Man vet inte alltid hur man ska agera när en vän drabbas av demens. Elisabeth berättar.
”Jag hade haft en faster som blivit dement, hon blev väldigt elak. Så när min granne och vän sedan många år började bete sig annorlunda tyckte jag mig känna igen tecknen. Hon var bitsk mot sin man vid bjudningar, lynnig på något sätt, och jag förstod att allt inte stod rätt till. Men några år senare, efter att hennes man dött, blev hon på något underligt sätt lugnare och mildare. Hon sitter mycket ensam och man vill göra saker för henne, men det är inte alltid så lätt att veta hur man ska göra. Vi försöker bjuda in henne på kaffe ibland. Hon blir besvärad om man ställer frågor till henne, och ofta känns det som att hon vill gå hem nästan direkt när hon kommit innanför dörren. Hon dricker sitt kaffe, äter en kaka, och säger »nej, nu ska jag nog gå«. Jag tror att hon blir trött mentalt kanske. Om jag vill bjuda in henne brukar jag ringa på förmiddagen och fråga om hon vill komma över en stund på eftermiddagen. Sedan måste jag ringa tio minuter innan också, annars glömmer hon att komma.
Tidigare umgicks vi tillsammans i en större krets, men jag har märkt att det inte är roligt för henne att följa med längre. Sista gången jag tog med henne blev hon mest bortglömd. Folk vänder sig till henne och pratar, men det låser sig för henne, hon har väldigt svårt att uttrycka sig. Efter ett tag ger alla upp.
Det känns vemodigt när jag tänker på allt vi gjorde tidigare. Vi har läst spanska ihop, och vi gjorde flera resor tillsammans. Idag känns allt det långt borta.”
Elisabeth
Berättat för Ulrika Palmcrantz
