Hur ska jag förvalta den okända portion liv jag har kvar till mitt förfogande? Och hur kan jag lära mig att stå ut med att mycket inte blev som jag hade önskat? Efter 65 tampas många med tillvarons riktigt stora frågor. Radiopsykologen Allan Linnér, själv 66, sorterar tankar och känslor.
Strax innan vi ses råkar jag läsa några rader som uttrycker temat för vårt samtal väldigt väl: ”Vi människor bär vår livshistoria med oss, vad vi har varit med om, vad vi har fått och vad vi inte har fått: brister i omvårdnad, avund mot våra syskon, stolthet, förälskelser, besvikelser och triumfer.”
Ja, man skulle kunna säga att vi människor är vår historia. Att våra erfarenheter formade oss till dem vi blev, på gott och på ont.
Fram till en viss punkt vet man: Nya möjligheter kan dyka upp, slutet är inte givet. Än finns en chans att lägga tillrätta.
Men om jag redan har fyllt 67 – eller kanske till och med 85?
Går det att acceptera ett medelmåttigt liv?
Visst. I medierna finns det gott om uppmuntrande berättelser om kärlekspar på ålderns höst och personer som reser jorden runt i 90-årsåldern. Men alla som tänker efter inser att det handlar om undantag. Det är ju därför de blir uppmärksammade.
Så vad tror radiopsykologen? Går det att lära sig att acceptera sitt liv, så som det blev – trots allt?
Allan Linnér drar lite på det.
– Jag tror det, säger han sakta. Mer eller mindre.
Men själv väljer han hellre uttrycket ”att förlika sig – med det liv man fick till”.
– Vi måste försöka se både det goda vi har gjort och det bristfälliga – och förlåta oss själva. Alla gör misstag. Vare sig vi vill eller inte skadar och sårar vi andra. Det hör till vår lott som människor.
– Men varje ögonblick har sina egna spelregler och sin egen sanning. Du handlade som du gjorde för att det var det bästa eller det enda du kunde göra just då.
Försök alltså se lite mer försonligt på dig själv. Och akta dig för bitterheten.
Men oförrätterna andra utsatt en för, då? Besvikelsen över relationer som brustit, drömmar som grusats…?
– Andra kan du åtminstone bråka med i verkligheten eller i dina drömmar och fantasier. Men det du själv har gjort, går inte att göra ogjort.
Någon sa: Livet har hundra procents dödlighet. Ingen överlever. Längs vägen är vi med om ständiga förluster. Kroppen som sviktar, nära och kära som lämnar oss…
– För att inte tala om hoppet! säger Allan Linnér. Ju äldre vi blir, desto tydligare blir det att den sträcka som återstår för oss att vara med och göra skillnad krymper på ett plågsamt sätt.
Umgås med andra
Så vad kan man göra? Några patentlösningar finns förstås inte. Vi talar ju om en av mänsklighetens eviga frågor: Meningen med det hela! Och kan du se till att ditt liv känns meningsfullt här och nu, är chansen stor att du inte behöver grubbla så mycket på vad du eventuellt gick miste om eller vad du själv gjorde ”fel”.
Kungsvägen till mening heter mänsklig kontakt. Inte för att det rubbar din livshorisont, utan för att nuet blir roligare.
– Och inte bara det, säger Allan Linnér. Det kommer också att öka din livslängd. Det finns det undersökningar som visar. Den faktor som påverkar människors välbefinnande mest över huvud taget alla kategorier är om du har ett nätverk med relationer eller inte.
Faktum är: Det är aldrig för sent att öva upp sin förmåga att skapa nya nätverk och utöka dem man redan har.
– Det går att bli mera aktiv. Ungefär som valet vid dansbanan. Du kan stå där och säga: ”Varför dansar ingen med mig?”. Eller också kan du välja att säga ”Här är jag! Kom och dansa med mig!” Aktivitet i sig är vitaliserande.
Så du rekommenderar lite mer Facebook också till pensionärer?
– Absolut! Det handlar om att ta sig själv i anspråk – och bli tagen i anspråk av andra. Det är i relationer vi föds och återföds.
Livet är bristfälligt, precis som vi själva
Men relationen med sig själv är förstås också viktig. Att så att säga få ihop sitt liv till en sammanhängande berättelse. En berättelse som är meningsfull för en själv. Att komma till rätta med hur det blev som det blev. Kanske till och med skriva ned det, bara för sin egen skull.
Och minns:
– Det är helt normalt att upptäcka att det finns en massa minus när det drar ihop sig till slutfasen, säger Allan Linnér.
Sådant är livet, helt enkelt. Bristfälligt. Liksom vi människor.
Fotnot: Citatet i början är hämtat ur Komplexa fall inom psykiatrin. Diagnoser, berättelser och tankemodeller av Eleonore Rydén och Göran Rydén.
ACCEPTERA ÄVEN PLÅGSAMMA TANKAR
Det finns en särskild inriktning inom psykologin – den kallas ACT, Acceptance and Commitment Therapy – som lägger tonvikten vid att acceptera sina tankar och känslor, hur obekväma och plågsamma de än må vara. Till exempel genom att träna på mindfulness, alltså att vara närvarande här och nu.
En av företrädarna heter Russ Harris och har skrivit flera böcker som finns utgivna på svenska. Genom olika övningar får man i ACT träna sig på att se på sig själv och sitt liv i ett nytt och mer försonligt ljus – utan att väja för svårigheter och problem.
Text Catarina Baldo Zagadou
Allan Linnér
Gör: Legitimerad psykolog och psykoterapeut. Han har arbetat i drygt 30 år med individualterapi, par- och familjeterapi och med handledning och undervisning. Han har egen mottagning på Södermalm i Stockholm.
Bor: Saltsjöbaden.
Ålder: 66 år.
Familj: Hustrun Eva och två vuxna barn.
Aktuell: Som radiopsykolog i P1, torsdagar klockan 11.03. Eller när du vill på www.sverigesradio.se.
Motto: Bli störst i din egen storlek!
