Dags att sluta skämmas – ADHD drabbar även vuxna

Tänk om det inte är demens? Tänk om det är ADHD? Fortfarande finns mycket okunskap och fördomar kring neurologiska funktionsnedsättningar, trots att det idag finns hjälp att få. Det gäller att ställa krav.

Artisten La Camilla. Brottaren Frank Andersson. Åttafaldiga guldmedaljören i simning Michael Phelps.
Alla är de ”bokstavsmänniskor”, som det kallas ibland. På grund av begreppet ADHD, som är den senaste i raden av förkortningar som beskriver funktionsnedsättningen vi talar om: Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder. Alltså ordagrant uppmärksamhetsunderskott- och överaktivitetssjukdom.
Och nej, det har ingenting med intelligensen att göra. Inte heller med de fysiska förutsättningarna att till och med vinna i OS. Det handlar om något helt annat, kanske lägre halter av dopamin i hjärnan, spekulerar forskarna. Som får till följd att den som är drabbad blir rastlös, har svårt att koncentrera sig, inte kan planera och organisera, har svårt att fatta beslut och svårt att behärska sig. Bland annat.
En 70-årig kvinna i Skåne berättar:
– I alla år som vi har varit gifta, min man och jag, nästan 50(!), har jag lagt skulden på mig själv. Tänkt att det nog var mitt fel att vårt äktenskap var så konfliktfyllt och att vi hade så många problem. Som jag var tvungen att lösa helt själv.
Hennes man är fantastiskt händig. Men han klarar inte av att sköta ekonomin. Och han kan inte läsa av signalerna i samspelet med andra människor. Inte ens med sin egen hustru.
Först nyligen började hon inse: han har ADHD, precis som flera andra män i hans släkt.
– Ärligt talat, hade jag vetat om det från början hade jag inte satsat på vårt förhållande, säger hon. Det hade jag inte. För det har varit väldigt arbetsamt.
Hon talar om den skam och tystnad som fortfarande finns kring diagnosen. Det är därför hon vill vara anonym. Och hon talar om hur svårt det är att få adekvat vård, särskilt om man är äldre.
– Men jag har i alla fall slutat att anklaga mig själv nu, på äldre dar, säger hon. Det känns bra.

Diagnos sent i livet
Holländaren Jacob Klompstra fick också sin diagnos sent i livet, han hade fyllt 58. ”En livstidsdom”, tyckte han först. Men två år senare skrev han en bok om sitt liv, Fireworks on the Brain (Fyrverkeri i hjärnan) och fick en stor läsekrets. Numera har han också en välbesökt hemsida – www.fireworksonthebrain.com – med mycket information om ADHD.
– När jag tittar tillbaka på min ungdom kan jag se nu att min far måste ha lidit av samma tillstånd som jag, säger han. Min barndom var obeskrivligt svår. I skolan hamnade jag alltid efter i klassen och ”dåliga betyg” var mitt mellannamn. Förutom ADHD hade jag också svårt att läsa – dyslexi, och svårt med matematik – dyskalkyli. Inget av detta upptäcktes på den tiden. ”Det blir ingenting av dig”, fick jag ständigt höra. De borde se mig nu, med allt jag åstadkommit.

Forskarna menar att ADHD alltid har funnits. Men det var den ryske tsaren Alexander Is livläkare, skotten Alexander Crichton (1763–1856), som var den förste som uppmärksammade ”mental restlessness”, som han kallade det, mental rastlöshet.
Orsakerna är genetiska, det visar tvillingstudier. Experterna har till och med räknat fram en exakt siffra – ADHD är ärftligt till 76 procent. Men exakt vilka gener det handlar om vet man inte. Omgivningen spelar förstås också viss roll, som alltid i människans utveckling.

Växer inte bort med tiden
Länge trodde man att funktionsnedsättningen enbart drabbade barn, framför allt pojkar, och att det växte bort under tonåren. Men så är det tyvärr inte.
Två tredjedelar av barnen med detta inre kaos växer upp till vuxna med ett liknande inre kaos – och det är alltså fortfarande sällsynt att man får rätt hjälp. Trots att den faktiskt finns. Det är de anhöriga som får ”ställa upp”.

Framför allt kbt, kognitiv beteendeterapi, har visat sig vara mycket verksamt. Behandlingen går ut på att lära sig att acceptera och hantera sitt handikapp.
Att hitta konkreta redskap för att strukturera vardagen är viktigt. Det kan röra sig om allt från hörselskydd som stänger ute buller till smarta appar i mobilen som hjälper den drabbade att hålla koll på vad han eller hon ska göra under veckan.

I alldeles nyutkomna ADHD och autismspektrum i ett livsperspektiv. En klinisk introduktion till utvecklingsrelaterade kognitiva funktionsproblem, berättar författaren Gunilla Thernlund om 67-åriga Karin. Hon hade länge misstänkt att hon hade ADHD eftersom hon i hela sitt liv känt en stark inre oro och haft svårt att koncentrera sig. Nu är hon rädd att det ska bli värre och går till vårdcentralen och begär en ADHD-utredning – som ger ett tydligt utslag.

Fasta rutiner gav hjälp
Tack vare diagnosen kan Karin få hjälp att ”träna om”. Till att börja med får hon också ångestdämpande medel, men efter ett tag kan hon sluta med det. Hon får träna på att lägga upp fasta rutiner och införa nya vanor som ger ordning och lugn. Efterhand utvärderas behandlingen med speciella tester. Senaste gången hon gjorde det var hennes värden »normala«.
I dag är Karin 71 år.
– Det är så fantastiskt skönt att ångesten bara kommer vid vissa tillfällen, säger hon. Nämligen: 1) När jag pratat med folk. 2) När jag är osäker på vad jag ska göra. 3) När det inte är enhetliga saker jag ska göra utan lite av varje.
– Det är också fantastiskt härligt att inte så ofta känna mig deppig och tung. All kraft sugs då ut, jag har inte ork och lust att göra något med kraft och inspirationer, har noll i självförtroende.

Mycket fördomar och okunskap
Maritta Selin bor i Sundsvall och är ledamot i SPFs förbundsstyrelse:
– Jag tycker att det är så viktigt att lyfta på locket i den här frågan, säger hon. Det finns så mycket fördomar och okunskap, och förnekelsen är så stor.
För en liten tid sedan lyckades Maritta ordna en informationskväll i ämnet. Kommunen ställde upp och betalade, och intresset var stort, inte minst bland småbarnsföräldrar.
– Det är ju våra barnbarn det handlar om, säger Maritta, som hoppas att yngre drabbade kan trycka på politiker och beslutsfattare.
– Tänk vad mycket vi skulle kunna spara på att människor fick rätt behandling i tid, säger Maritta. Vi måste börja ställa krav! Om du får cancer är det ingen som säger att man inte ska prata om det. Men när det gäller ADHD ska man helst hålla tyst.
Och om det stämmer  att många som hamnar i kriminalitet inte skulle ha gjort det om de hade fått vård mot ADHD – ja, då finns det ju jättevinster att göra, för hela samhället. För att inte tala om vilken skillnad i livskvalitet det innebär för de drabbade.

ADHD  hos  äldre  missas
Många som är över 65 år bär på oupptäckt ADHD. Vården är dålig på att upptäcka adhd hos den här gruppen. Man avfärdar symtomen som depression eller demens, vilket kan leda till felbehandling.
En studie från Göteborgs universitet visar att hälften av de 1 500 personer mellan 65 och 80 år som ingick i studien och upplevde att de hade ADHD som barn, hade kvar symptomen även när de blev äldre. Vissa svårigheter förvärras med åldern, därför är det särskilt viktigt att man inte missar dessa personer.

Text: Catarina Baldo Zagadou
Illustration: Stina Wolter
redaktionen@veteranen.se

 

Kommentera