– Det kommer många funderingar och känslor som man har lagrat under åren, säger Elvira, 93. Hon är en av dem som fått tala med en terapeut.
Under våren blev det fem möten. Aldrig under hela sitt liv har Elvira kunnat föra sådana samtal.
– Terapeuten var så bra på att fråga och bemöta. Det gjorde att jag kände mig bekräftad på något sätt.
En information på biblioteket med ett erbjudande om att boka ett samtal fick Elvira att ta steget.
– Jag blev nyfiken och ville prova. Terapeuten var vänlig och rakt på sak. Hon kunde verkligen lyssna. Det fick mig att vilja fortsätta samtalen.
Elvira anser sig vara lyckligt lottad i livet. Barn, barnbarn och god hälsa, ingen värk att tala om. Men hon lever ensam sedan sex år då maken gick bort efter ett över 60 år långt äktenskap.
Även om jag inte har något att klaga på finns det ett uppdämt behov av att få samtala om de prövningar som ändå har varit.
– Det blev så tomt. En stor saknad, men plötsligt fanns också egen tid och möjlighet att fatta egna beslut.
Hon ser ofta tillbaka på en vardag med yrkesliv som lärare, hem att sköta och fyra barn att fostra.
– Då kommer tankar kring livet som det blev. Även om jag inte har något att klaga på finns det ett uppdämt behov av att få samtala om de prövningar som ändå har varit.
Att terapeuten själv har åldern inne har gjort samtalen så mycket bättre, tycker Elvira.
– Vi är ur samma generation. Vi har båda gemensam erfarenhet av barn, barnbarn och kan prata mycket om barnuppfostran och mycket annat.
– Det var kanske inte så mycket av konflikter att reda ut, men många känslor och funderingar. Jag har haft mina frågor under livet men mest bara gått och burit på dem. En hel del har man svalt. Så gjorde man bara.
Vad har samtalen hjälpt dig med?
– Det är svårt att sätta fingret på. Jag har ju haft ett bra liv. Men det är helt enkelt värdefullt att få samla sig, prata om det som varit och se vilka val man har gjort.
– En väldigt viktig sak med samtalen är också att man känner att man inte är ensam om sina tankar och svårigheter.
Elvira heter egentligen något annat. Hon vill berätta för Senioren för att uppmuntra andra att våga.
– Förr var tempot i samhället lugnare. Men ändå hade vi inte tid att sitta ner och tala om livet. Visst har man pratat med väninnor, men det har inte blivit det där existentiella samtalet med reflektioner om hur allting utvecklade sig, och varför det blev som det blev.
