Blir mer levande med åren

Patrica Tudor-Sandahls liv började i ett arbetarhem i Manchester. Idag har hon skrivit flera bestsellers som inger hopp om att vi kan utvecklas hela livet.

Patricia Tudor-Sandahl är dagens talare. »Hon har varit isprinsessa, Sommar- och Vinterpratare i radion och hon har skrivit fjorton böcker«, säger ordföranden i pensionärsklubben.
Vi sitter vid runda små bord i ett av Gamla riksdagshusets mötesrum. Kaffe och rulltårta. Det är Riksdagens pensionärsklubb för tjänstemän som har bjudit in till föredraget.

Åldrandet rymmer många möjligheter
Patricia Tudor-Sandahl är psykolog och psykoterapeut, föreläsare och författare. Hennes bok Den tredje åldern blev en bestseller, och i den ger hon sina läsare hopp. Åldrandet rymmer så många möjligheter, skriver hon. Vi kan starta på nytt, bereda plats för nya tankar och erfarenheter, välja och välja bort. Detta är de sena årens största gåva, menar hon. Åldrandet rymmer så många möjligheter.
Strax ska hon säga något som skänker ännu mer hopp, nämligen att vi kan bli mer levande med åren.

För många år sedan, sommaren 1964, kom Patricia Tudor-Sandahl till Sverige. Hennes första man hade lämnat henne och i bagaget hade hon ett självmordsförsök. Nu skulle hon jobba på Folkuniversitetet och tillsammans med den populäre Ian Dunlop lära svenskarna engelska.
När vi sitter på en skramlig bar i Gamla stan undrar jag vilka drömmar hon bar på som mycket ung, då när hon växte upp i ett arbetarhem i en sjabbig förort till Manchester.
– Jag ville komma loss, bort från det våld och den vulgaritet som präglade min miljö. Och drömmen om framtiden rymde två vägar: Antingen skulle jag ägna mig åt akademiska studier, men jag trodde att det var ouppnåeligt. Eller också skulle jag fortsätta som professionell skridskoåkerska.
(Ja, hon hade tagit en silvermedalj i isdans och deltagit i »The Ice Parade« i Blackpool.)

Jag har slutit fred
Hon säger att barndomen präglade henne med en djup osäkerhet och ett kluvet förhållande till hemlandet och dess hårda klassamhälle. Hennes bagage blev en skör självkänsla, och så snart något svårt händer henne gör den sig fortfarande påmind.
I sin självbiografi Ett himla liv skriver hon: »Det är inte vad som händer en utan vad man man gör med det som har betydelse.«
Så vad har hon själv gjort i sitt liv för att klara av det som varit svårt?
– Slutit fred. Jag har slutit fred med dem som gjort mig illa och med mig själv för att jag har skadat andra. Som psykoterapeut har jag använt mina sår för att hjälpa andra, och mina patienter har också hjälpt mig att förstå mig själv. I närkamp med andra och mig själv har jag helat mig.

Drabbades av cancer
Efter några år i Sverige kunde Patricia Tudor-Sandahl nå sina drömmar. Hon skaffade sig en akademisk utbildning, blev psykolog och doktorerade i pedagogik. Hon arbetade som psykoterapeut och gick i många år i egen psykoanalys. I sina egna och andras ögon var hon framgångsrik, hade gjort karriär. Men det var som om livet ville något mer med henne.
När Patricia Tudor- Sandahl var 52 år fick hon livmodercancer. Den hotade att ända hennes liv och den gjorde henne bokstavligen dödsrädd. Hon var starkt ångestriden och trodde att hon skulle bli galen.

Den svåra behandlingen innebar att hon i tjugo timmar skulle ligga blickstilla i ett blyinfattat rum med en stav placerad inne i livmodern. Hur skulle hon klara av sin rädsla? Hon kontaktade några av sina närmaste vänner och bad dem att under detta dygn bära henne i sina tankar. Hon gjorde en karta över behandlingsrummet och placerade dem fiktivt på olika stolar.
– Jo, det fungerade. Det hjälpte mig att konfrontera min djupa rädsla, och det skulle visa sig att behandlingen inte var lika hemsk som i mina fantasier, säger hon i dag.

Känsla av tomhet
Men tiden efter behandlingen blev svår. Då försvann uppmärksamheten och bekräftelsen. Hon var friskförklarad, och hon borde vara tacksam och glad. Men hon kände sig ensam och tom och befann sig i en återvändsgränd.
Hon for ensam till sommarhuset i Skåne, och där började hon skriva. Dag och natt. Ett slags dagbok, som övergick i något annat. Hon skrev och skrev, gamla sår öppnade sig. Hon skrev på ett annat sätt än hon gjort tidigare, då när hon hade skrivit fackböcker.
–Jag  återvände till min barndom och min uppväxt och mindes saker som jag helt hade stängt ute.

Den här tiden hände också något annat avgörande i hennes liv. När hon kom i kontakt med djupare lager inom sig, då fick hon också tillbaka den gudstro som hon hade slängt överbord när hon var 17 år. Efter nästan fyrtio år som ateist kände hon att det fanns något som bar henne.
– Det var som om jag kunde bejaka något som är större än jag själv och så småningom inse att jag har ett ärende i livet.

Bytte bana helt
Patricia Tudor-Sandahl hade kommit till ett vägskäl. Fram till då hade hon skrivit enbart fackböcker. Hon var rektor för Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildning och hade sedan femton år en mottagning där hon tog emot patienter i psykoterapi. Nu bytte hon bana helt. Hon stängde mottagningen, slutade som rektor och började skriva på heltid. Och hennes skrivande gick i helt nya banor. Som om det som hänt henne också förlöste henne.
– Sjukdomen fick mig att stanna upp. Jag upptäckte resurser hos mig själv som jag inte visste att jag hade, säger hon.

Det var nu hon skrev sin självbiografi och Den tredje åldern, som blev en sådan framgång. Och fler böcker låg och väntade inom henne.
Hon var överraskad och förundrad. Vad hade hänt? Mycket av detta formulerar hon i sina böcker och föreläsningar.

I din bok Den tredje åldern säger du att livet efter 50 kan vara en av livets rikaste perioder om man kommer överens med sig själv. Vilka möjligheter rymmer den här perioden i livet?
– När jag bytte bana och började skriva blev det ett sätt att förstå mig själv. Under en lång period i livet var den viktigaste frågan för mig: Vad kan jag, vad duger jag till? Sedan blev den centrala frågan: Vad vill jag, vad är jag ämnad för? Jag tror att vi har ett ärende och en uppgift i livet, och den har inte med yttre prestationer att göra.
– Den här tiden i livet kan vi ifrågasätta våra liv och starta på nytt. Vart är jag på väg och vill jag dit? Vad är väsentligt och vad är bisak?

Lyssnar inåt
Hon berättar att hon och hennes make i åratal hade talat om att flytta till Skåne, där de länge haft sitt sommarviste. Men av olika skäl blev det inte av. Så fick hennes man en hjärtinfarkt och den händelsen bidrog till att tankarna blev till handling. De gjorde det som de länge hade talat om. Och flytten innebar inte bara något fysiskt.
– Nu kunde jag få tystnad och ensamhet i mitt liv, något som de sista tio åren blivit mycket viktigt för mig. Det hjälper mig att skala bort det oväsentliga och lyssna inåt. Jag har inte tagit mina viktigaste beslut genom att tänka ut dem utan genom att vara i tystnad och stillhet.

Under föredraget sa Patricia Tudor-Sandahl att åren mellan 60 och 70 inte varit de enklaste i hennes liv, men bland de rikaste. Om vi inser att vi är varandras möjligheter, »om vi möter varandra i ögonhöjd«, då kan vi växa som människor, bli mer levande med åren.
Men många av oss är med stigande ålder rädda för sjukdom och åldrande. Vi har svårt att se de sena åren i livet enbart som en rikedom. Hur ser din egen rädsla ut?
–Jag tänker på döden varje dag, men jag är inte längre rädd för rädslan.

Patricia Tudor-Sandahl har brottats med depressioner hela livet och genomlevt en svår cancer. Rädslan har varit hennes följeslagare. Men hon menar att rädslan för rädslan är den största rädslan. Det som hjälpt henne på vägen är något hon en gång läste. Om vi vågar darra, härda ut och vänta in, då kan vi uthärda rädslan. Och i svåra stunder har hon varit hjälpt av poeten Rainer Maria Rilke. Han har sagt att vi inte ska stänga ute något oroande, för vi vet inte hur dessa tillstånd arbetar med oss.

Vad tycker du själv är svårt i åldrandet?
– Att det tagit mig så lång tid att komma till insikt om olika saker. Jag var till exempel ingen bra mamma när jag på 60-talet fick min första dotter. Men på 80-talet, när jag fick min andra dotter, var jag tillräckligt mogen för att vara en bra mor. Och i dag är jag en bra mor för båda mina döttrar.
– Jag har också svårt att förlika mig med det yttre förfallet som kommer med åren. Kanske hänger det samman med att jag som liten skulle vara söt som en docka. Men jag försöker bearbeta min fåfänga, den fälla som fåfängan rymmer. Den kan få mig att krympa och stå i vägen för min mognad.

Och vilken är din uppgift i livet, vad är du ämnad för?
–Att i mitt eget liv omsätta det jag skriver i mina böcker.

Text: Christina Kellberg
Foto: André de Loisted

Kommentera