De har spelat innebandy i 30 år

I folkmun kallas de Tuffa Bäckagårdsnian. Själva säger de "innebandytjejerna" om gänget som möts med klubbor och boll sedan trettio år. – När vi spelar är det full rulle och inget tantspel, säger Ulla Jönsson, 74.

Det är söndag kväll och klockan är strax efter klockan 18.30. Skolgården nära kyrkan i Söndrum, Halmstad, ligger mörk och öde. Men bara en tung källardörr, ett omklädningsrum och en trappa upp härifrån är aktiviteten i full gång.
–Vi får både kondition och har roligt, säger Ulla Jönsson medan hon visar oss in i Hovgårdsskolans lilla idrottshall.
Mellan fällda träbänkar som får fungera som sarg, springer målmedvetna spelare så det visslar om skosulorna. Ingen tittar ens upp när vi kliver in.
”Synd!” hojtar en av kvinnorna i vit tröja med röd siffra på ryggen när plastbollen smiter just utanför ena stolpen i ett av de båda röda små målen. Två lag om tre i varje möts i match där man inte säger sig räkna poäng, men gärna busvisslar och berömmer när det blir snygga mål som föregås av bra passningar.
– Toppen! Snyggt, Lena! ropas från avbytarhörnan, som om tre minuter ska kasta sig in på planen igen, efter att Lena Nyman, 67, satt bollen i nätet med tveklös precision.
Det smattrar intensivt när plastklubbor i olika färg och längd möter såväl varandra som den studsande bollen. För den som inbillar sig att kvinnorna här bara går runt och petar på bollen finns inget att hämta.

Man får sina slag

Under timmen mellan 18.30 och 19.30 brukar de spela och springa i stort sett hela tiden, men kan ta vattenpaus ibland, särskilt de kvällar när färre spelare dyker upp. Tempot är högt och flåset genomgående gott.
– När vi bara är sex personer och två  lag, är det tufft att hålla på hela tiden, så då tar vi paus, säger Ulla Jönsson.
Själv tillhör hon minoriteten som vägrar benskydd.
– De flesta här har det, men jag aktar mig väl litet mer. Det är inte så farligt, men visst får man sina slag, ler hon när det är hennes tur att hoppa ut på planen.
Anita Sjöqvist, 72, som byter till vila, försöker för kvällen undvika att springa efter en meniskskada, och har stått i mål trots att lagen egentligen inte har målvakt. Hon är den i gänget som råkat ut för den värsta smällen hittills här i hallen.
– Jag flög in i ribbstolen och hamnade på akuten, krossade litet i pannan och bröt armen, berättar hon allvarligt, men skrattar hjärtligt åt fortsättningen.

Kul att göra mål

När Anita, med hjälp av lagkamraterna Ulla Jönsson och Gunilla Motin, mötte den kvinnliga läkaren och berättade vad som hänt, blev reaktionen stark. ”Det ska jag säga, att om man spelar innebandy i er ålder, då jädrar är man bra!”. Anita citerar nöjt och skakar på huvudet så det röda håret lyser.
– Vi säger ibland att ”nu tar vi det lugnt”, men det gör vi aldrig. Man kommer in i en jakt på något vis, efter bollen. Plötsligt är jag där ute och springer efter den i alla fall – fast jag inte får springa.
Annars är kvinnorna här ganska snälla, enas de. Tacklingar och höga klubbor är förbjudna. Men vissa smällar får man räkna med. Trots att de inte räknar, jagar alla efter mål, och helst snygga mål med bra passningsspel innan.
– Visst är det kul att göra bra mål. Det är ju det allt går ut på, säger Ulla Nilsson, 72.
– Men om vi skulle spela mot ett riktigt lag tror jag vi skulle bli utvisade emellanåt. Vi slår för mycket på klubborna, förklarar hon och skrattar åt svårigheten att komma upp från golvsittande inför nästa byte.

Slarvar med uppvärmningen

Planen här är mindre än en vanlig innebandyplan, men fungerar perfekt när man är bara tre i varje lag. Tuffa Bäckagårdsnian slarvar med uppvärmningen, men stretchar efteråt i stället. I gengäld är alla vana att hålla igång på annat sätt. För helt otränade skulle det inte gå, förklarar alla samfällt. Ulla Nilsson har gått fem kilometer tidigare i dag och Helene Svensson, 52, och Pia Svensson, 60, som är yngst i laget, intygar att alla de äldre tränar mer än de flesta av deras jämnåriga.
Omkring 5000 steg springs här varje söndagkväll enligt Pias mätning.
– De var litet duktigare än jag trodde, medger Helene, som tillstår att hon någon gång sagt ”innebandytanterna” om gruppen hon spelar med. Protesterna haglar ljudligt, här finns inga tanter, absolut inte, förklarar bland andra Lena, en av de flitigaste målgörarna i kväll.
– I början av säsongen är man litet ringrostig och har fruktansvärt ont i baklårsmusklerna efteråt, upp i skinkan, så man knappt kan sätta sig ner. Men det försvinner sedan.
– Vi har fått upp en helt annan känsla för spelet än de nyare. Det kräver träning, det är både en kul grej och bra motion.

Bra för kvinnor med benskörhet

Särskilt bra för kvinnor med benskörhet med de korta stötarna här, tycker hon.
Allt började på en villagata, där runt tio familjer nappade på idén att prova en ny idrott. Rolf ”Kubben” Johansson, legendarisk målvakt och tränare i fotbollslaget Halmia, var en av Ulla Jönssons grannar och kom med idén.
– Vi var ju först, före alla andra när Rolf tog hem klubbor och fick igång oss på gatan att börja spela i Eketångahallen på söndagskvällar, minns Ulla.

Använder sin ursprungsklubba

Hon är ensam om att fortfarande använda sin ursprungsklubba, med helsvart blad utan lufthål.
Efter hand hoppade männen av, liksom barnen. Kvar blev nio kvinnor som utvecklade idén med bastu efteråt.
Gunilla Motin, 65, även hon med från start, missar efter 30 år ogärna innebandyn och avböjer raskt kalas och middagar på söndagar efter klockan 18.
– Det här är en social grej, att umgås och ha roligt ihop. För mig är det friskvård och livsnjutartid. Dessutom får man så snygg rumpa av innebandyn – fast och fin, ler hon och höstar in uppskattande rop och skratt.

Träning och gemenskap

Lagen för kvällen har slumpats ihop, alla får spela och tillsammans har man aldrig mött något annat lag i match.
– Vi spelar inte för att tävla, utan för träning och gemenskap, summerar Lena det hela.
Än så länge har inga andra, någorlunda jämnåriga hörts av och anmält intresse. Då kan tänkas att saken kommer i ett annat läge.
– Om de är i vår ålder, 60-70 och över, skulle det förstås vara roligt att spela match, tycker Ulla Jönsson och de andra håller försiktigt med.

Har roligt

I vanliga fall fikas aldrig när Tuffa Bäckagårdsnian möts i hallen, men just i kväll görs ett undantag.
Nästa träff med förtäring här blir julfesten, då det enligt tradition bjuds både öl, snaps och snapsvisor, julklappar, hembakat pepparkaksbröd och godis – och alla tar cykeln hit.
Nu avslutas kvällen med bastu, rungande skratt och samtal om det mesta utom innebandy.
– Vi talar om livet i allmänhet och brukar tipsa varandra om allt från böcker, film och konserter till hjälp mot krämpor, säger Lena Nyman innan hon och Ulla Jönsson vinkar farväl med en gemensam slutkläm:
– Och vi har väldigt roligt!

Text: Karin Tufvesson

Kommentera