Aldrig för gammal för tennis

HÄLSA. Det är dotterns fel. Och dotterdotterns. Och hundens! Själv skulle Kerstin Sedvallson aldrig ha kommit på något så dumt som att börja spela tennis. Hon är ju alldeles för gammal. Eller?

Det började hösten 2008. Jag hade på våren tagit över den fyraåriga schäfern Lily, som visade sig vara mycket förtjust i bollar. Barnbarnet Caitlin och jag var en av dessa vackra höstdagar ute och kastade bollar med Lily.
Caitlin är mycket bra på att fånga bollar. Plötsligen sa jag till henne:
– Du som är så duktig kanske ska börja spela tennis.
Hon tittade stint på mig och svarade bestämt:
– Då ska du vara med mig!
På vårkanten ringde jag till Salkhallen i Alvik och fick tala med Karin Schultz, som har hand om barn- och ungdoms-tennisen. Det var dags att anmäla Caitlin, nu sex år, till en nybörjarkurs.
– Ska inte du också börja? undrade Karin Schultz.
– Jag tror att jag är för gammal, svarade jag.
– Det är aldrig för sent! hojtade Karin.
Det ansåg jag – i synnerhet eftersom jag det året fyllde 70 och ojade mig mycket över detta i mitt tycke skrämmande årtal. Nu följde många, många tennistimmar, när jag satt i Salkhallen och såg Caitlin lära sig allt mer.

Nybörjarkurs för vuxna

Ibland funderade jag:  ”Vad kul det verkar vara med tennis! Så synd att vi i vår familj aldrig spelade!”
Det gjorde ingen, men mina föräldrar, i synnerhet min far, den gamle publicisten, var fanatiskt sportintresserade och såg alltid på tennis i teve. Mamma kunde alla tennisregler och hade svårt att förstå mitt och broderns brist på intresse.
Förstrött lyssnade jag på kamrater när de skulle i väg och spela tennis. Eller hurusom min goda vän Lotta berättade om sin allt mer åldrande mors tennisspelande. Hon fick sluta vid 85 sedan hon brutit lårbenet – dock icke under tennisspelet.
Så kom dagen i våras. Jag hade varit hemma en tid efter min vanliga Thailandsvistelse under trista vintermånader, när min dotter med bestämd röst förkunnade:
– Mamma! Nu har jag anmält oss till en nybörjarkurs för vuxna i maj-juni i Salkhallen. Jag har redan betalat in anmälningsavgiften.
Jag var förstummad. För en gångs skull yttrade jag inte ett ord.
Vad skulle jag säga? Jag fann det vara bäst att hålla tyst.
Jag ska villigt erkänna att det var med bävan jag såg fram mot dagen Tennis. Jag hade köpt racket, tennisskor och packade ned tunna shorts och en t-tröja. Sålunda redo för lektion nummer 1.
Vi var fyra elever och läraren en stilig, tålmodig man. För övrigt – de flesta tennistränare är snygga!

Många år sedan jag sprungit

Det var inte lätt. Tennis kräver koncentration, ett speciellt rörelsemönster med fötterna – steg ska tas sidledes – för att nu inte tala om hur racketen ska hållas! Samt träffa bollarna.
Här gäller det att springa!
Det var många år sedan jag sprungit. Jag höll på med det åren mellan fyrtio och femtio, men tröttnade sedan.
Med hunden Lily blir det endast promenader. En förbryllad hund stirrade på matte, när jag skulle försöka få upp lite kondition och sprang ett tjugotal meter …
Tennis kräver att man springer. Oavbrutet. Svetten droppar från pannan – när hände detta sist?
Mannen i vår grupp slog stenhårda bollar och fick snart gå över till en annan grupp. Dottern blev allt bättre och likaså den jämnåriga kvinnan.
Och jag – jo, läraren tyckte att jag skulle ta några privatlektioner. Jag hade en förmåga att glömma hur racketen skulle hållas vid de olika slagen. Fast jag fann snart att det var lättare med backhand.
Det spelar ingen roll att jag är vänsterhänt – jag har inga svårigheter att slå backhand med högerhanden.
Dottern filmade mig ett par gånger. Vi skrattade så vi storknade, för jag såg ut som jag hade en bajskorv i ändan, när jag trippade fram. Här gäller det att få fram riktiga springsteg!

Jag blev helt besatt

Trots svårigheterna, för tennis är inte ett lätt spel, är sanningen denna:
Jag blev och är helt besatt av tennis!
Det är otroligt roligt och stimulerande. Hur ilsken eller sur man än är, försvinner det dåliga humöret så fort man kommer in på banan och börjar spela.
Så var det detta med tenniskjol. Jag tyckte att dessa ser otroligt fåniga ut. Korta fladdrande plagg.
Dottern läxade upp mig:
– Du kan inte spela i dina fula shorts! De tar emot när du springer och det tar evigheter, när du ska plocka fram bollar ut fickorna.
I början på juli meddelade hon:
– Nu ska vi alla åka på tennisläger till Ronneby i augusti.
Ånyo blev jag förstummad. Tennis-läger en vecka?
Hur skulle detta gå? Efter kursen hade vi spelat då och då med barnen, och Caitlin undervisade tålmodigt sin mormor. Sexårige Elliot, som precis gått en nybörjarkurs, blev mest arg på mormors bollar.
Ordern löd: tenniskjol ska inköpas.
Jag kände mig urfånig, när jag stegade in på NKs sportavdelning och frågade efter tenniskjolar.
– I färg!
En ung vänlig flicka visade mig en orangefärgad muskort Stella McCartney-kjol.
Visst – men den hade inga byxor under. Moderna tenniskjolar är försedda med tajta korta byxor fästa i kjolen. Synnerligen bra för rörelserna.
Det blev en svart med veck runt rumpan. Det stämmer – en kjol fungerar bättre än shorts.

Har bollsinne

Tennislägret blev en succé. Vuxna, barn och ungdomar i olika åldrar, sex banor att spela på, bra lärare från de skickliga bröderna Zabrodsky som drivit läger i många år och som undervisat sedan 1970-talet, till tålmodiga killar i 18–20-årsåldern.
Jag var äldst och sämst kan jag gott säga. Men jag hade lyckan att få privatlektioner två gånger om dagen och fick bland annat höra att jag har bollsinne. Fattas bara annat!
Dessutom uppmuntrande ord när jag lärde mig mer och mer för varje dag.
Så sant – det är aldrig för sent att börja spela tennis!

Text Kerstin Sedvallson

Kommentera