar av med kaffe och pepparkakor. Det är skönt att vila ryggen och benen och småprata lite om Djurgårdens nya fotbollsvärvningar och den hägrande herrgårdskvällen med bastu, barmingel och gourmetmiddag.
Ännu har vi någon mil kvar att åka. Vi stannar till och kollar på tre medelålders män som ska bada isvak och basta. När vi till slut är framme vid dagens mål berättar Bernt att vi åkt drygt 51 kilometer.
Att åka långfärdsskridskor är inte bara en sport, det är också ett sätt att lära känna nya människor. Middagen på herrgården i Kolsva – skivad kalvytterfilé med rotfrukter – avnjuts under livligt samspråk. Vid vårt bord diskuteras frågan Vad är lycka? Samtalet fortsätter till kaffe och avec. En i sällskapet spelar ett stycke av Chopin på pianot. Livet är gott.
Boken jag tagit med som nattlektyr ligger kvar oöppnad på nattduksbordet när jag vaknar utsövd morgonen därpå. Det kommer att bli en solig vinterdag. Flaggan vid disponentvillan hänger rakt ner. Vi tar för oss av den gigantiska frukostbuffén och får även göra lunchpaket och fylla våra termosar. Klockan nio sitter vi i bussen igen på väg till Hjälmaren.

Rast med utsikt över Gökholms slott
Det första vi ser vid isen är linbanan för kalk som går över Hjälmaresund. Den invigdes 1941 och var då världens längsta linbana, 41 km. I stålkorgarna fraktades kalk från brottet i Forsby till Cementas fabrik i Köping. 1997 lades verksamheten ner och linbanan är idag ett industriminne.
Isen är bra och det lilla snötäcket bromsar inte. Solen skiner från klar himmel och vi åker med vinden i ryggen. Vi stannar till vid Engelbrektsholmen där det står ett monument över den svenske frihetskämpen som föll offer för ett nidingsdåd just här våren1436. Rast tar vi två kilometer därifrån med utsikt över Göksholms slott. Nu smakar det gott med salami, grovt bröd, hårdkokt ägg med kaviar och andra godsaker från herrgårdens frukostbuffet.

Benen känns starka
På eftermiddagen kommer jag in i »andra andningen« och det känns enkelt att åka i rätt hög fart – cirka 15–20 km/tim. Hjälmaren är inte Sveriges mest fascinerande skridskosjö, det finns för få öar och hus att titta på. Men det gör ingenting, nu när benen känns starka.
Plötsligt ser vi silhuetten av Örebros mest kända byggnad, Svampen, och en stund senare går vi i mål – trötta, glada och nöjda. Enligt en GPS har vi åkt drygt 61 kilometer och totalt 113 kilometer under vår helg.
Många slumrar in under den två och en halv timme långa återresan. Framme på Vasagatan känns det som att skiljas från nyvunna kära vänner. Hade vi varit 17 år hade alla gråtit. Nu går det lite mera vuxet till, men det är inte utan att man redan längtar till nästa års safari.

Text Göran Willis

Kommentera